marithape carpe diem

Lurade soffeländet igår...men inte tusan kunde jag somna före två...är väl en yrkesskada och nåt jag får leva med...men det finns ju värre saker än att inte foga in sig i leden och kliva upp tidigt på morgonen och lägga sig tidigt på kvällen...kanske en omedveten revolt från barn och tonåren då vi hade en mamma som skickade oss i säng kl nio och då skulle det vara släckt och tyst...för att hon var kvällstrött och morgonpigg...huvva vad man låg och snodde i sängen redan då. Sov till tio så det var bara att hoppa in i duschen och göra sig iordnig för att åka till Linde och besikta bilen....så fort har aldrig en besiktning gått...det var gjort på mindre än tio minuter och inget fanns att klaga på...så skönt att inte behöva bekymra sig om bilen på ett år nu då. Åkte direkt till Storå och medarbetarsamtal...ja vad ska man säga....jag trivs med mitt jobb och har väl inget att säga om det mer än att det är jobbigt på ett ställe....det har ju blivit offentlig handlig nu och skrivits i tidningen om det....kanske kan arbetsmiljöverket göra nåt åt situationen...annars vet jag inte hur det ska gå.....en bra dag som gjorde att mitt mående bara blir bättre och bättre....nu hoppas jag att det får fortsätta så och att jag slipper fler sparkar i ryggen...nu kravlar jag mig sakta upp ur det djupa hålet och hoppas att jag hinner nå över kanten...ingen som sårar eller får mig att ramla ner igen....mattänket....ett ägg och en mugg te till frukost....stekt ägg och bacon till middag....det är det bästa jag kan åstadkomma just nu och ser det som ett steg framåt även där....i morgon börjar jobbhelgen och det känns lite ledsamt för vt som ramlade ner för källartrappan överlevde inte ....känns tomt...nu har två gått bort så vem blir den tredje....önskar att alla tar till vara varje dag...livet är så oförutsägbart och man vet aldrig när det är för sent....för sent att tala om för dom man älskar vad dom betyder...jag försöker göra det så ofta jag kan.....

 Såklart somnade jag på soffan igår iaf...jag kommer ihåg att jag tänkte att jag blundar bara en liten stund under reklamen...och så hade det gått en timme. Så det blev att vandra mellan sängen och tv:n till klockan var halv fem...Åkte ner till mamma med det jag handlat och hämtat på apoteket...och så nya talböcker såklart. Letade fram stakar och stjärnor hos henne för dom ska ju fram även om hon inte ser dom. Strykningen fick vara nu när min rygg inte vill vara med längre igen....det är då själva fan att man ska behöva få ont i ryggen igen för att det inte görs nåt åt arbetssituationen....missbrukare ska få sitta och kommendera och vara otrevliga och vi ska lyfta och dra för att dom inte vill använda sig av de hjälpmedel vi har....det här jobbet är inte vad det varit när vi hade äldre vt som var tacksamma för det minsta lilla man gjorde för dom...nu är det alkoholister och knarkare och annat skit och vi kan aldrig neka nån hjälp om dom är beviljade hur jävligt det än är....kommer hem varje morgon och stinker av all rök och andra äckliga saker. Erik var hit med bilen i kväll så nu är det bara besiktningen kvar och den är i morgon...och ett medarbetarsamtal efter det...känns som att det kunde jag låta bli då vi inte har en chef som bryr sig ändå. 

I kväll ska jag inte somna på soffan...hur många gånger har jag inte sagt det och misslyckats...men i kväll ska jag inte blunda när det är reklam och jag är supertrött...jag ska gå till sängen på en gång istället. I kväll har ingen varit på dörren men jag har knappt vågat vara i köket ändå....skulle ändå aldrig öppna då jag vet att ungarna har nycklar och andra ringer om det är nåt dom vill och klockan är mycket...men obehagskänslan finns där ändå. Nu när måendet blir bättre och bättre så ska ingen idiot få mig att ramla igen....bara mattänket som är åt helsike, men jag läser så mycket jag kan om det och försöker förstå...gör det jag kan göra så länge till jag kan få en ny tid på vc...men det kanske dröjer ett halvår till, vad vet jag.

En väldigt lugn natt då då tre vt är på las och kortids...en som gått bort...blir lite för segt och natten känns lång. Ett enda larm dessutom och när vi kom dit så sov vt....Stängde som vanligt av larmet på telefonen och sov en aning för länge då jag är ledig i natt och skulle behöva somna i tid i kväll...får akta mig för soffan bara. Erik var här och hämtade bilen så han kan fixa det som behövs inför besiktningen på torsdag...vad gjorde jag utan mina fina ungar. Nu har jag hans bil tills han är klar med min och den är inte min favoritbil, men bättre än ingen alls. Var till ica och handlade åt mamma i kväll så jag slipper stressa i morgon, det är bättre att handla på kvällarna då det inte är så mycket folk på ica. Nu är det bara biblioteket och apoteket kvar i morgon. Måendet är fortfarande bra...eller bättre och bättre för varje dag är väl mer sanningen...värre med mattänket återigen...ett fröknäcke, en mugg te och två muggar kaffe är det som jag fått i mig idag...men jag känner ingen hunger och då glömmer jag bort att äta...ska bättra mig i morgon då jag är ledig...om jag kommer ihåg det efter att ha varit hos mamma hela eftermiddagen. Det ringde på dörren i kväll...men vem ringer på dörren efter halv tio på kvällen...det var ett tag sen sist så jag kände hur pulsen steg och hjärtat slog fortare...inte öppnar jag dörren så sent på kvällen...dom som vill något så sent har nycklar....nu kommer rädslan och ångesten tillbaka...jäkla skit men får väl ta en propavan så jag somnar annars ligger jag bara och lyssnar efter ljud och när jag väl somnar så vaknar jag efter en stund igen. Trygg i boendet är nåt jag inte vet vad det är längre. Den andra osäkerheten har iaf släppt nu igen...men kommer säkert tillbaka...det gör det emellanåt tack vare mitt övertänk...det jag skulle vilja ha just nu är en stuga i skogen, långt bort från alla människor...en katt och en hund...det skulle ge mig lugn och jag skulle må så mycket bättre....bara ha kontakten med mamma mina barn och barnbarn och så den som jag litar mest på, den som har stulit mitt hjärta....

Usch vad det snöade i går när jag åkte till jobbet, men när jag kom till Storå så var det regn som kom ner...skogsvägarna var snorhala och i Stråssa och Ramsberg snöade det också...märkligt hur lokalt det är med snön. En relativt lugn natt, bara bara en som låg på golvet, men det hade gått bra och han hade lagt en kudde under huvudet och inte brytt sig om att larma...men upp kom han med hjälp av lyft och passade på att kalla oss gnälliga kärringar...och att vi var bäst när vi sover för då är vi tysta...jaja vad säger man, bara att låta det gå in genom ena örat och ut genom andra....träffade en kollega på ica för en stund sen och hon berättade att en annan vt hade larmat precis när vi åkt hem i morse och ramlat ner för källartrappan....spräckt huvud så nu ligger han på usö. Så fruktansvärt...då blir det en hel del mindre mil att åka i natt så natten kommer nog att bli seg om det inte larmar. Var till ica och hämtade det andra kollit som jag skulle antagligen vara tankeläsare för att veta att det fanns...jag hämtade ut ett i onsdags och när Erik kom hit så skulle det ha varit två. Hade kanske varit bra om han hade talat om det, men så typiskt han. Nu löste det sig iaf och i morgon ska han hämta bilen och fixa till den innan besiktningen på torsdag. Måendet är ganska bra just nu och jag hoppas att det får fortsätta gå framåt...snart är ju det här jävla skitåret slut och ett nytt väntar....saknar någon iaf....det gör jag....

Sov som en klubbad säl i natt...sover alltid så mycket bättre med en annan människa bredvid...så mysigt när hon kryper tätt intill och jag somnar med armen om henne...inte lika mysigt när hon vaknar tidigt och jag försöker få henne att tro att det är natt fortfarande...då går hon upp och drar isär gardinerna och konstaterar att det är nästan ljust ute. Ibland är dom små smartare än vuxna. Var ner till mamma och hjälpte henne med sånt som måste göras innan onsdag då jag ska handla åt henne. Lisa, Rickard, John, Lina och Charlie var också med...åkte hem lite tidigare än jag brukar med en tanke att lägga mig och vila en stund innan det är dags att åka till jobbet, men inte fasiken gjorde jag det...har så innihelsike ont i magen...jag vet vad det beror på. Godis och bröd som jag har ätit så jag får skylla mig själv.....bättre i måendet nu iaf...och det vet jag också vad det beror på...att så lite kan göra så mycket. Dags att göra sig klar för nattens äventyr....kan ju bara hoppas att snön stannar kvar där uppe bland molnen och att det inte blir minusgrader för det är inte roligt att åka på skogsvägar som är som en isbana...men det har ju gått bra förut så det gör det väl nu också.

Somnade runt tvåtiden igår och vaknade igen halv fem...kände att det inte var nån idé att ligga där och sno så jag gick upp och kollade en timme på nåt jäkla skitprogram på tv. Somnade om vid sextiden och hade mobilen på väckning kvart i nio...Stängde av den och tänkte bara ligga och vakna till, men såklart somnade jag och vaknade igen med ett ryck...kollade mobilen...tio i tio...jäklar vilken fart jag fick ut på toan och sen ut i köket för att sätta på tevatten...kollade klockan i köket och den var fem i nio....så fel jag såg och vilken lättnad att inte behöva stressa. 

Hämtade Lina och Charlie halv elva och for till Linde och hämta Lovi, sen åkte vi vidare till Örebro där vi skulle gå på bio. My little pony var filmen vi såg. Jag är ju så barnslig så jag ser hellre barnfilmer än andra filmer.....skräckfilmer och deckare kollar jag aldrig på...det är jag alldeles för feg för. Efter filmen åkte vi till mcdonalds innan vi for hemåt igen. Klockan var nästan sex innan vi var hemma och eftersom Lovi ska sova hos mig i natt bara för att hon ville det så följde Charlie med hit en stund för att leka. Lillasyster elin kom förbi och under tiden vi pratade så hade dom små busungarna fixat ett mindre kaos i gästrummet...huvva vad två små tjejer kan ställa till på en halvtimme....barbie över hela rummet, alla kläder jag lagt på sängen som ska strykas låg över hela golvet och så stod dom där i mina jobbtunikor....ja vad säger man....städa var inte populärt och när Lovi inte hade lust att hjälpa till så hör jag Charlie säga: Jag är inte heller så sugen på att städa, men ibland måste man...lilla hjärtat så lillgammal och go. Nu sover Lovi och jag kan bara hålla tummarna att hon inte vaknar före sju eftersom jag ska jobba i morgon natt och kommer troligtvis inte att hinna sova nåt innan jobbet. Känner att den där operationen är nära nu...jäklar vad ont jag har haft idag....skit också...kan man inte vara vaken under en sån operation...känner en sån jäkla rädsla för att sövas om det blir som dom andra två operationerna....men ska det vara såhär så finns ingen återvändo iaf. Men egentligen...vad är jag rädd för...att inte kunna andas efter operationen var en otäck känsla men med syrgas så löser det sig...skulle jag dö så vet jag ju ändå inget...men min rädsla beror på mamma...jag kan inte lämna henne. 

Var in på biltema och köpte spolarvätska och när jag skulle hälla i den så stod jag som ett levande frågetecken...var i hela friden skulle den vara....då kom en ung kille som var på väg till sin bil, också en wv men en golf och då passade jag på att fråga han....vilken fin kille han visade mig vart och sen hjälpte han mig att hälla i den. det finns fina människor iaf fast man ibland tappar tron på mänskligheten. Köpte en ny klädsel till bilen i rosa och svart...och en rosa rattmuff...men den gömmer jag tills Erik hjälpt mig med bilen för annars gör han inte det...det räcker med mina blommor och leksanddekaler...jävla turkbil säger han. Annars är måendet sådär...glad ena stunden och tårar nästa...men jag jobbar på det....

Livet är som en jävla berg och dalbana....det går upp och ner med en rasande fart....drömde om Anette häromnatten....det var så verkligt och vi var ute på krogen och hade lika roligt som alltid....men sen, när jag vaknar och inser att det var en dröm....att hon är borta, då kom ångesten som en jävla käftsmäll och all ork bara försvann....kom inte ur pyjamasen på hela dagen...låg mest på soffan med tv:n på och tittade utan att se. Kunde inte äta nåt ordentligt, vilket jag i och för sig inte gjort idag heller....försökte ta tag i mig själv och var ut på fb ett par gånger, men den ger mig också ångest....vad är det som är fel...eller är det inget fel, bara jag som övertänker när det blir för mycket...vad vet jag. Tvingade mig själv ur sängen före tio idag trots att jag inte somnade förrän vid 3-4 tiden...in i duschen och på med kläder...måste få bort den otäcka känslan...

Lisa ringde och John var sjuk igen....jäkla öroninflammationer. Hon hade varit och handlat och hade lovat att köpa glass men glömde det så då fick jag såklart åka till ica och köpa det och åka ner till Löa...självklart måste han få glass när hon lovat det...lilla goa prinsen....är nog den sortens prinsar jag ska hålla mig till tror jag...dom sårar aldrig och beter sig aldrig konstigt så man blir ledsen och rädd att ha sagt eller gjort nåt som är fel....

I morgon ska Lovi sova över hos mig, är så underbart att höra en annan människas andetag när jag ska sova...känns så lugnt och tryggt då. Men först ska vi ut på äventyr med Lina och Charlie...är bara orolig för vart och hur jag ska parkera i Örebro...det har jag aldrig varit rädd för tidigare men med självkänslan nere vid fotknölarna så är jag rädd för det mesta nu tydligen.

 Vaknade före sju i morse...såklart när jag är ledig och känner att jag behöver sova mer...vilket jag gjorde efter några timmar. Så jäkla mycket jag skulle göra här hemma och fan inget blir gjort....blir som handlingsförlamad här...kanske för att jag inte känner mig trygg och egentligen vill bo här...men vad finns för alternativ idag. Hämtade mitt lilla lyckopiller och Lina och körde dom till Stråssa och dansen...jäklar vad det snöade och inte var vägarna plogade heller...tog vägen över Löa, Vasselhyttan då det känns säkrare med tanke på trafiken....var till ica och hämtade ut lite bildelar som Erik ska hjälpa mig med innan besiktningen...fan va tunga bildelar kan va....vad gjorde jag utan mina ungar....man kan inte ta för givet att dom ska hjälpa en med såna saker som bilar men han är så duktig med allt....jag fick bara ta bort lite av det jag dekorerat bilen med...tog bort dom långa stripesen och lät blommorna vara kvar...annars skulle han inte ta i bilen....återstår att se om jag måste ta bort blommorna också...men då gör jag det. Men Leksandsmärkena tar jag inte bort....där går gränsen. Vet varför han, den finaste betyder så mycket för mig....när man känner sig trygg med någon då betyder det mer än något annat...den tryggheten är den viktigaste, den gör att allt annat kommer av sig självt....jag har aldrig någonsin känt mig så trygg med någon...aldrig litat så mycket på någon och därför vet han saker om mig som ingen annan vet. Är det kärlek...ja såklart det är kärlek och jag älskar han precis så mycket som jag älskar alla andra som är mig nära....det kommer aldrig att förändras precis som kärleken till mina barn aldrig kommer att förändras......

Dippade igår igen...sov till halv fem trots att jag hade ställt mobilen på väckning halv två....förstår ju innerst inne att det är kroppens sätt att visa att det inte är ok....ja jag är medveten om det men just nu är det inte mycket jag kan göra än att sova....att jobba så mycket och sen finnas där för mamma fler gånger i veckan är inte optimalt, jag vet det. Skillnaden hade varit stor om inte nån jävla högre makt ansett att den hade rätt att ta min syster ifrån mig. Som jag saknar henne...inte bara med att vi var två om att hjälpa mamma utan för att hon var just min syster....den jag kunde göra en massa tokigheter med, som jag skrattade mest med...våra shoppingturer som alltid var kaos och full av tokerier...lika virriga och klantiga båda två...så många härliga minnen...men jag har ingen att dela dom med....den som säger att tiden läker såren vet inte vad den pratar om...den läker fan inte några sår...det är dagar som är mindre dåliga bara. Känns som jag bara existerar...lever inte...såklart jag är glad för mina underbara ungar och barnbarn, men det är ändå något som fattas, nåt som gör att ingenting blir detsamma hur jag än provar....nu kommer snart julen också och den ger mig ångest...kan jag slippa den...ungarna pratar om julen, hur den ska firas, vart vi ska vara och hur det ska vara...och jag orkar inte svara...för det jag helst skulle vilja är att vara hos mamma  på julafton och sen bara få vara och slippa den här jävla julen. Men så kan man inte säga....

Var ner till mamma idag...handlade och tvättade, bytte rent i henns säng och tog fram rena kläder till duschen i morgon....hennes räkningar har jag betalat...nu är det bara låna nya talböcker och hämta medicin på apoteket kvar...nej glömde ju att jag ska sy hennes gardiner till köket, tvätta fönstret och sätta upp dom...ringa ögonmottagningen, fotvården och frissan.....

Ska iaf hinna med att köra mitt lilla lyckopiller till dansen i Stråssa i morgon...hon som är den underbaraste lilla unge som finns...så klok och full av kärlek...hon som gör mig alldeles varm i hjärtat...som jag älskar henne....den sanna äkta kärleken, den som aldrig sårar eller gör mig ledsen....

Natten var lugn, bara två falsklarm och två som var snabbt avklarade. Men halt som attan och stundtals snöade det som bara sjutton. Hade lite ångest för hemfärden då jag inte känner mig säker med den här lilla bilen, men det gick bra trots att det var såphalt på vägen...men det var ju inte direkt så att jag kunde hålla hundra...mer 70-80 så det var tur att det var söndag morgon och nästan ingen trafik...huvva vad många som skulle ha retat sig på mig annars....Sovit bra och känner mig inte trött...skönt att känna så och nu är det bara en natt kvar sen är jag ledig en vecka. Bara dessa satans mardrömmar och konstiga drömmar...undrar vad det beror på...mattänket har varit helt ok hela helgen och det märks på mitt mående. Nu ska jag bara ha fokus på att det ska fortsätta så även när jag är ledig. Anna och Lisa har varit hos mamma idag och skickade på snap...det gör också att jag blir glad och mår bra för då behöver jag inte ha dåligt samvete för att hon är ensam hela helgen...är så glad för mina snälla goa ungar. Hoppas att veckan som kommer blir bra och inga mer sparkar...jag ska göra vad jag kan och mer kan jag inte göra...nu är det dags att göra sig redo för natten, men när jag jobbar med bästa kollegan så är det bra nätter...även om gubben gapar och skriker på oss och det är misär på andra ställen så har vi roligt när vi jobbar och skrattar mycket...sen att en vårdtagare sa att hon var glad att det var vi som kom för vi är hennes favoriter gör att man blir glad och vet att man har ett underbart jobb trots att det är tungt ibland.

Ibland snubblar jag lite i livet och det är vad som hänt nu så orken att skriva inte fanns....skriva är annars ett sätt för mig att må bättre...få skriva av mig lite. Så har jag gjort i hela mitt liv och är den bästa terapi som finns. Men nu kravlar jag uppåt igen...datorn som inte ville vara med var droppen den här gången...en liten sak kanske, men nog för att golva mig igen..det är då dom kommer dom där dumma tankarna och jag känner mig 25 år tillbaka i tiden. Känslan av att inte vara trygg nånstans och hoppar till för minsta ljud. Antar att det alltid kommer att vara så, men nu kan jag iaf ta mig upp igen ganska fort...det tar inte 20 år numer. 

Natten gick fort och vi var inte inne långa stunder. Ett larm där det var ett hjärtflimmer och vi var 45 minuter bort...det känns inte bra och man törs ju inte åka alltför fort heller i halkan. H*n hade tagit en betablockerare extra innan vi kom och efter att ha tagit puls och blodtryck så beslutade vi i samråd med ssk att sitta kvar hos vårdtagaren och prata en stund...det kan vara lika bra effekt som en sobril på en ångestfylld person. Vi var kvar en timme och hjärtat slutade att hoppa och göra dubbelslag så efter att ha sagt till vt att försöka sova lite och larma igen om det blev värre så åkte vi på nästa uppdrag. Vi hörde inget mer så det var lugnt...men det gör ont i hjärtat när man ser hur ångestfylld ensamheten för många äldre är...hur lite barn och barnbarn bryr sig...men när man får höra att vi är änglar, goa och snälla så blir man varm långt in i själen och det känns underbart att ha gjort tillvaron lite bättre en stund för någon. Våran lilla 106-åring hade somnat in igår morse...kommer att vara så saknad efter alla år vi vi varit där....känns så tomt men ändå skönt för henne som velat det så länge. 

Hoppas på en lugn natt nu och att alla får sova och inte behöva ha ångest och ont nånstans....

Även den här natten gick fort och när vi var på väg till sista vårdtagaren så kom ett larm tre mil bort....bara att vända då det var ett larm om tryck i bröstet och svårt att andas....men med lite spray i munnen och stund prat så släppte det och h*n kunde lägga sig och sova en stund till innan dagpersonalen kom. Skönt när det går att avhjälpa snabbt men det blev ändå en halvtimme övertid och dagen fick ta över den sista vårdtagaren. Kände mig inte alls trött när jag kom hem och misstänkte att jag inte skulle kunna somna på ett tag så beslutade jag att det var lika bra att vara vaken hela dagen istället och försöka komma i säng i tid i kväll istället...återstår hur det går med det....varvar dagen med datorn och lite städning så jag håller mig igång...kaffe och energidryck är mina bästa vänner idag och så snus förstås....men ska ändå göra nån mat och tvinga i mig....ska hoppa in i duschen så piggnar jag till en stund till, får akta mig för soffan bara. Ledig i morgon och då är det som vanligt ett besök hos mamma och hjälpa henne och sen jobb hela helgen....känns som jag aldrig är ledig numer, men nästa vecka är jag ledig till söndag natt så då kanske jag känner annorlunda. Ska försöka att bara vara så mycket som möjligt så ska nog allt kännas bättre...tid för återhämtning. Ska ta mig tid att åka och hälsa på en vän som verkligen behöver lite peppning....nu måste det bli av, man vet aldrig när det är försent...måste ha det i minnet och inte ta för givet att det finns ett sen....leva i nuet.

Natten gick riktigt fort...när larmen kommer i jämn ström så är det som att natten bara försvinner. Inga allvarligare saker men som gör att tiden går fort...Inte hade det gjorts något åt kupevärmaren i bilen heller så det var tur att larmen kom så inte bilen hann bli alltför kall mellan varven. Kallt i natt men det är ju så det är den här årstiden så det är bara att vänja sig... somnade på en gång och vaknade kvart i fyra...fortfarande trött så egentligen hade det varit skönt att få krypa ner i sängen igen och bara vara...men nu är det en natt kvar och sen ledig två innan helgjobbet börjar. Snö har det kommit under tiden jag sovit och det känns inte helt ok, det hade gärna fått vänta lite till. Gjorde en tabbe igår och åt en bulle hos mamma...det fick jag lida för i natt och det sitter fortfarande kvar...ont i magen som fan....men man lär av sina misstag och jag var nog lite för snabb att tänka att jag skulle sluta tänka så mycket på att utesluta allt socker och mjöl...så jag håller mig nog till lchf iaf...då mår jag som bäst och försöker få in tänket där att det inte handlar om bantning utan är en livsstil....dags att göra sig redo nu för den andra natten och hoppas på att den går lika fort och känns så bra som det gjorde i natt.

I natt hjälpte inte ens soffan...somnade framåt morgontimmarna och var tvungen att kliva upp halv nio för att åka till vc. När jag kommer dit så är den jag ska träffa sjuk och dom säger att dom försökt ringa mig men att dom hade fel nummer...hur många gånger ska man behöva ge dom numret för att dom ska lägga in det i datorn...så efter nio månaders väntetid så får får jag väl vänta nio månader till på att få en ny tid antar jag. Passade på att åka till ica och handla åt mamma så jag kunde sova några timmar innan jag var tvungen att åka till henne...i hissen ner till parkeringen så ser jag i spegeln att mascaran fanns mer under ögonen än på ögonfransarna...inte underligt att jag tyckte folk tittade konstigt på mig....kändes som att den här dagen inte började alls bra och inte fan kunde jag somna heller....sov kanske en timme efter att ha snott som en propeller två timmar så den här jobbnatten blir nog rolig. Ska göra iordning kycklingfilé och stekt vitkål med beasås innan jobbet....nu var det väl fan om jag inte ska få ordning på allt, men får ta en sak i taget. Om jag så ska må illa för varje tugga så ska jag se till att äta ordentligt....iaf försöka...kan ju inte göra mer. Sen sluta övertänka....

På väg hem från Lindesberg ikväll lyssnade jag på Stina Wollter på radion...det handlade om ätstörningar...var femte tjej har någon gång drabbats av ätstörningar...50% blir friska och 10% dör...så då kan man förstå hur vanligt det är. Hur uppstår då dessa ätstörningar....det är många faktorer som kan spela in, men en vanlig är prestationsångest...att man pressas av föräldrar att prestera hela tiden...att det aldrig är bra nog. Kände igen mig i så mycket...hur min pappa aldrig var nöjd...hur jag ville att han skulle se mig för den jag var...att det aldrig var ok att att komma tvåa i nån tävling....glömmer aldrig när jag sprang DM i terräng i Kumla och ramlade ihop när jag kom i mål för att jag tog ut mig så....jag kom tvåa och det var inte nog för pappa...jag var inte tillräckligt bra....att försöka prestera det bästa i skolan när han gjorde tillvaron till ett helvete med sina alkoholproblem....när jag som elvaåring fick ta ansvaret hemma för att han var frånvarande och mamma jobbade treskift....det som jag kunde kontrollera var att låta bli att äta....att vara supersmal och ha en kropp som var perfekt....tills det gick överstyr och jag var tunnare än någonsin....det fanns ett ideal då och hon hette Twiggy....så smal ville jag också vara och blev det och ännu magrare...hade till och med samma frisyr som henne....ett ideal som varje förälder borde ha fattat att det inte var sunt, men där dög jag iaf...där var jag den perfekta flickan i min pappas ögon. Äntligen såg han mig. Att det senare har övergått i andra former av ätstörningar med bulimi, kräkningar och anorexi i en enda röra under hela mitt liv har nog inte varit värt en enda sekund av den uppmärksamheten. Med tårarna rinnande så jag knappt såg att köra så lyssnade jag på andra med samma sjukdom och äntligen så förstod jag att det finns hjälp....en känd hockeyspelare som varit proffs i USA berörde mig verkligen....en annan tjej som precis som jag inte har velat se verkligheten som den är utan tyckt att det är mitt liv och jag gör som jag vill hon fick mig att se mig själv på ett annat sätt...nu hoppas jag att efter ett helt liv med denna sjukdom till och från så ska jag kämpa för att ska bort ur mitt liv...nånstans har jag ändå förstått hur en förälder kan förstöra ett barns liv med att vara kontrollerande och ge prestaionsångest så därför har jag aldrig någonsin pressat mina barn till någonting...dom har fått vara dom fina underbara personer dom är och min kärlek till dom har alltid och kommer för alltid att vara villkorslös....dom duger precis som dom är   och jag ska lära mig att jag också duger precis som jag är....

Återigen soffjäveln..men kunde ändå somna om ganska fort och sov till sju...men sen har jag precis som igår somnat så fort jag lagt mig ner....inte bara en gång utan flera....totalt klappslut...är nog mest den psykiska tröttheten...den som förlamar mig och har gjort att jag tappat all livsglädje...ska till vc i morgon så jag kanske kan få hjälp att leva igen, inte bara existera. I kväll ska jag åka ner till Lindesberg och passa Lovi när sonen måste till jobbet och fixa nånting...Jenny är ju i Uppsala nu och väntar på operationen. Är lite orolig för halkan och att jag inte vet hur bilen funkar då...men får ta det lugnt så går det bra...är mer orolig för att det blir sent innan jag kommer hem och ska ta mig in i mörkret...men så är det att bo här och jag måste klara mig själv....önskar att jag hade modet att förändra saker att jag hade modet att flytta till Frostviken...kanske den dagen då jag inte behöver oroa mig för mamma...men jag vet inte, är så många jag vill ha nära och det begränsar mig. Är ju det där jäkla mattänket också som jag inte får till...ibland går det hur bra som helst och då mår jag bra också...men så händer nåt och jag är tillbaka på ruta ett igen. Får ta upp det med vc också....att det ska vara så svårt att förändra saker trots att man vill. Ett ägg och en mugg te har det blivit idag, men jag ska försöka att få i mig nåt mer trots att jag får kräkkänslor bara jag tänker på det...kanske inte lchf är det rätta för mig iaf även om jag inbillar mig det...mår illa när jag ser hur det läggs ut bilder på hur smal man blivit när man valt den lätta vägen...en operation är ingen lösning...det sitter i huvudet och förändrar man inte det tänket så är man tillbaka igen om nåt år...så många komplikationer det kan bli även när det gått en lång tid och så många brister i kroppen...det görs alldeles för lättvindigt och är ingen prestation att skryta med. Lathet och dumhet går hand i hand och hade min lillasyster inte gjort den så hade hon inte mått så dåligt idag.

Vaknade redan kl sju i morse...men sen har dagen varit full av powenaps...varje gång jag lagt mig ner så har jag tvärsomnat....helt sjukt. Fick ta tag i mig själv och se till att kläderna kom på och försöka fixa till så jag inte såg helt för jävlig ut och åka till ica och handla till middagen som Erik beställt. Gjorde kycklinggryta, ris och potatis...fick av någon anledning för mig att koka morötterna till grytan för sig själva och med tre kastruller på spisen tappade jag fokus en stund och tyckte att det luktade konstigt....tills jag kom på morötterna....det slutade med inga morötter i grytan och en bränd kastrull....lilla lyckopillret ringde och frågade om dom fick komma ....såklart älskade lilla hjärtat...så kom dom två yngsta döttrarna, Rickard John och Charlie så då var det bara att duka fram det som fanns till fika....finns nog ingen som är så full av tokigheter som yngste sonen...det går inte att låta bli att skratta åt han trots att mellansystern säger att Rickard inte ska ge syre åt han...men då blir han ännu värre ...tokiga unge var har du fått all humor ifrån...kanske bara ditt sätt att tackla allt du gått igenom...men eftersom din dotter är precis likadan så undrar jag om det inte är din ADHD som gör dig till den härliga person du är....såklart var han tvungen att kommentera mina blommor i bilen och leksandsdekalerna....han skulle inte göra ett dugg mer åt bilen om den såg ut som en jävla turkbil....tills jag sa att jag hellre åkte i en turkbil än i soptipp...då blev han svarslös för en gångs skull..för fy tusan vad skit det ligger i hans bil. Ja det är högt i tak när vi träffas allihop och även om det låter mycket så är kärleken stor....är så glad för min underbara familj och den fina sammanhållning som finns hos alla....att alla ställer upp för varandra...även dom som kommer in i familjen....är så glad för mina fina svärsöner och svärdöttrar som är precis lika som oss andra....den enda jag oroar mig för är han som stängt av alla känslor...han som jag skulle vilja krama hårt och få att förstå att han är underbar....jag läste en sak som skulle kunnat vara skrivet om han och jag kan förstå hans rädsla för känslor...det sitter längre in än vad han själv förstår och jag vet att med kärlek så kan han släppa det....önskar bara kärlek och lycka till han...han är värd så mycket mer än han förstår.

Trots mina tankar om att inte somna i soffan...så vad händer...såklart att jag somnar där och vaknar efter en timme och det är lögn i fan att att somna om...somnade runt femtiden och vaknade halv tio...sådär lagom trött och grinig idag då. Var ner till mamma som jag hade lovat och jag mår lika dåligt varje gång...de där tankarna som kommer när jag sitter där att jag måste ta tillvara varje stund med henne för jag vet inte när det är sista gången....orkar fan inte mer....varje stund med varje person kan ju vara den sista men den ångest jag får hos mamma dödar mig. Yngste sonen var hit och bytte bil med mig idag...nån jävla lampa som lyser...varför inte...låt allt skit komma på en gång...men det var nån jäkla tändspole som lagt av...vad nu det är.....vad gjorde jag utan mina fina ungar....älskar dom mer än något annat. I morgon kommer Erik Jenny och Lovi på middag...är så orolig för Jenny som ska göra ytterligare en operation i Uppsala...är det aldrig nog med skit....det här året har varit ett av de värsta i mitt liv och jag tänker inte tro att nästa blir bättre...det gjorde jag förra året och det enda som hände var att det bara blev ännu värre....en ljuspunkt i tillvaron var fotbollen ikväll...1-0 mot Italien...men nu gäller det att vinna även på måndag och då jobbar jag såklart....hatar det här skitschemat....känns som att den tid för återhämtning inte längre finns....men bara att finna sig i det också...precis som allt annat.....

Det där med att lägga sig tidigt igår blev det inget av...Lina kom hit och gick dubbel av smärta och jag insåg att efter att ha frågat henne om symtomen misstänkte att det var njursten hon hade. Jag har haft det en gång och det var de mest jävulska smärtor jag upplevt...var precis det hon beskrev. Hon fick ringa till Lucas och han fick komma hit med Charlie och sen köra henne till akuten. Det är då själva fan att man inte ska tas på allvar av sjukvården...hon började få besvär med att kissa i torsdags förra veckan och försökte bota det själv under helgen men eftersom det bara blev värre så var hon ner till vc i måndags men det visade inget på stickan och dom ansåg det inte vara nån idé att sätta en odling. Tisdagen förvärrades det ytterligare och efter att ha pratat med 1177 så åkte hon in till akuten...en odling sattes där och prover togs, men ingen större undersökning på symtomen. Onsdagen ringde hon vc igen men hon skulle ta alvedon och ipren och avvakta. Onsdag kväll ringde hon 1177 igen och fick avvakta eftersom läkaren på akuten sagt att det nog var ägglossning. När hon åkte ner till akuten igen igår så ringde hon 1177 på vägen dit och äntligen en vettig människa...han sa direkt att det lät som njursten. När hon påpekade det för läkaren så fick hon äntligen respons på det och fick en morfinspruta och diklofenac....ska det vara så svårt att sätta en så enkel diagnos på dom symtom hon hade...så gott som smärtfri efter det fick hon åka hem igen och komma tillbaka idag på röntgen och då hade stenen passerat och då först tittade dom på odlingen som också visade på uvi. Två saker som hör ihop...sjukvården idag skrämmer mig för jag har sett alltför många gånger nu att människor inte tas på allvar och att avvakta har blivit det dom säger allra mest...vad beror det på? överbelastad sjukvård? ja det är vad jag upplever...och varför? Inte alls svårt att räkna ut! Det var bäst att Lucas körde ner henne i natt och jag var hemma med Charlie för annars hade jag gjort mig olycklig på det där stället så förbannad som jag var...inte ofta jag blir det men när det väl händer så blir jag som en vulkan som får utbrott, så det är bäst att hålla sig borta från allt och alla då...gå undan och andas...känns iaf skönt att det är över nu och att "lillungen" inte har ont mer....att se nån ha så ont och må så dåligt gör ont långt in i själen och rädslan när man inte får adekvat behandling gör att man förvandlas till en tiger.....oavsett vem det gäller.

En lugn natt på jobbet...en söt liten farbror som sa att vi var hans änglar...sånt blir man glad av, annars är vi ju mest vana att bli kallade helt andra saker för tillfället...att jag sen som vanligt lät munnen vara snabbare än hjärnan och tanten skrattade så hon hoppade gjorde inte natten sämre...kul att man kan roa någon...det är sånt jag får bjuda på hela tiden, men så är det när man har bråttom jämt. En ny vårdtagare som var ett lyft för oss...så glad och positiv...när jag kommenterade att hennes särbo såg betydligt yngre ut än han var så fick jag snabbt till svar att han är min, han är min...där fick vi oss ännu ett gott skratt. Såna nätter vill vi ha fler av för nu har det varit tungt en tid. Somnade som en klubbad säl när jag kom hem och lät alarmet ringa färdigt sen vände jag mig om och sov vidare...ett medvetet val alltså. Att det sen skulle bli till halv fyra var kanske inte meningen, men välbehövligt. Så idag fick pyjamasen vara på, kändes som ingen mening med att klä på sig. Pratade med Lina en lång stund i telefonen och hon precis som jag får gråtattacker utan vidare...känner sig helt slut och trött hon också. Just nu skulle jag bara vilja gå ut och stänga dörren och dra härifrån, bara komma bort och lämna all skit...men det är väl bara att bita ihop som vanligt och kämpa på ett tag till....ska försöka komma i säng i tid i kväll även om det kommer att bli svårt....och hoppas på att Lina får den hjälp hon måste få...det är mycket som är åt helvete just nu men jag känner att är jag inte utvilad så blir det ännu värre och så mycket svårare att ta tag i allt....så sömn och vila får bli min prio 1 nu.

Orkade inte skriva nåt igår...det var en sån där dag då man inte har ork för annat än att andas....och så jobb på det. Natten gick iaf fort. Lina har haft ont i höger sida och känns som att hon har uvi men hon har varit både till vc och akuten och dom hittar inga fel...prover visar inte på någon infektion så jag vet inte vad det kan vara...hon skrev till mig i morse och hade vaknat av värken efter att ha sovit bara ett par timmar....så det blev en orolig sömn idag. Pratade med henne när jag vaknat och det var fortfarande lika och hon hade varit i kontakt med vc som säger som vanligt att hon ska avvakta....så mycket som det kan vara....blindtarmen, utomkvedshavandeskap,myomer...men får väl lita på att läkarna vet vad dom gör. Oroligt är det iaf....Satte på mig masken och for till ica och handlade...och vem satt där...den sista jag ville träffa när jag nyvaken, precis kommit ur duschen och såg ut som ett vrak...jävla skit! Men eftersom mitt mående just nu inte kan bli sämre så är det inte något som sänker mig ännu mer....kanske tvärtom istället...lite ny energi bara att se han....att han får mig att skratta trots att tårarna runnit bara en halvtimme tidigare....fortsätter väl att ta på mig den professionella masken och åker och jobbar en natt till...sen är jag ledig till måndag och då ska jag bara vara, lämna alla måsten....

Är det nåntingjag är jäkligt trött på just nu så är det att jag somnar på soffan 9 kvällar av 10...bestämmer mig för att när jag känner att ögonen håller på att falla ihop så stänger jag av tv:n och går till sängen...i helsike heller....känner hur ögonlocken blir blytunga och blir för lat för att röra mig en meter....sover nån timme på soffan och får ligga och sno i sängen ett par timmar innan jag somnar om. Försöker klura ut hur jag ska få bättre ordning på mig själv istället för att bli irriterad på min dåliga självdiciplin. Resultatet blir att jag sover alldeles för länge och dagen blir alldeles upp och ner...hinner inte hälften av vad jag vill. Hade lovat mamma att komma en stund då jag vet hur hon hatar helger som hon tycker är långa och tråkiga...hur hon nu märker skillnad på vardag och helg då alla dagar tycks som lika för henne...men det är väl känslan och det är hennes upplevelse så den ska jag inte ta ifrån henne eller förminska....pratade med henne om att P hade ringt mitt i natten och då helt plötsligt slog det mig att personalen inte får öppna för någon då vi som ska till henne har nyckel och det skulle en personal ta upp på Apt under fredagen...kan det vara så att den personal som umgås med P har berättat det och det var därför han ringde...kan inte se nån annan anledning till varför han skulle ringa...och med tanke på vad han skickat på messenger till mina två andra systrar...men jag svara ju ändå inte så det kan han göra så mycket han vill...jag har ju inte heller svarat på alla sms han skickat. Den här helgen har varit en av de jobbigaste sen Anette försvann....alla tankar, alla tårar...älskade söstra mi det enda jag vill är att ha dig här....skulle jag få en enda önskan så skulle jag önska dig tillbaka...man tar saker så för givet och tror att man har varandra för evigt...men så får man en smäll som knockar en totalt och man försöker på vingliga ben resa sig och ramlar om och om igen....känner paniken för att mamma också ska lämna mig...det går inte...det kommer jag aldrig att fixa....den dagen behöver jag så många livlinor för att klara det så jag vet inte om dom finns....mina älskade ungar såklart...mina underbara barnbarn och så han den finaste...men kommer det att räcka till...

Somnade naturligtvis på soffan igår igen...och vaknade av att mobilen ringde. Min första tanke var att det hänt mamma nåt men som tur var så kollade jag på telefonen innan jag svarade...det var P...klockan var 00:51 och ingen normal person ringer vid den tiden om det inte hänt nåt så jag lät telefonen ringa....skyndade mig att släcka alla lampor och låsa dörrren till vardagsrummet och sovrummet...precis som jag alltid gör och la mig i sängen och försökte somna om....men det var inte det lättaste...jag vill verkligen inte prata med han, ska det vara så jäkla svårt att förstå. Det han gjorde kan inte göras ogjort och jag tänker inte lägga mer energi på det, men jag vill inte ha med han att göra ....så är det...när jag inte kan lita på en person eller ha förtroende för den så tar jag bort den ur mitt liv...det har varit nog med elände och kaos, jag behöver inget mer. Var till kyrkan och tände ljus för Anette, Roger, Pappa och mormor och morfar...Liselotte och Elin var med mig och det kändes bra..Anna Magnus och Älva kom också och även Lisa då Rickards morfar gått bort i år. Liselotte och Elin var med till kyrkogården också så jag kunde tända ljus hos Anette och Roger...mormor och morfar hade jag varit tidigare under dagen och tänt ljus hos med Anna, Magnus och Älva. Så underbart med fina vänner som finns när man behöver dom...som man inte behöver säga hur man mår...dom förstår det ändå och ser bakom fasaden...den där man sätter upp för att inte visa sig svag när man har kraschat helt egentligen...men det får man ta i soffan, när man ligger i fosterställning och kramar finaste kudden och låter tårarna strömma....sen kan man resa sig en stund igen. När jag pratade med Liselotte idag så förstod jag att varken hon eller jag har vågat lämna bubblan...att verkligheten gör för ont fortfarande...så det är bara att ta en dag i taget och hoppas på att det är som dom säger, att första året är värst med alla milstolpar....att man kan minnas med glädje att hon har funnits och att vetskapen om att vi kommer att träffas igen lindrar det man känner nu...

Natten gick fort...ett larm som tog lite tid. Men hur kan det vara ok att behöva vänta så länge på ambulans och att dom sen ifrågasätter tillståndet. Jag fick ta en av dom åt sidan och ge info om vad vårdtagaren sagt till en vän....allt syns inte utanpå och allt kan inte vänta till morgondagen...hoppas allt är ok med personen och att H*n fick den hjälp som behövdes. Inget är gjort åt stället som hotas med 66a heller och händer inget nästa vecka så får vi ta det vidare...en ohållbar arbetssituation som gör att vi mår dåligt till både kropp och själ.

Sov till halv tre idag trots att jag vaknade strax före alarmet...låg och väntade på att det skulle gå igång och när den gjorde det så tröck jag av det som vanligt och somnade om på två röda....jag kommer nog aldrig bli bättre på att kliva upp när jag ska. Känner mig så låg idag...men har iaf lagat mat och ätit...jag har varit riktigt duktig med det på sista tiden...självdiciplin heter det visst. Ska försöka komma i säng i tid i kväll så jag inte är trött i morgon....jag är så mycket känsligare då och jag vill inte ha tårar i morgon när vi ska till kyrkan. Anna skickade sms så hon följer också med dit...känns tryggt att ha tre starka kvinnor med mig. Stänger av och slår på och stänger av och slår på...känner mig som en jäkla strömbrytare......

Det är väl en jäkla årstid nu...mörkt när jag åker hem och mörkt när jag vaknar....ibland känns det som att jag är född i fel land, fryser jämt och hatar kyla. Kan bara hoppas att snön inte kommer än på länge och med den halkan också. Känns fortfarande lite osäkert att åka i en så liten bil och jag vet ju inte hur den är i halka heller...känns alltid som att jag kör fort och sen när jag tittar på hastighetsmätaren så kör jag i 80...forden kändes lika när jag körde i 100....så nu behöver jag inte riskera fortkörningsböter iaf...det går liksom inte att köra i 120 på morgonen när man har bråttom hem till sängen...så jag får ha tålamod vilket inte är min starkaste sida...Sov till fyra idag så det känns helt ok. En natt till i galenskaperna...tre larm samtidigt i natt så det blev att prioritera det tysta larmet...långa sträckor mellan larmen så man får hoppas att man väljer rätt så ingen ligger på golvet eller har fått en hjärtinfarkt. Nätterna går ju fort iaf när larmen kommer tätt...i morgon ska jag bara ta det lugnt och förbreda mig mentalt inför lördagen...kan ju bara hoppas på att slippa möta idioten. Är så osäker på om Anettes namn kommer att läsas upp i kyrkan när hon inte var medlem där...men det spelar ingen roll för jag vill ändå tända ett ljus där för henne. 

Försökte verkligen hålla mig vaken så länge som möjligt igår, men så tänkte jag titta lite på tv och vad hände...utan att jag vet om det så har ögonen fallit ihop och jag somnat på soffjäkeln...men som tur var så vaknade jag efter bara en liten stund av att jag satt väldigt obekvämt. Somnade om i sängen och sov till åtta....såklart att jag vaknade tidigt när jag ska jobba i natt. Var på Apt idag och för en gångs skull verkade det som att chefen lyssnade och tog till sig det vi sa....det funkar inte att behöva se sig om över axeln när man jobbar eller behöva dra i sig gifter...kan ju hoppas på att det blir en 66a om det inte händer nåt annat snart. Sekuritas har inte heller hört av sig om överfallslarmen så det skulle hon ockå ta tag i...sen var det bara att skynda sig hem, handla och börja göra klart för att åka tillbaka och jobba. Sen är jag ledig till måndag natt, det ska bli skönt...men så är det ju det där med allhelgonahelgen....tur att det finns människor som förstår och finns där när man behöver dom....det är såna gånger man ser vem som står kvar...som är riktiga vänner. Ännu en milstolpe att ta sig igenom....sorgen och saknaden är lika stor men förhoppningsvis blir den mindre med tiden...eller det blir den nog aldrig men man lär sig att leva med den och hantera den bättre och bättre. Försöker stänga av dom andra känslorna också...är så rädd för att vara för mycket, att det blir fel....men hur jag än gör så känns det inte rätt...är som att jag inte hittar den rätta vägen där, om det nu ens finns nån rätt väg....kärleken kommer alltid att finnas kvar....