marithape carpe diem

Vaknade halv nio men hade ingen energi alls att kliva ur sängen....så där låg jag kvar...försökte läsa en stund i boken men kunde inte koncentrera mig så det hela slutade med att jag somnade igen och vaknade elva....försöker att få någonting gjort varje dag, även om det inte är så stora projekt...igår var en bättre dag och toan fick en riktig rengöring...var bara det att jag glömt att trille skulle komma och mäta luftfuktigheten så det blev en katastrof...men han gör ett nytt försök på torsdag eftermiddag...skönt med människor som förstår att förmiddagar är inte min tid...var och handlade åt mamma idag och tvättade en maskin åt henne och la fram rena kläder till duschen i morgon....fixade med ett nytt recept och hjälpte henne att fylla i fullmakten till telia då hon ju måste byta leverantör då glocalnet upphör med fast telefoni...hur lätt är det för en blind människa att skriva under nåt....ja inte lätt överhuvudtaget vill jag påstå. Det slutade med att jag höll i hennes hand och skrev tillsammans med henne...ja hur ska man annars bära sig åt.....det enda jag fått gjort här hemma idag är att kasta typ några kartonger i containern som står här utanför....så långt räckte orken. Var in på fk:s sida och provade igen att göra en sjukanmälan...men eftersom min chef fortfarande inte gjort nån sjukanmälan så kunde jag inte göra det....senast på femtonde sjukdagen ska chefen anmäla men jag är inte förvånad att det inte blivit gjort.....hur ska man kunna läka och få fokusera på att må bra igen när det hela tiden dyker upp stressmoment.....tar en timme i taget just nu....tänker och lever en timme i taget...annars tar dom dumma tankarna över.....

Lite si och så med orken just nu...när kvällen kommer är jag så tom på energi så jag orkar inte skriva i bloggen....förhoppningsvis blir det snart bättre, för det är min ventil....där jag får utlopp för mina känslor och där jag kan göra mig av med det som gör ont....jag har nog skrivit i hela mitt liv nästan...första dagboken fick jag som nioåring och den har jag kvar...redan där kände jag hur underbart det var att få ventilera det man känner...att göra små anteckningar och komma ihåg hur man kände just då....att mitt högsta betyg var i just svenska var nog ingen tillfällighet...kom att tänka på att mitt skrivande började nog ännu tidigare, jag skrev små sagor som jag gjorde teckningar till redan i första klass som min lärare sparade i en pärm...hon gav mig papper och uppmuntrade mig att skriva...vilken underbar person hon var känner jag nu när jag tänker tillbaka...hon såg och bekräftade ett barn som hade ett stort behov av att skriva...Kerstin Einarsson hette hon...jag glömmer henne aldrig. Behovet av att skriva kommer nog aldrig att försvinna....under tiden med C skrev jag mycket...ingen rolig läsning för någon egentligen så det har jag bränt tillsammans med allt som var han....ett sätt att gå vidare...jag vet att Erik har läst allt då jag var i Frostviken...han hade hittat alla papper...en hög tjock som en bok, och han hade sagt till Lina att läsa det men hon ville inte för hon såg det som en dagbok och andras dagböcker läser man inte....men nu är det bränt och glömt även om ärren för alltid finns kvar. 

Ibland undrar jag om den här världen är för hård för mig...eller är jag bara naiv och dum som litar på allt och alla...mamma sa till mig att Anette hade sagt att den gången hon var så dålig så bara hjärtat slog på henne när hon kom till Iva så kände hon ett sånt lugn och det var så fint så hon ville stanna där....är det så det är att dö...pappa sa ju likadant när hjärtat stannade....jag tror iaf att dom kommer att finnas där och och ta emot mig...det gör mig orädd för det vi inte vet nåt om.

Gör ett försök att komma i säng i tid i natt också...vad nu i tid är...men så att jag kan vakna utan att halva förmiddagen har gått...handling åt mamma i morgon, besök av min fina systerson på torsdag och sen ett efterlängtat besök på fredag som stannar till lördag...det finns små glädjestunder ändå....

Ska nog aldrig mer önska att ett år ska bli bättre...eller tro att nu kan det inte bli värre....för det kan det...om sömn är det bästa läkemedlet så måste jag vara hur frisk som helst snart....har nog inte sovit så mycket under det sista halvåret sammanlagt som jag gjort dom senaste två veckorna...men läker det själen så är det värt varje timme, minut, sekund av sömn... A som köpt huset av Anettes dödsbo hörde av sig och hade hittat två planscher i en garderob...bilder på mina syskon...dom två som tagits ifrån mig alldeles för tidigt.  Såklart åkte jag upp och hämtade dom...men det hon berättde om hur P har betett  sig bara bekräftade det jag förstått hur han är....halva vardagsrummet var fullt av saker och möbler han inte hämtat, kylskåpet hade han inte tömt så hon hade fått lägga glasskivorna i blöt i badkaret för att få rent dom....skitigt överallt...en ljustake som han slagit sönder hade lämnats med glas över golvet...och det ska hon med en liten bebis som hon måste fixa barnvakt till ta rätt på.han hade stängt av allt...precis allt och tom skruvat ur propparna...så nånting vad det nu var som hade med värmen att göra hade gått sönder och dom hade fått köpa nytt...ja så jävla mycket skit som han lämnat efter sig....jag och han har aldrig umgåtts överhuvudtaget innan Anette gick bort....jag har känt ett sånt obehag av han och det var inte utan anledning....kommer att bli en dyr läxa för den han är tillsammans med nu, för trots alla inlägg på fb om hur ledsen han är och hur mycket han älskar Anette så tog det inte många månader att flytta in hos nån annan....då hade han ju försökt med mig innan dess också....jävla äckelgubbe....

Nu är han iaf borta ur mitt liv för alltid och jag kommer inte att lägga en sekund till på han...borta...så enkelt är det.

Nu fokuserar jag bara på att må så bra det bara går och på mina fina ungar som jag älskar mest i hela världen...ja och så han den finaste också....utan er är jag ingenting.....

Ibland får man sätta livet på paus...bara vara och göra bara det man vill....Var iaf på röntgen igår...helvete vad ont det gjorde...ja inte själva röntgen naturligtvis, men att behöva stå som jag gjorde i ett par minuter som kändes som en evighet....somnar tidigt varje natt och vaknar tidigt också...vaknade sju i morse och gick upp och åt frukost, men sen blev jag som bedövad igen och la mig i sängen och sov en timme till...det är det som är det värsta, men vet aldrig när tröttheten slår till och det är som ett klubbslag i huvudet...Igår var det ytterligare en som flyttade härifrån....ja lägenheten mittemot är ju helt tömd...dom hade lånat en släpkärra från vulken och av en händelse så såg jag hur en man bar ut mitt bord...det som stals i somras....inte ofta jag blir så tvärförbannad...men fan flög i mig och där stod jag med åtta män omkring mig och sa åt dom att lämna tillbaka bordet...hur många kunde svenska...inte en enda av dom jag pratade med först, men till slut var det en ung kille som kunde förstå vad jag sa....han översatte och en fet äcklig gubbe påstod att bordet var hans...men då har han aldrig mött en kaxig svensk kvinna förut för han fick ge sig och jag bar in bordet....stolarna är borta, men det var skit samma...men efter min vandring däruppe i lägenheterna för att se om dom fanns kvar så kan jag bara säga...vilka äckliga svin det måste vara för att bo i nåt liknande....möbler som fan var staplade på varandra, skit överallt och kök som man inte ens ville gå in i....inte undra på att det är ohyra överallt...så jävla äckliga människor...lägenheten mittemot har dom tömt och kastat ut allt som fanns där tror jag....spis, kyl, frys, fläkt dörrar...ja allt som går...och vem betalar...jo det gör vi skattebetalare...fy fan vad trött jag är på alla jävla vidriga as som kommer hit och bara lever på bidrag och att andra jobbar för deras uppehälle...sen går man här själv, har alltid jobbat och försörjt mig och mina barn...och har drabbats av utmattningsdepression och en värk som är obeskrivlig i knäna...vaknar på nätterna av att jag skriker rakt ut för att det känns som att benet går av...men jag oroar mig för hur det ska bli....hur ska jag klara mig ekonomiskt....jag är inte van att leva i lyx och överflöd, det gör man inte som ensamstående med fem barn, men jag vill klara mig själv...det är det enda som betyder nåt...men kommer jag att göra det.....

Tog en halv sömntablett igår men kom inte till ro...låg och snodde ett par timmar men fick ge upp och ta en halv till och då somnade jag äntligen. Vaknade halv nio och gick upp och duschade...fick till lite smink och kände mig iaf inte lika glåmig och blek när jag åkte ner till mitt lilla lyckopiller...idag har vi firat hennes sexårsdag och alla var där nästan...bara Linda som jobbade och Wilma som var i Polen med sin mamma fattades...16 personer i Lina och Lucas lilla lägenhet, men med kärlek så går allt.Lillhjärtat har tappat sin tredje tand nu och är en liten tandlös gumma som läspar...hur gick det till...inte längesen mina barn tappade sina tänder....jag är så glad för mina fina barnbarn och en som oclkså står mitt hjärta nära är Tovali...en sån underbar och ödmjuk lite tjej...så snäll och vill alla väl...Anna säger att hon ser mig i Tovan och det skrämmer mig lite...bara hon inte glömmer bort sig själv...att hon är en kopia av mig till utseendet som barn kan jag bara hålla med om......Pratade på chatten med en vän som fått diagnosen utmattningssyndrom....och som jag känner igen symtomen....tom på känslor, trött hela tiden, ledsen och gråter när och hur som helst, tankar på döden som ett alternativ....isolerar sig och vill inte ha människor nära....vi ska träffas och hon får berätta för mig verktygen att ta sig ur det...det enda jag vill just nu är att få må bra igen...och jag är villig att ta till alla metoder som finns ....värken i knäna kan jag stå ut med ett tag till för det vet jag att det går att göra nåt åt...bara jag som var en idiot som vanligt och väntade för länge...men värken i själen står jag inte ut med mycket länge till...det gör alldeles för ont....posttraumatisk stressyndrom...ja så heter det visst när man burit allt inom sig alltför länge och så är det nåt som utlöser det hela...och det som utlöste det var saknaden efter min syster....min syster och allra bästa vän, den som jag delat så mycket med och haft så mycket roligt med....där drogs mattan undan mina fötter och jag förlorade fotfästet och blev inte densamma igen....Fan va ont det gör.....I morgon sätter jag på mig masken igen och blir den där snälla fogliga dottern som tar hand om mamma...ja jag är ironisk nu...jag älskar min mamma och vill för allt i världen inte mista henne också...men jag orkar inte vara snäll och glad mer...finns ingen eller inget som kan göra nåt åt det just nu...mer än jag själv och tiden.....

Somnade före tolv i går men vaknade halv tre igen...tog en halv sömntablett och somnade om, men att vakna när mobilen larmade åtta var värre...men så ringde telefonen och jag hittade inte den bland alla kuddar och täcken så jag hann inte svara...då var klockan nio och när jag kollade numret så var det från röntgen i Lindesberg...så jäkla typiskt. Hoppas att dom hör av sig snart igen....dagen har tillbringats på soffan med en bok mellan sovstunderna...fattar inte att jag är så trött hela tiden. Åkte till Lådan när klockan blivit så mycket så att det inte är så mycket folk där...vill inte träffa någon och orkar inte sminka mig...knappt kamma mig...så blek, glåmig och rödögd så får jag smyga iväg när det blir kväll...ica är inte att tänka på.

Tittade på talang i kväll..inget jag brukar titta på men i kväll var min fb vän Ulla-Britt med...hon gick inte vidare men det visste jag redan, men hon är så spontan och härlig...önskar jag hade lite av hennes energi just nu. Vi har aldrig träffats men varit vänner på fb i många år. Det började med att vi läste varandras bloggar och så ledde det ena till det andra...så kan det vara med vänner ibland...man kan vara vänner och veta mer om varandra än dom man träffar ofta. Ska försöka komma i säng i tid i kväll också för i morgon ska jag till mitt lilla lyckopiller och gratta henne på sexårsdagen...och då måste jag vara glad och pigg....det funkar nog den stunden iaf. Hon har tappat en framtand idag....mitt lilla hjärta som börjar bli stor. 

Önskar jag kunde hoppa över nån månad eller två...för jag orkar inte vara så här ledsen och tom på alla känslor....försöker att inte visa hur dåligt jag mår, det är ingen bra idè jag vet, men jag vill inte oroa dom jag älskar...tar en dag i taget och intalar mig själv varje dag att det kommer att bli bra...att allt har en mening och jag får förstå det.

Släpade mig ur sängen när klockan var sju för att få en tid på vc...en trevlig läkare som dessutom var svensk...blev sjukskriven till 4 februari, en remiss till ortopeden skickades och en till sjukgymnasten....är alltså på ruta ett igen...tack vare min envishet! Men jag förstår att det är nödvändigt just nu att bara få vara, försöka fokusera på att må bättre och lära mig att säga nej...den biten kommer att bli den svåraste, men jag vet att det är nödvändigt om jag ska må bra igen...för så här vill jag inte må. Finns inga måsten i min kalender nu...dom har jag tagit bort...såklart att jag ska hjälpa mamma, men det får bli på mina villkor nu...när hon ger mig dåligt samvete för att hon är så ensam så får jag skaka av mig det och inte låta det gå ut över mitt mående. Handla åt henne ska jag naturligtvis göra och slänga i en tvätt när jag ändå är där...men inte känna pressen att jag måsta åka dit alla lediga dagar...det funkar inte. Ska försöka få lite struktur på dagarna nu också när jag är ledig...försöka komma i säng i någorlunda tid och ställa mobilen på väckning så jag inte sover halva dagen. Det var nog bra att sova 14-16 timmar dom första dagarna men sen behövs nog en vardag...en bra vardag. Idag fyller mitt lilla hjärta sex år...herregud vart tar tiden vägen, min lilla bebis den som jag älskar så det gör ont, mitt lilla lyckopiller som ger så mycket kärlek. Önskar att jag kunde stanna tiden...

Det kommer att bli bra...det kommer att ta lite tid, men det får det göra...jag har så mycket kärlek och fin vänskap omkring mig och känner en sån kärlek till många...det ger hopp...hopp om att vända det onda och det blir bra.....

En jävla skitkväll då jag som är den mest värdelösa människa som finns inte ens kunde få igång dvd:n...hur svårt kan det va och jag fick ju igång den kvällen innan...natten flöt på på samma sätt...vaknade vid tretiden och hade riktiga kväljningskänslor...försökte tänka bort dom men fick rusa ur sängen då en riktig kaskadspya kom....vet inte riktigt vad som händer men nånting är det...somnade om och vaknade två gånger till...sen sov jag alldeles för länge som vanligt. Hoppade in i duschen och gjorde mig i ordning för att sen gå ut och skotta fram bilen som snöplogningen så noga plogat en stor vall runt om....hade det inte varit för att jag bara måste ner till mamma med varor som jag handlade sent igår...att jag handlade så sent är för att ingen ska se mig...inte se hur jag egentligen mår....osminkad och rödgråten...vem vill se nån sån....skottade en stor plan när jag kom hem i förhoppning om att slippa några fler vallar runt bilen när nu plogbilen behagar komma...men det blev på bekostnad av en rygg som gav upp och benen som låste sig....vallen dom lämnat framför trappan ska man kanske hoppa över , men det lovar jag att det fixar jag inte....får trixa mig över den ändå.Blir rädd över mina tankar...dom som tappar allt hopp...dom som inte är jag egentligen...dom som inte vill kämpa som jag vill...jobbet har jag förstått att det inte funkar just nu...det tog tid men så är det....man kan inte jobba med den smärtan och vara glad och positiv hur mycket jag än vill....vill bara slippa allt just nu...bara släppa allt och ramla ihop i en liten hög...slippa alla tårar när ingen ser....slippa vara stark när jag inte är det....släppa den där masken om att klara mig själv när jag inte gör det....nu har jag tagit första steget mot ett annat liv...det där när jag släpper allt och bara låter det bli som det blir....ett liv utan att behöva prestera, utan att behöva bevisa nåt jag inte är..... 

Så kom den då till slut..den dagen jag visste skulle komma, den dagen då allt kom ifatt....all smärta jag hade inom mig visade sig i att kroppen sa ifrån...nu var det nog. Alla år av misshandel, alla år med att alltid vara på sin vakt och alltid se sig om över axeln....alla nätter då telefonen ringde oavbrutet och jag inte vågade stänga av den för då visste jag inte var han var....alla hot på telefonsvararen...all rädsla för att han skulle göra allvar av sitt hot om att ta barnen...trots att skolan och dagis hade kort på han så dom skulle kunna gömma barnen om han kom dit...alla rättegångar i familjerätten då barnen tvingades till nåt dom inte ville...till nån dom bara var rädd för....och som alltid slutade på samma sätt, ett par träffar med dom och en person från soc som skulle se till att inget hände barnen och han tröttnade eller inte var nykter och drogfri så det blev inget mer...förrän nästa gång det drogs igång. Kampen att försöka få det att gå ihop ekonomiskt utan stöd från någon mer som borde ha ansvar för sina barn...inte helt lätt att få barn att förstå att vi inte hade samma ekonomi som deras kompisar...men kärlek fick dom...och det tror jag var viktigare än alla saker som jag inte kunde ge dom. Det har visat sig idag då alla fem har bra jobb och är skötsamma kärleksfulla människor.....men det har tagit hårt på kropp och själ....för fortfarande så har jag det tänket...att jag ska prestera det bästa och klara mig själv. Hur ont jag än har så ska jag jobba. Hur trött och ledsen jag än är så gråter jag en stund och sen sätter jag på mig masken och visar inget. Nu har jag insett att jag måste be om hjälp...jag fixar inte det här själv...men så kommer tanken på mamma, hur ska hon klara sig om jag inte kan hjälpa henne...men jag vet ju att mina fina barn kan hjälpa henne lika bra som jag så jag får släppa det....att bli mamma åt sin mamma när man trott att äntligen så kan jag få vara bara jag...göra vad jag vill och inte ha ansvar över andra....men ödet ville annat. I natt har jag sovit 16 timmar...vaknade och det började bli mörkt igen...jag förstår ju att det är ett sätt för kroppen att läka men känns ändå konstigt. Nu har jag iaf sagt till på jobbet att jag är hemma hela veckan och hoppas att jag kan må bättre...och gör jag inte det så ska jag lyssna på vad kroppen säger....ska ringa vc om en ny tid till ortopeden för operation....även om jag är rädd för den så är det ändå bättre än att må så här...att ha sån smärta....dör jag så gör jag det och då vet jag att jag får träffa både syster och bror igen...dom jag saknar så det gör ont...och så moffa förstås....min stora förebild.

Natten var väl sådär lagom lugn....bara några larm från den söta lilla farbrorn som så hjärtskärande bad om en smörgås vid femtiden...fy fan för att bli gammal och hjälplös...att inte kunna göra vad man vill...att få ligga där och vara hungrig när man ätit kvällsmat kanske redan vid femtiden på kvällen och sen få vänta tills dagpersonalen kommer på morgonen...såklart han fick en smörgås och vi satt på sängkanten och pratade under tiden han åt den.Såna stunder gör att man känner glädje i sitt jobb...när man får någon annan att må bra.

Vaknade av att det small knäet igen och det kändes som att det gick av.... och inte nog med det , så fort jag reser mig och går så känns det som att jag inte kan andas, får hjärtklappning och blir yr...men när jag lgger ner så känns ingenting...eksemet på fötterna och benen som jag hade som barn har kommit tillbaka....känns som att det är kroppens sätt att säga att nu är det nog....kanske dags att välja en väg i livet...tänka efter och ta den stig som leder mig rätt...men hur gör jag det.....jag vet att jag jobbar för mycket, tar hand om alla andra och glömmer mig själv...men det är svårt att låta bli....men nånstans kanske det finns ett sätt att få ihop det...att tänka mer på sitt eget mående samtidigt som man finns där för dom som behöver det. Idag har jag sovit till halv fem och sen mest legat på soffan och gråtit...gråtit av rädsla och frustration över att inte hitta en väg ut ur det här.Ska ringa vc och få en tid...det är en början iaf....så bubblan som går sönder mer och mer...den som har skyddat mig från verkligheten....jag vet att många tycker att nu ska jag ha sörjt färdigt....men jag har ju inte ens börjat....jag vill inte...vill inte se verkligheten...hon är inte borta...hon är bara bortrest nånstans och kommer tillbaka....jag är halv utan henne och är min sanning....ta inte den ifrån mig. Rädslan att mista nån igen gör att jag inte visar känslor...men dom känslor och den kärlek jag känner för mamma, mina barn,barnbarn och den finaste finns där för evigt...vad som än händer.

 

Trött trött och åter trött....skulle nog kunna sova dygnet runt...känns som att jag bara jobbar sover och är hos mamma just nu. Hinner ingenting här hemma och det är bara kaos med allt. Ont så inihelvete i det där jäkla benet. Det kommer från ryggen och strålar ner i höger ben och blir värre om jag står still några minuter. Två nätter har jag vaknat av att det smäller till i knäet och det känns som att det går av...men det gör det ju naturligtvis inte...en otäck känsla är det iaf. Kanske jag ska låta bli att sova på måndag morgon och försöka få en tid till vc för det ser ut som att det är den enda tiden jag hinner ringa dit. Är bara ledig tisdag sen efter helgens jobb och jobbar onsdag och torsdag....eller så får jag göra det jag aldrig brukar göra....sjukskriva mig. Kanske det är dags att ta hand om sig själv för en gångs skull och inte alla andra hela tiden....mattänket är åt helvete och sömnen och måendet överhuvudtaget....dags att sluta ta på sig masken att allt är bra...för så är det inte...det är fan inte bra nånstans och har inte varit det sen i april....orkar fan inte mer....

Sov som en klubbad säl i natt...men så jävla skönt att sova och inte vakna en enda gång. Det var tack vare mina döttrar som gjorde att jag var vaken så många timmar...jävla skitungar egentilgen...tur för er att min kärlek till er är villkorslös...har tagit bort alla julsaker idag, bara stakar och stjärnor kvar men det tar jag i morgon. Strukit all tvättoch kollat hockeyn under tiden...förlust i kväll, men det gör inget för vi kommer igen...även den kärleken är villkorslös. Kommer egentligen inte ihåg när leksand blev laget i mitt hjärta men det måste ha varit 40-45 år sen...samtidigt som Falun var mitt lag i bandyn...men bandyn har jag helt tappat...har inte en aning om vilka lag som spelar...lite synd för det var roligt att gå på bandymatcher när jag bodde i Katrineholm...jag var nog den enda som stod där och höll på Falun. Erik frågade om han skulle ta min bil hem idag och tvätta den och det blev jag glad för....han är omtänksam min yngste son...precis som min äldste.....ett hjullager höger bak låter inte så bra så då skulle han beställa nya till båda bak då det är lika bra att byta båda...sen byter han dom min händiga snälla son. Vilken tur att jag har mina fina söner...ja jag har lika fina döttrar men dom är lika urdåliga på att meka med bilar som jag är, men det finns så mycket annat dom är duktiga på. Jag har haft en tanke på att vara med när Erik mekar med bilen och lära mig...kunskap är aldrig fel.Jag vill ju klara mig själv så mycket jag kan så enkla saker som bromskivor och sånt skulle jag nog fixa.

Ledig en dag till och då måste jag ner till mamma igen...jag hade tänkt att jag skulle åka till henne på tisdag då jag ska handla men det var för lång tid enligt henne så jag gör som jag alltid gjort...gör som hon vill.

Saknar söstra mi så det finns inte...sakta börjar bubblan spricka och jag måste ta in verkligheten....du får fan inte bara lämna mig såhär...jag behöver dig och vi skulle ju bli gamla tillsammans...den där väskaffären hade vi ju sett ut och vi skulle ju göra så mycket ....livet är inte rättvist och jag känner ibland att det får göra vad det vill nu...det spelar ingen roll....jag har mist den enda jag kan dela så många minnen med och är hela tiden bara rädd för att mista nån jag älskar....mamma mina barn, barnbarn och den finaste.......

Vilka nätter vi har nu...full fart mest hela tiden. På ett sätt är det ju bra för då går tiden fort, men ibland hinner vi inte in på toa en gång...bara att knipa och hoppas på att det inte blir nå tunga lyft för då går det åt pipsvängen. Fick ett larm halv sex med ett namn flera mil bort och ingen av oss visste var h*n bodde...vi hade ju nyckeln till h*n så det var ju en av våra vt, men det fanns ingen vägbeskrivning eller larmpapper i pärmen...ringde larmcentralen och efter en del letande fick vi en adress...men en postlåda säger inte så mycket, men kollegan hade en bekant som bor i närheten så hon ringde henne och efter en del funderande så trodde hon sig veta vem det var och då visste också vi vart vi skulle...det var inte nån av våra ordinarie vt så det var därför det blev lite snurrigt med allt...men allt ska lösas...och det gör vi också. Fanns ingen väg till stugan så vi fick kliva över en åker för att ta oss dit...h*n hade ramlat så det var bara att ta i och lyfta upp h*n...men det hade gått bra och inga synliga skador, ett mycket ovanligt besök...men så kan det vara ibland. Fick hoppa över en vt och rapportera över till dagen, även våran lilla ringblomma som håller oss igång på nätterna hann larma innan vi var nere i Storå igen...men även den fick dagen ta. Var inte hemma förrän efter halv åtta och när jag öppnade dörren så kände jag hur hjärtat for upp i halsen och jag backade ut igen...där på hallgolvet stod en docka och tittade på mig...jag såg ju filmen Anna-Belle häromkvällen och det var nåt jag inte skulle ha gjort....med bultande hjärta klev jag in och om nån hört mig så hade jag nog hamnat på hispan för där stod jag och frågade henne vad hon gjorde här...vad hade jag väntat mig...att hon skulle svara eller...tog av mig ytterkläderna och gick sen fram till henne och stoppade in henne i städskåpet...men jag kände att sova var inte att tänka på just då. Misstänkte starkt mina två yngsta tjejer....satt vid datorn och funderade en lång stund och tog till slut beslutet att lägga mig några timmar iaf...när jag klev in i sovrummet så möts jag av ännu en docka som sitter i min säng...då var det kört...tog även henne och stoppade in i städskåpet, men med den pulsen förstod jag att sova var inte att tänka på...var vaken tills det var dags att åka och handla till mamma och när jag ska gå ut så upptäcker jag att jag glömt att låsa dörren....jag som alltid är så noga med att låsa på en gång...

Tog bort alla julsaker hos mamma och tvättade, la fram rena kläder till duschen i morgon och när jag kom hem så bar jag ut dom två otäckingarna i bilen så jag inte har dom härinne....nåja dom två påhittiga skitungarna som bara älskar att skrämma sin mörkrädda mamma dom ska nog få tillbaka när dom minst anar det...ska försöka slappna av och komma i säng i tid i kväll...efter att ha varit vaken 30 timmar och utan några otäcka dockor så borde det inte vara så svårt...men nån mer skräckfilm blir det inte...nu håller jag mig till barnfilmer och filmer med lycligt slut där tårana rinner....

Jag klarade att titta på hela filmen...det är inte många gånger jag gjort det när jag kollat skräckfilmer och då har jag aldrig varit själv förut när jag gjort det. Men det där med att somna var en annan historia så idag har jag mest sovit.

Ska jobba i natt och det är skönt för den här lägenheten kväver mig...om det ändå kunde gå fort så det blir vår och man kan vara ute mer. Jag är ingen vintermänniska och idag är jag glad att jag inte flyttat till Frostviken där dom har ett jäkla oväder med snöstorm och srömmen går från och till...jag hatar verkligen när det blir strömlöst mörkrädd som jag är...det får nog bli somrar i Frostviken i fortsättningen också.

Vi ska försöka titta över schemat också för det är inte ok som det är...alldeles för lite sammanhängande ledigt och det har nog påverkat ryggen skulle jag tro...att lyfta upp nån som väger 104 kilo från golvet tog nog mer än jag kände från början också.Vi sitter ju ändå mest i bilen då det är långa sträckor mellan vt och aldrig långt att gå så det kommer att gå bra...jag ska ringa vc i veckan och få en tid så jag får en remiss till ortopeden igen...får helt enkelt börja om från början...och ringa Rolf för jag inser att hans behandling gjorde mig så mycket bättre i ryggen och när ryggen funkar så har jag inte dom där jävla låsningarna. Allt har ett samband....men nu hoppas jag på ett bättre år för kan det bli värre än 2017...ja det kan det säkert men så länge jag tror på ett bättre år så blir det så....

Blev en lång natt på soffan när Sveriges juniorer i hockey var i final...en spännande och riktigt bra match trots att dom hade domarna emot sig...silver är inte det sämsta och det tycker jag vi får vara nöjda med. Matchen slutade inte förrän halv fem och då var jag så övertrött så det var svårt att slappna av och somna...somnade kanske vid sextiden och sov till halv tre...så nu blir det ännu en vaken natt...men det gör inget då jag jobbar söndag natt och måste ändå ställa om mig. Blev ett litet dilemma när jag vaknade så sent och det hann att bli mörkt innan jag kom upp till kyrkogården, men eftersom jag har snälla barn så följde Lina och Charlie med sin mörkrädda Mamma/mormor dit så ljusen kunde tändas hos dom vi saknar. Fick ett meddelande på messenger från en tjej som inte mår så bra..jag vet att bakom varje människa finns en historia och jag dömer ingen....jag vet också att många tar avstånd från den här tjejen men jag vet att bakom hennes hårda attityd så finns en liten tjej som bara vill ha massor med kramar och kärlek....att döma någon och stöta bort den är ingen lösning...jag tror på kärlek mellan människor och att det kan göra att man mår bättre...ja naiv och dum som vanligt ,men jag vill behålla den tron.

I kväll har jag bestämt att jag ska övervinna en av mina största rädslor...den att titta på skräckfilm....nu ska jag göra det...den börjar 23:55 och slutar 02:00...endera klarar jag det eller så är det nån som får ett mess från mig att jag inte vågar vara själv...men jag måste prova..en skräckfilm kan väl inte vara värre än livet....

Fick en fin kontakt på fb i natt, en som är precis som jag...har samma värdegrund röstar på samma parti och som håller på att utbilda sig till uska ....så roligt med nya människor i livet, att man inte bara står och stampar på samma fläck. Somnade före tre i natt och det ser jag som en bra natt. Rygg och ben som värker så jag vet inte hur jag ska ligga, men har kommit på att vänster sida med höger ben uppdraget funkar bäst...och så en arm om min fina kudde såklart. Ibland känns det som att jag bara vill ge upp och skita i allting, men så kommer moraltanten i mitt huvud och säger åt mig att fortsätta så då gör jag det ett tag till. Jag får väl fortsätta att jobba och vara glad att jag har ett jobb där jag inte behöver springa hela tiden....det är ju ändå för det mesta snabba besök vi har och tar det tid hos någon så kan jag alltid sätta mig i ett par minuter tills det lossnat i rygg och ben så kan jag fortsätta. Önskar att jag visste att jag skulle klara mig ekonomiskt så skulle jag operera mina knän och kanske ryggen också....men så ser det inte ut så jag får fortsätta kämpa.....är bara synd att det tar på humöret och jag har en tendens att isolera mig fast jag egentligen inte vill...så mycket jag skulle vilja göra med mina barnbarn men det går inte. Sen vet jag ju att mamma inte klarar sig utan mig...det är så mycket hemtjänsten inte får göra idag och jag vill att mamma ska kunna leva precis som hon är van vid...det var lättare förut när vi var två...

Jag åkte upp till kyrkogården i kväll och kollade hur det såg ut hos Anette...helt mörkt och det gjorde mig så ledsen....mörkrädd som jag är så vågade jag inte gå ur bilen och tända ett ljus...får göra det i morgon när det är ljust. Så mycket var hon värd för klappträt hon levde med...så som han sprang där i början och satte blommor och ljus och planterade så det blev för mycket...nu ingenting. Men älskade söstra mi jag kommer i morgon och tänder ljuset för dig...om du bara visste hur mycket jag saknar dig...hur många gånger det händer att jag kommer på nåt jag skulle prata med dig om...du fattas mig och jag är bara halv utan dig......

Somnade på soffan fast jag verkligen hade bestämt mig för att inte göra det...hur fan går det till...ena stunden är jag vaken och nästa så har ögonen fallit ihop utan att jag har en aning om det. Blir så jäkla trött på att vara vaken hela nätterna och vandra mellan tv och dator...och telefon och Ipad därimellan....och så läsa nån bok innan jag äntligen somnar...somnade vid sextiden i morse och vaknade elva. Men sen blev det en tantvila på en timme på eftermiddagen då jag la mig på soffan och kollade på tv...hann fan inte titta mer än en halvtimme så var han där...JB han som sviker på nätterna men passar på när jag ligger på soffan...kanske ska ta till en annan strategi...sitta i soffan...men det är så skönt att lägga sig i divandelen och dra filten över sig....nåja jag har ju ett val och får skylla mig själv. Idag har jag inte varit ur pyjamasen och känner mig som den sunkigaste person i världen...tur att jag bor ensam då....många tankar som snurrar när jag är ensam hela tiden...om hur det har varit och hur det kunde bli som det blev....förstår ju att jag valt fel män av den enkla anledningen att jag växt upp med en sån pappa.....en pappa som mest var frånvarande och när han var hemma så var vi mest rädd för han....en pappa som var ständigt otrogen och som fick ett barn som han förnekade....en jättefin bror som uppdagades vid mina föräldrars skilsmässa...hur är man som person när man inte vill se eller ha något att göra med sitt eget barn. Jag är glad att jag fått kontakt med Robert via fb även om jag inte kommit så långt att jag träffat han än...han bor ju i Köping så det är ju inte så långt dit, ska ta med mig lillasyster och åka till han i år...det kan inte skjutas upp längre.

Jag har sagt till Robert att han inte missat något med att inte haft kontakt med sin pappa....kanske låter elakt, men en pappa som man är rädd för och som man har ångest och ont i magen över när man ska gå hem från skolan för att man inte vet hur det ser ut därhemma när mamma är på jobbet....det är ingen pappa man saknar. Alla hans fyllekompisar och hur dom satt i köket och gapade....vi barn gick upp på övervåningen och väntade på att mamma skulle sluta så vi kunde gå ner och få mat....den gången han tvingade mig som fjortonåring att följa med han i taxi ut på byn och jag fick bära hans kasse med öl...den gången låg det nog ölflaskor gömda efter hela klastorpsgatan när jag smög ner dom i gräset....dom sista la jag i soptunnan hos dom han skulle besöka....glömmer aldrig när vi väl kom hem och jag inte fick gå upp och lägga mig för jag skulle hålla han sällskap...då brast allt och jag grät så jag skakade och mamma hörde det och kom ner...sen var det bara att gå upp på morgonen och gå till skolan. Så mycket jag skulle behöva få ur mig om barndomen och uppväxten, men det får räcka såhär....kanske det kan få någon att förstå hur jag valt fel män i livet och när jag för första gången möter en man som är så snäll och fin mot mig och jag känner en trygghet med en man jag aldrig känt förut....så blir jag så fruktansvärt rädd.....rädd för kärleken....

Två sömnlösa nätter...förbannade fullmåne...och det gör att jag sover åt helvete för länge. Tur att jag bor själv så ingen behöver störa sig på det. Ringde TryggHansa angående yngsta dotterns Tryggabarnförsäkring som nu övergår i Tryggavuxenförsäkring då hon fyllt 25 år...jag är nästan alltid lugn och snäll men nu tappade jag nappen och när jag gör det så blir det ett utbrott värre än en vulkan....hur svårt ska det va att bara överlåta ett autogiro till henne...ja jävligt svårt enligt dom och hon måste betala för sex månader framåt....idioter så har dom inte gjort när mina andra barn har tagit över sina tryggabarnförsäkringar och det har gått smidigt till...men inte nu när den sista ska ta över....nu har jag iaf betalat för hennes sex månader och under den tiden ska vi väl kunna fixa fram ett autogiro åt henne....och jag har hunnit sansa mig till dess. Såklart hon är försäkrad via jobbet och facket men det täcker inte sjukdomar som hennes barnförsäkring gör så den är bra att ha kvar. 

Såklart blev mitt mattänk åt helvete på en gång när jag började om med lchf....ätit två ägg och en skinkskiva idag och känner nu bara äckel inför tanken att äta nåt mer....hur fan ska jag få nån ordning på det....känner mig ful fet och äcklig....två kilo som sätter sig runt magen känns som 20....ryggen som värker och gör att det tar stopp i benen....det mesta är skit just nu och jag ska ringa vc och börja om från början med en remiss till ortopeden...nu finns ingen återvändo. Önskar att jag hade nån att prata med om hur jag känner....men eftersom jag alltid bara biter ihop och låtsas som att allt är bra så får jag skylla mig själv. Ingen kan läsa mina tankar, men jag kommer att fixa det här....jag måste fixa det ....

 En av den allra bästa filmer jag vet gick på tv11 igår kväll...jag bara älskar den filmen och har sett den hur många gånger som helst....trött som attan så nickade jag till ett par gånger på slutet men sen gick jag som vanligt med ett öga öppet till sängen och somnade på en gång. Men vaknade efter en halvtimme och lyckades somna om igen för att vakna efter ytterligare en timme och vara klarvaken...jag blir galen på dessa nätter då jag går fram och tillbaka mellan sängen och tv:n och det är fan lögn att sova....såklart stängde jag av larmet som jag satt på halv tio i förhoppning att kunna vakna då...och vaknade halv ett...jävla skit! Duschade och for ner till mamma och möttes av orden: finns du kvar....jag hade ändå sagt till henne att jag inte skulle kunna komma förrän på tisdag....kändes som ett slag i magen...jag är hos henne så ofta jag kan och gör det bästa jag kan...men även där räcker jag inte till....kunde jag ge tio år av mitt liv för att få ha kvar min syster tio år till så hade jag gjort det...fan vad jag saknar henne...det här jävla livet är inget liv iaf.....varför är livet så orättvist att gamla människor som ligger som kollin och inte ens vet om att dom lever, dom får fortsätta leva och dom som har så mycket kvar att leva för dom tas bort....finns ingen risk att jag blir religiös och tror på nån gud iaf....sorry morfar....

Värken i ryggen tar också död på mig, men jag biter ihop och säger inget...vad skulle det tjäna till. Jag får gå den stund jag kan och sen se till att jag kan sätta mig en en stund så funkar det. Kanske jag ändå ska ringa vc och få en remiss till ortopeden...kanske det var dumt att hoppa av när operationen var så nära...ja det är bra att vara efterklok, men hur går det med mamma när inte jag kan göra allt åt henne.....och hur klarar jag ekonomin när jag måste vara sjukskriven tre månader....jag har ju inte varit hos Rolf sen i somras, kanske det blir bättre om jag går dit....vad vet jag...allt är ett jävla kaos just nu och orken finns inte för nånting....

Så var det ett nytt år...en nyårsnatt med jobb...det går fint, jag bryr mig inte om att det är helger då dom flesta festar och vill vara lediga...kanske för att jag är van vid att det är så i mitt yrke...eller för att jag hellre har en lugn mysig kväll vilken helg som helst...utan alla krav och alkohol. Larmen drog igång på en gång...en man som ramlat...där fick vi ta i för att få upp 104 kilo från golvet...men upp kom han...vi har ju våra knep och en badhanduk kan vara det allra bästa hjälpmedlet...glad och tacksam var mannen och hans sambo och lika glada var vi att allt gått bra utan några ben eller armbrott. Vår lilla söta vt som larmar hela tiden gjorde det även i natt...7 larm släppte larmcentralen fram och vi hann dit fyra gånger....M på larmcentralen läste upp tiderna för larmen dom inte släppt fram och det var typ en gång varannan minut...en ohållbar situation då vi knappt hinner med dom andra vårdtagarna och får dåligt samvete för att vi är stressade...en annan vt hade larmat och ville att jag skulle ringa upp han....när jag gjorde det så ville han bara tala om för mig att eftersom jag aldrig tagit amfetamin så skulle jag vara försiktig och inte ta mer än 15-20 milligram eftersom jag annars kunde ta en överdos....jag förklarade för han att finns ingen risk för det då jag aldrig skulle komma på tanken att ens prova...men han ville ändå att jag skulle veta det...det var ju snällt av han men jag kommer aldrig att behöva den informationen....tanten som skulle finnas på undervåningen fick vi leta efter i huset och fann henne sovande på övervåningen...ja så förflöt hela natten, det ena efter det andra och så ett jäkla snöande på det så man knappt såg vägen....inte var det plogat nånstans heller förrän på morgonen...men inte från Löa till Kopparberg när jag åkte hem så det var bara att hålla 50 hela vägen. Tur ändå att det var helg så det inte var en massa andra som blev irriterade för att jag körde så sakta.

Vaknade med en jäkla huvudvärk idag så jag har bara skrotat här hemma med pyjamas, morgonrock och tofflor...tur att jag bor själv.

Känns som att någon jag bryr mig väldigt mycket om inte mår så bra i själen...men det skulle han aldrig erkänna....önskar att jag kune telepatera masor med kärlek och kramar så han skulle må så bra som jag vill att han ska....älskade envisa hjärtat, du behöver inte ta på dig en machomask...jag vet att du är mjuk och fin innerst inne...och det älskar jag dig för.