marithape carpe diem

Jag kommer inte att skriva mer om mitt liv med C..för det har rivit upp så många känslor inom mig och jag mår så fruktansvärt dåligt...nu kan jag lämna det bakom mig och äntligen gå vidare, men då måste jag förlåta och försöka bli hel igen. Idag har det varit en jäkla skitdag...vandrar mellan datorn, soffan och sängen...så vill jag inte ha det...jag vill vara glad och positiv så nu lägger jag fokus på det....och kommer att skriva min blogg precis som förut, men om det som händer i det dagliga livet och det som ger glädje...mina underbara barn och barnbarn ...mitt fina jobb...mitt Paradis i Frostviken...alla fina vänner....kärlek ja det finns så mycket positivt i mitt liv så nu lämnar jag det negativa för gott....så jag börjar med att ge mig själv en rejäl spark i baken in i duschen och sen börja röja det kaos jag skapat här hemma med kläder och saker överallt...så som jag känner mig så blir det att se ut här hemma...rörigt! sen ska jag åka ner till Löa på majbrasan där och ta med mig mitt lilla lyckopiller hem...Så underbart att ha henne här och somna till hennes lugna andetag, trots att hon tar stor plats i sängen och sparkas i ryggen....

För ett tag sedan så hade jag kontakt med Frostviken om jag skulle komma upp i sommar oxå...och igår så fick jag ett schema hur jag ska jobba där så nu är det klart...det blir Gäddde den trettonde sommaren....jag kommer ihåg hur det blev att jag hamnade där uppe...76 mil hemifrån...jag hade varit där en gång för många år sedan med mina äldsta barns pappa och min kusin och hennes man. den gången sa jag att aldrig mer att jag far så långt upp...vi hade tältat på stekkenjokk och jag trodde jag skulle frysa ihjäl...men när sommaren 2004 närmade sig och jag kände att 4-5 veckors semester och vara i byn och hela tiden vara rädd att C skulle dyka upp...då såg jag en annons från Frostviken att dom sökte undersköterskor till äldreomsorgen. Jag sökte på den och fick ett vik där i 5 veckor ...ungarna tyckte oxå att det skulle vara skönt att komma härifrån och i Juli började vi resan dit, jag  Erik och Lina, Lisa skulle på sportscamp i Norrköping och skulle komma en vecka senare med Anna och Thomas....när vi var på väg upp så ringde C på mobilen och Erik svarade, men han la på direkt när han hörde vem det var...ingen skulle få förstöra det här och han skulle inte få veta var vi var. Det var den underbaraste sommar vi varit med om...så lugnt och skönt och ungarna kunde få var fria och gå som dom ville...att inte behöva se sig om över axeln eller vara rädd att någon skulle dyka upp när som helst. Det gjorde att vi alla längtade tillbaka dit och ville dit när sommaren kom. Jag var personlig assistent i flera år åt en man som fått två stroke och bodde i sitt hus i Gäddede och det visade sig att han hade rötter inte långt härifrån och en släktgård i öskebohyttan där han varit alla somrar...sista sommaren han levde så var han dit med en av sina assistenter och jag var med han där och följde med till Gäddede efter hans vecka här. Efter att han gått bort så har jag åter varit i äldreomsorgen både på Forsgården och det nyare Levinsgårdenoch har genom åren fått så fina vänner som för alltid kommer att finnas i mitt hjärta. Att jag alltid längtar till Frostviken och åker dit varje sommar är nog mycket för att där fick jag leva normalt och inte vara rädd...den känslan finns fortfarande och Frostviken kommer alltid att vara mitt Paradis. Även ungarna har fina minnen därifrån och speciellt den minsta som har tillbringar flest somrar där...Erik hade med sig flera av sina tjejkompisar en sommar och jag vet att dom oxå trivdes där...ungarna har varit på fisketurer, Jorm runt i august och fester men jag har aldrig varit orolig för i Frostviken tar ungdomarna hand om varandra och jag har ju aldrig varit dum nog att tro att det inte förekom alkohol, men jag litade på mina ungar och alla ungdomar dom umgicks med att blev det för mycket för någon så hjälpte dom andra till att dom kom hem eller till någon vuxen. Så fina ungdomar som i Frostviken har jag aldrig sett. 18 Juli gör jag min första dag i Paradiset och 16 augusti kommer jag hem igen....om jag inte stannar för evigt ;)

Jag skrev ett inlägg tidigare som av nån anledning försvann....så jag gör ett nytt försök. När jag började skriva om mitt liv med C så märkte jag att jag blev helt dränerad på energi och blev fruktansvärt trött....men jag ser det som att det är ett sätt att bli av med alla minnen....och att det kommer att bli bättre...jag kommer att må bra ...inte nu, men snart....Det C sa till mig flera gånger var att jag var för stark och att det klarade han inte av...aldrig att jag med tårar visade hur illa han gjorde mig....den glädjen skulle han inte få...och den fysiska smärtan var väl inte den värsta, den psykiska, den som bröt ner mig och gjorde att jag blev en spillra av mig själv..den gjorde så mycket ondare....och kanske var det just det som triggade igång han...Det jag funderat på många gånger är hur en person som var omtänksam, snäll och rolig att vara med kunde på något år förvandlas till ett monster...hur man efter 40 kan bli beroende av alkohol efter att knappt druckit nåt alls....jag kan bara tänka mig att det var en dålig självkänsla och ett dåligt självförtroende som gjorde det...jag vet ju att han alltid känt sig underlägsen sin framgångsrika bror och det berodde nog på att han som 6 åring blev skickad till en faster i Danmark när hans mamma blev sjuk och inte orkade med två pojkar...han kände sig bortvald och kunde inte känna att han var älskad av någon.....men det rättfärdigar inte det han gjorde och jag letar inte heller ursäkter...men det kan vara en förklaring. Om jag såg att någon av mina tjejer skulle bli illa behandlad av sina män så skulle den mannen inte få en lugn stund....nu tror och hoppas jag att mina flickor har så pass mycket självkänsla och vet sitt värde att dom aldrig skulle låta det ske....men som sagt, man vet aldrig....Att alkoholen hade så stor makt så man väljer det istället för sin familj det vet jag sen tidigare men att den skulle på kort tid slå sönder ett helt liv för någon som var duktig med det mesta och en omtyckt lärare och få den personen att bli någon helt annan det kunde jag aldrig föreställa mig ...det är det som gjort mig så rädd för att komma en annan person nära....jag är inte rädd för att bli kär...men jag är rädd för hur det kan bli och därför håller det inom mig....jag som är en riktig känslomänniska...gråter för allt...när jag är glad,ledsen,arg,berörd av något....och har svårt att stänga av alla känslor....nu har jag märkt att jag kan stänga av....och det skrämmer mig att det har blivit så....

 

Den dagen polisen ringde om att Calle var död, var det tungt att åka hem till barnen...tre barn och tre olika reaktioner...en stund efter att jag kommit hem så ringde barnens farbror Pelle och berättad hur det hela gått till. En tant i ett hyreshus i centrala Ludvika hade sett Calle ligga i trappuppgången och ringde polisen....när polisen kom dit så sluddrade han och luktad alkohol...poliserna tog han med sig och körde han till fyllecellen i Borlänge då det var fullt i Ludvika....på morgonen skulle dom väcka han men det gick inte....då blev det ambulans till Falun och där blev det en ct-skallle som visade en hjärnblödning. Han opererades och man lyfte av skallbenet för att hjärnan skulle få plats....men han var redan hjärndöd och alla livsuppehållande apparater stängdes av....det som var jobbigt för oss alla var alla skriverier i tidningarna, på radion, på tv....det faktum att han var inte full, han hade druckit dagen innan och nu var det en stroke han drabbats av men eftersom han var känd av polisen så tog dom för givet att han var påverkad. Obduktionen tog tre veckor och hans 1 år äldre bror gjorde en anmälan som naturligtvis inte ledde nånstans...det ringde en präst hem till oss och frågade om barnen ville se sin pappa innan begravningen, men det kändes inte som nån bra idè....eftersom alla tre var minderåriga och aldrig varit på en begravning...dom var 13 15 och 17 år gamla...så lovade jag att vara med dom när dom skulle ta farväl av sin pappa...så konstigt det kändes att komma in i Lyvikskapellet i Ludvika och dels stå med han fd fru och veta att han låg där i kistan...barnen blev så väl omhändertagna av prästen och han gick med dom och visade blommorna och dom fick säga vem det var ifrån, sen fick dom tända varsitt ljus vid kistan...tack och lov för en så fin präst. Både sonen och lillasyster behöll lugnet och visade inget när vi alla stod runt kistan och la en ros på den...men mellantjejen...hon som varit den tuffaste av dom och tagit mest avstånd, hon grät så hon skakade och jag fick hålla hårt om henne för att hon inte skulle falla ihop helt...efter begravningen åkte vi hem till barnens storasyster som bor i Smedjebacken och det kändes som ett bra avslut på det hela...även om Pernilla skojade om att han kanske inte var så glad att två ex var med på hans begravning.....hur mycket jag än hatade den destruktiva sidan av Calle så var det inte såhär jag ville att det skulle sluta....den makt han hade över mitt liv och som fortsatte trots att han var borta...när man hoppar högt för minsta ljud, när man rycker till när någon tar i en...det är det jag jobbar med nu...den sista biten av hans makt....ett förhållande ska vara villkorslöst...kärleken ska vara villkorslös...man kan aldrig äga en annan människa och bestämma hur den ska leva....att aldrig ta ifrån någon h*ns intressen och det den vill göra...om man bara finns där för varandra men inte försöker ändra på någon så tror jag att kärleken kommer att finnas där för evigt....

Det där att aldrig veta när han skulle dyka upp var det värsta...jag slutade åka till Ludvika och handla för det var bara jobbigt att behöva titta hela tiden så han inte var där...hans äldsta dotter hade en gång stått vid bankomaten när hon fick ett slag i huvudet och när hon vände sig om så stod han där...det var inte bara jag som var utsatt dottern var det också...en dag kom mellandotter springande och storgrät, hon hade varit på väg hem från skolan då han hade kommit fram till henne...hon sprang så mycket hon orkade hem och var otröstlig...ska ett barn behöva vara så rädd för sin pappa.....jag åkte upp till Ljusnarsskolan och pratade med rektorn på skolan, då var det världens underbaraste rektor som jobbade där...han visade mig var Erik var så jag kunde informera han om att C var på byn. Så levde vi och på nåt sätt så hade vi det ganska bra iaf...jag umgicks väldigt mycket med en annan mamma som hade problem med barnens pappa och vi blev väl på nåt sätt som ett stöd för varandra.....Det jag hade lovat mig själv och barnen var att jag aldrig skulle involvera nån man i vårat liv, att jag aldrig skulle utsätta mina älskade ungar för risken dels att behöva vara med om ytterligare uppbrott från nån som funnits i deras liv eller att dom skulle behöva vara med om att vuxna bråkade med varandra och det löftet har jag hållt....mina barn har varit det viktigaste i mitt liv och kommer alltid att vara. Jag hade ett väldigt stort stöd från två av våra poliser som var stationerade i byn och dom hade också koll på när han var i byn. Vi flyttade upp på Laxbrogården för att jag kände att det var så osäkert att bo så nära markplan...på Laxbrogården kom vi upp en bit och ingen kunde ta sig in genom ett fönster...en av de sista gånger jag såg Calle var när jag var på väg till ica och såg hur någon satt vid konsummuren på backen...när jag närmade mig så såg jag att det var Calle...jag vände och gick hem igen....efter en stund såg jag genom köksfönstret hur han gick upp på trekanten och la sig på en parkbänk...och lite senare så gick han konstmästaregatan ner...jag noterade hans fylleben och tänkte att det här går inte länge till...en stund senare kom yngste sonen hem från skolan i Linde och berättade att han mött sin pappa på bron men att han inte känt igen sin egen son och E var glad för det.....En tid senare fick jag ett telefonsamtal på jobbet..( jag jobbade dagtid då) det var den där fina polisen och han berättade att Calle var död...det jag kände då var både lättnad och en stor sorg att det blev såhär....min största kärlek och samtidigt den jag var mest rädd för fanns inte längre....hur skulle jag hantera det och hur skulle jag göra det bästa för barnen.....det är många känslor som drar igång inom mig när jag skriver det här men jag hoppas att det ska leda till att jag vågar släppa taget att jag vågar leva igen....det finns någon som fått mig att tro på att jag klarar det...h*n vet kanske inte ens om det men det har gett mig en styrka och livslust som jag inte trodde fanns och det älskar jag h*n för. Idag när jag var på ica så såg jag en kvinna med ett blåöga...hon hade försökt sminka över det och jag ville så gärna säga till henne att gå innan det blir ännu värre...men jag vet ju att hon inte skulle ha lyssnat...jag har ju varit där själv och sminkat över blåtiror och jag vet att man lyssnar inte....det är dörrar man sprungit in i och andra saker.... det gjorde ont i hela mig att se henne och jag kan bara hoppas att hon också klarar sig undan statistiken över kvinnor dödade i våld i nära relationer...precis som jag hade turen att göra.

Jag har många gånger frågat mig hur det kunde bli såhär...från att ha varit en välutbildad datalärae som gått ut högskolan som kursetta till att ha sagt upp sitt jobb och börjat missbruka alkohol och tabletter....och det efter att ha fyllt 40...han hade två hus i Ludvika, ett som han byf´ggt själv och ett som han och hans bror ärvt av sina föräldrar...han frågade vilket hus jag ville bo i och jag kände att det var inget av dom...nånting höll mig tillbaka tack och lov, kanske jag kände att det skulle sluta tokigt men sen hade jag ju två barn till att ta hänsyn till...att dra upp dom från skola och kompisar kände jag att jag inte kunde göra när dom inte ville själva....mitt ansvar som förälder var större än kärleken till en man....jag lämnade Riggards och flyttade med barnen till andra sidan byn igen...till kaninburarna...mamma och bröder fanns ju nära där....men hans rätt att vara pappa och barnens rätt till båda sina föräldrar fanns ju kvar....jag har aldrig nekat han att träffa barnen men jag hade ett krav, att det skulle vara en person med...en som barnen var trygg med....han drog det till familjerätten ett antal gånger och varje gång dömde de samma sak...han hade rätt att träffa barnen varannan lördag mellan kl 13 och 17 på neutral plats och med en tredje person som barnen var trygg med. Jag visste att han egentligen inte var ett dugg intresserad av barnen...det var mig han ville åt...och det visade sig då han inte kom eller misskötte umgänget...men ändå återkom hans krav att träffa barnen och det var många turer med familjerätten....tills den dagen E sprang ifrån han under ett av umgängesbesöken...jag fick hem en liten rädd pojke som bad att inte behöva träffa sin papap igen...hur gör man då som förälder...jag visste att han satt vite på mig men jag kunde inte svika barnet....nästa gång han kom för att träffa barnen sa kontaktpersonen att E inte behövde följa med och det var en lättnad för oss båda...efter bara ett par timmar kom R hem med barnen och berättade att han hade velat att dom skulle åka till klacken och fika och där vägrade en av tjejerna att följa med in...hon satt kvar i bilen och då blev en snabbfika....när dom skulle åka tillbaka så försökte han få R att åka till Ludvika men hon sa till han att hon inte fick lämna kommunen med barnen...hon kände att det luktade alkohol av han...dom åkte mot byn och när dom kom dit sa han till R att stanna bilen och så hoppade han ur och vände sig mot tjejerna och sa: vill ni se mig igen så säg det till er jävla morsa....det var sista gången dom träffade sin pappa...Då började terrorn via telefon att eskalera istället, 30-40 samtal på telefonsvararen var inget konstigt...hot och kärleksförklaringar om vartannat...den där fina polisen och hans kollega var hem och spelade in allt....han var en klippa, hur hade jag orkat utan att jag visste att han fanns där som ett stöd....flera besöksförbud utfärdades men dom är ändå inget värda...han måste tas på plats och efter anmälningar så lades det ner...lagar skrivna av män för män...det var iaf en fördel att bo i en liten by där alla känner alla...såfort han visad sig i byn så var d nån som ringde och talade om det så jag och barnen kunde gömma oss....

Jag märker att när jag skrivit ett inlägg om mitt förhållande med Calle så blir jag helt slut efteråt...det var det jag gjorde hos psykologen oxå....jag kan bara hoppas på att det kommer att bli bättre, att han har förlorat makten över mig...den makt han fortsatt att ha trots att han är borta. När jag brände allt som påminde om han, brev från polis och tingsrätt, besöksförbud och hotbrev så flög det upp ett brinnande papper och landade på mitt ben och innan jag fått bort det så hade det lämnat ett brännmärke på byxorna...då tänkte jag att det var sista gången du försökte göra mig illa...äntligen är jag fri! Sista gången han kom hem till mig så hade han och äldste sonen varit till Danmark på en fasters begravning...det var sent innan dom kom hem och såklart hade han öl med sig...han började dricka ölen och snart var det som han gick in i en annan värld...han började med att E inte var lik han och att det inte var säkert att det var hans barn...detta trots att han tidigare begärt faderskapstest och det visade med högsta möjliga säkerhet att han var pappan...något jag kunde upplyst alla om innan.Vad jag visste då var att det tredje barnet var på väg och eftersom vi hade haft ett uppehåll på en månad tidigare så trodde han att inte det barnet heller var hans...som att jag skulle ha en chans att vara otrogen, med två små och två tonåringar....till slut kom slagen igen och våldet ökade...då vaknade mina två äldre barn och kom nedspringande...där hände nåt som fick mig att vakna...han gav sig på min stora tjej och hon och jag sprang in i badrummet men hann inte låsa dörren...där fick hon flera slag av han och jag ringde polisen igen...när poliserna kom så fick dom med våld ta ner han på golvet och sätta på handfängsel innan dom kunde ta han med sig...men den ena polisen såg mig i ögonen och sa att försök att ta dig ur det här och det var det som behövdes...att någon sa det och det faktum att nu hade han gett sig på mina barn oxå. Att stå där med två tonåringar, en treåring och en på 1½ år och dessutom vara gravid i fjärde månaden var ingen lätt situation...men det värsta var att nu visste jag inte var han var och vad han kunde göra....när han upptäckte att jag inte gav vika den här gången så eskalerade helvetet...han dök upp när som helst oftast påverkad och jag fick alltid se till att ha en reträttväg...inte lämna barnen utan uppsikt och vara beredd att fly när som helst på dygnet. Men vi hade varandra jag och barnen och dom var mitt allt och när sen lillasyster föddes hade jag med mig grannen som var så stolt att hon var den första som såg den lilla :) Jag har haft tur som haft så fina vänner som ställt upp och varit där för mig och barnen trots att vi under många år levde under ett ständigt hot. På dagis och skolan hade dom kort på han så dom skulle kunna ta bort barnen om han dök upp och skulle ta barnen...det hände på dagis att han gjort det....och eftersom personalen inte fick utsätta dom andra barnen för någon risk så fick dom inte hindra han, men dom kunde gömma undan barnen när han kom. Att leva med att alltid se över axeln innan man gick ut eller alltid se till att det fanns en reservväg tar på psyket men ändå kändes det som ett himmelrike att det bara var vi...jag och mina underbara ungar...dom jag levde och fanns för och ingen skulle kunna komma emellan oss.

När sommaren kom 1991 så kom även frågan om semesterupp. Det hade varit lugnt en lång tid och det gav mig en falsk förhoppning om att allt skulle bli bättre....mannen ville åka med husvagnen till Tyskland och sen till somarstugan i Danmark. Så blev det och allt var bra tills vi kom till Dnmark där han hade som vana att alltid ha en öl i handen men jag hade lärt mig att inte göra nåt som kunde få han att bli helt galen...att bara finnas där och göra allt som han ville....en dag i slutat av semeatern åkte vi till Bakken...ett nöjesfält mer för familjer och inte så flashigt som Tivoli...lite lugnare men ändå roligt för barnen. Under tiden vi var där så noterade jag hur mycket han drack och insåg att det skulle handla om rattfylleri om han körde...men att jag skulle köra var inte att tänka på. När vi åkte mot campingen så såg jag hur han förändrades och hur han gasade mer och mer...till slut var vi uppe i 150/km i timmen och jag bad han att köra lite saktare när vi hade barn i bilen, men samtidigt visste jag att det bara triggade han till att köra ännu fortare när jag sa så....vi kom fram till campingen och han blev sådär otäckt svart i ögonen igen...han dumpade mig återigen och ringde polisen i för att som han sa att dom skulle ta mig och barnen därifrån....när polisen kom så sa dom att dom inte ville att jag skulle vara där med barnen och dom skulle köra oss till ett hotell, men jag ville bara hem så jag bad dom att köra oss till närmsta tåg. Vi kom med ett tåg och dom gulliga poliserna sa att dom gärna sett att vi kom hem men dom kunde inte göra mer. Vi kom till Helsingör och tog färjan däifrån sent på kvällen till Helsingborg...där väntade vi hela natten med ett barn på 12 år en på 2 och en som var 10 månader...barnen sov men jag var vaken och när det blev tidig morgon klev vi på första tåget hem....och 10 timmar senare var vi framme i byn....dom tårar som kom när vi klev av tåget och en vän väntade där var både av lättnad och förtvivlan och jag var fast besluten att inte gå tillbaka i det förhållandet igen. Den veckan som följde var nog en av de bästa och lyckligaste på länge...jag visste att han var i Danmark och kunde inte komma och göra oss illa....och när helgen kom så var det bröllop för den vännen som stod kvar när alla försvann....det var en underbar magisk dag och när kvällen kom så lämnade jag dom små hos mamma och festen fortsatte på Laxbrogården....när klockan var närmare 3 på morgonen så gick jag hem med en annan vän och när vi kommer hem så ser vi husvagnen stå utanför min dörr...jag kände paniken komma efetersom jag visste att äldste sonen var hemma själv....vi gick en annan väg och när vi kom hem till min vän så ringde vi polisen som kom på en gång.....vi gick hem till mig och han var galen i husvagnen men vägade inte gå ut eftersom han visste att då hade dom tagit med han....vi tog med sonen och gick hem till min vän och sov där och nästa morgon följde två av mina vänners män med hem och pratade med han...då sa han att han bara skulle lämna mina och barnens saker och det såg dom till att han gjorde och sen for han....vad hade jag gjort uatn mina fina vänner....och hur hade det blivit om jag orkat stå emot.....

Det finns säkert någon som tycker att varför stannade du kvar i detta vansinniga förhållande...det kan jag förstå för det har jag också sagt tidigare...men det är inte så enkelt för innan man har fattat vad som sker så har det gått för långt och man har inte kraften eller modet att ta sig ur det.Men känner du någon som du vet lever i ett destruktivt förhållande där det förekommer hot och våld, stå då vid hennes sida och vik aldrig undan, gör allt du kan för att hjälpa henne ur förhållandet. Den här mannen såg till att mina vänner och familj försvann, men det fanns en vän som han inte fick bort och det gjorde han vansinnigt förbannad på henne...hon var socionom och jobbade med missbrukare så henne kunde han inte manipulera. Nu var det ju så att mellan dom här gångerna när han gick in i något som jag inte förstod och blev våldsam så var han så fin och underbar...det var två sidor....den ena som jag älskade och den andra som jag var fruktansvärt rädd för....han var en fin pappa och en jättebra plastpappa till mina två äldre barn....han gjorde aldrig någon skillnad på våra gemensamma eller dom andra två och det var en av hans fina egenskaper...men den andra sidan tog mer och mer över och jag förstod inte varför...ett av mina värsta minnen var den gången då jag höggravid med vårt andra barn satt i soffan och han helt oprovocerat ställde sig framför mig och hans ögon var helt svarta...han hade druckit en hel del under kvällen och nu var det som en annan människa stod där och tittade på mig...hans blick var tom och det var som att det inte gick att få kontakt med han...han satte sig grensle över mig och tog ett stryptag över halsen med båda händerna och jag tänkte att nu dör jag...men det kändes som det kvittade...gör det nu för det kommer ändå att hända...han satt så en lång stund, sen sa han: jag borde göra det nu....men det var som att han eftersom han inte fick nån som helst reaktion vaknade till och släppte taget och reste sig och gick.....Ett annat minne som är starkt är den sena kvällen när han ringde och hotade med att komma och ta barnen, då hade det andra barnet nyss kommit....jag väckte äldste sonen och han hjälpte mig att klä på dom små och så la vi dom i varsin vagn och gick ut...vi gick över riksvägen och drog vagnarna upp i en backe där vi kunde se till vår lägenhet...efter en lång stund kom en taxi och stannade utanför hos oss, det tog en stund sen åkte den igen, men vi visste ju inte om han var kvar så sonen smög ner och han var borta... när vi kom in igen så började telefonen ringa,men jag drog ur jacket för han trodde ju ändå att vi inte var hemma. Ett par veckor senare var han hemma hos oss och skulle åka hem till Ludvika senare på kvällen...vid 24-tiden åkte han och sa att han skulle ringa när han kom hem....eftersom jag var en trött småbarnsmamma tänkte jag att jag går upp och lägger mig och läser under tiden...och somnade...vaknade av att det bultade på ytterdörren...tittade på klockan och den var 2...kände paniken komma när jag förstod vem det var. När jag öppnade dörren var han galen och skrek vafan svara du inte i telefonen för...då tittade jag in mot hallen och såg att luren låg av på telefonen i hallen...lilla sonen hade tydligen lekt med den när vi inte såg....jag visade han det och han blev lugn....där var kontrollbehovet igen...han trodde att jag med två små barn under 2 år hade gått ut till någon annan...hur sjukt var det inte och jag fattade fortfarande inte det!

En kväll när barnet var ca ett halvår gammal ringde mannen och sa att jag skulle komma upp till Ludvika med hans bil. Han hade min däruppe för det var något han skulle fixa på den och under tiden hade jag hans. Jag hörde direkt att han hade druckit och som vanligt så skulle han dumpa mig för sjuttielfte gången( det är oxå ett sätt att skaffa makt...dumpa och böna och be för att komma tillbaka och för varje gång tappar man mer och mer självkänslan) Jag åkte på en gång för annars visste jag vilket helvete det skulle bli hela natten...men när jag kom fram till hans hus var han inte där...dörren var upplåst och tv:n stod på...det var fotbolls-vm....jag tog mina bilnycklar och åkte tillbaka hem. När jag kommer hem möter jag en gråtande dotter som berättar att han varit och tagit bebisen....det där med att byta bil var bara för att lura mig hemifrån och under tiden tog han en taxi och hämtade barnet som låg och sov. Den natten sov jag ingenting, jag hade kunnat ringa polisen och dom hade fått hämta barnet hos han men jag visste inte vad han var kapabel att göra och jag ville inte riskera att nåt hände barnet. När det blev morgon så åkte jag tillbaka till Ludvika och gick in via altandörren som jag visste alltid var olåst...både han och barnet låg och sov så jag satte mig i köket och väntade....efter en stund vaknade båda och han var lika ångerfull som alltid...och jag lika dum....                                                                                            Ett halvår senare var jag återigen gravid....hur dumt det än låter...men eftersom jag inte kunde äta p-piller så var det ju väntat och den här gången så var det han som ville ha ett barn till och så blev det. När jag var i tredje månaden så återkom den destruktiva sidan och han höll sig i Ludvika och dumpade mig igen...en kväll hade jag en vän hemma hos mig, hennes dotter och min äldsta dotter var kompisar och den här kvällen hade tjejerna gett sig ut på äventyr och stulit både öl och vin hemma hos oss...vi hade varit ute och letat efter dom och nu satt vi hemma hos mig och väntade på att dom skulle höra av sig när telefonen ringde och det var han....han hörde att jag hade nån hemma hos mig och trodde att det var min ena bror...det slutade med att jag slängde på luren....en halvtimme senare slås dörren upp och där står han med ett järnrör i handen, han säger till min vän och hennes yngsta dotter att gå därifrån och hotar med röret...hon går ut på baksidan (hon bor mittemot min baksida)han tar järnröret och slår mot mitt huvud men jag hinner ducka och han slår ett hål i väggen.... han säger till mig att gå upp och väcka barnet som ligger där och sover...när vi komer in i sovrummet höjer han järnröret och slår...jag parerar med händerna så slaget tar över låren...han säger åt mig att ta upp barnet och gå ner och klä på han så han kan ta med han till Ludvika...när jag kommer ner så ser jag min vän stå utanför altandörren...jag låtsas gå in i badrumet för att klä på barnet och mannen går ut i köket och jag hör hur han börjar slå sönder stolarna i köket ...jag springer mot altandörren och kastar ut barnet till min vän och säger spring med E hem till dig och sen springer jag efter....jag hör hur han skriker inne i lägenheten och hör hur en fönsterruta går sönder när han slänger järnröret efter oss.....vi springer hem till A och jag tar barnet med mig och låser in mig på toaletten...A ringer polisen och efter en stund ringer en polis upp och berättar att 9 fönsterrutor är sönderslagna, alla kökstolar och rutan och taket på min bil som stod utanför....grannen bredvid har oxå ringt polisen men hon vågade inte gå in...hon var övertygad om att han slagit ihjäl oss.....dagen efter ringde en kvinna från soc och ville att jag och barnen skulle åka till ett kvinnohus i Örebro...varför skulle vi behöva fly hemifrån....håll han kvar i häktet istället och se till att han får vård för han är sjuk sa jag....men samma dag släpptes han....och allt blev som förut....kan jag hjälpa en enda kvinna att förstå att man måste gå vid första slaget så skriver jag inte det här förgäves.....

En dag ringde det på min dörr och när jag öppnade stod min datalärare där....han var både charmig och visste hur han skulle få mig på fall. Vi inledde ett förhållande trots att han var gift....det sämsta val jag gjort i mitt liv. Eftersom han bodde i Ludvika och jag i Kopparberg så levde vi ändå varsitt liv, tills han tog över mitt och jag inte hade varken något val eller vilja...ett exempel var när jag skulle med min klass ( jag läste på komvux) på avslutning på Tages, jag fick lova att åka hem så tidigt som möjligt och ringa när jag kom hem. Det drog ut på tiden och jag var inte hemma förrän klockan var 24...med hjärtat i halsgropen åkte jag hem och sprang in i lägenheten och gick in i köket där telefonen var...inget svar och jag känd paniken komma...då ser jag ut i hallen och där står ett par skor, jag tittar mot vardagsrummet och där i mörkret sitter han....varför fattade inte jag då...det var inte av kärlek han satt där...det var av makt och kontroll. Tidigare hade han fått mig att flytta till en lägenhet på andra sidan byn, innan hade jag mamma och två bröder som grannar...såklart han ville ha bort mig från dom....för tidigare så hade jag och en vän varit på Bångbrofolkan och när vi kom hem på natten så kom han, han hade känt på motorhuven på min bil och den var varm...han var galen och trodde att jag varit med någon annan...där och då kom första slaget....varför avslutade jag inte det då....men han ringde ju dagen efter och var så ledsen och bönade och bad att vi skulle fortsätta, det skulle aldrig mer hända.Jag blev gravid och det var inte det vi hade planerat...jag ville ändå behålla barnet men han ville att jag skulle ta bort det....många tårar och hot  senare så gjorde jag som han ville och hamnade i en djup depression....dom dygnen på psykakuten vill jag aldrig mer uppleva och jag ångrar att jag inte lyssnade på pappa när han kom och hämtade mig och körde mig hem till han i Nyberget....men jag var redan förlorad i Calles makt....den julen vägde jag 49 kg och var en spillra av mitt forna kaxiga jag...tack vare min fina vän som stod vid min sida så kunde jag hålla mig uppe och inte låta mina två fina ungar förstå hur illa det var. Båda mina bröder försökte få mig att förstå...men vem vill förstå när kärleken är så stark....det var efter det som han ordnade en annan lägenhet till mig....det dröjde tre månader och sen var jag gravid igen...den här gången var jag fast besluten att behålla barnet och det ville han oxå...ett kärleksbarn....men det var många turer med det oxå innan han föddes....vårat lilla underverk...så lycklig jag var den dagen han kom till världen trots att jag fick fixa det själv....han gjorde ett uppehåll just då...ett av många...men när våran lilla son kommit till världen så fanns det bara vi....det jag upptäckte senare var att den destruktiva sidan återkom med jämna mellanrum.....

Nu var det längesen jag skrev ner mina tankar och funderingar....likaså livshändelser, men nu är det dags att skriva av sig lite igen. Det jag kommer att skriva om nu är sånt som har lagrats i många år och fått mig att må dåligt långt senare ett poststresssymtom. Man kan inte bara lagra utan att släppa på trycket emellanåt det har jag förstått nu...och som jag ser det bättre sent än aldrig.Jag levde ju flera år i ett destruktivt förhållande med missbruk och misshandel inblandat...något som jag förträngt i så många år...hur jag i många år fick se mig över axeln varje gång jag gick ut....telefonsvararen med 30-40 meddelanden och hot....besöksförbud som ignorerades och som kändes som ett hån....varför ens utfärda besöksförbud när det ändå inte efterlevs eller att någon bryr sig om att det efterlevs....hur ska man bli hel igen, komma ut ur den bubbla som man omgett sig med som skydd i alla år....det är det jag ska försöka förklara i den här bloggen nu....Men först ska jag förklara varför man hamnar i den situationen överhuvudtaget. När man träffar nån som sätter en på en pedistal, som behandlar en som en prinsessa och säger att man är allt för den och ringer hela tiden och undrar vad man gör och man tolkar det som att den bryr sig....spring för livet...för det är fel signaler...den vill bara ha kontroll och om man inte förstår det så är det första steget mot ett liv i den personens händer...man tappar bort sig själv.Sakta men säkert har man förlorat kontakten med familj, vänner med alla....den enda man har är den person som tror att man älskar och det är precis så han vill ha det. När det sen kommer ett barn med i bilden så är det försent att förstå...man har nu inte bara sig själv och tidigare barn att tänka på nu sitter man fast i ett livslångt band och måste göra det bästa av det....men hur gör man det? I efterhand kan man se det som i en film....man står utanför och tittar på men kan inte förstå hur man hamnat i det....hot om att ta barnet...hot som verkställs och man måste gå tillbaka för att rädda barnet....det blir fler barn och ännu svårare att ta sig ur....misshandeln eskalerar och till slut finns det en person som kommer som en ängel...en polis som ser och blir min hjälte...han ger mig kraft och mod att påbörja min resa mot ett helande och står vid min sida i flera år....i morgon ska jag berätta några situationer som skulle ha fått mig att reagera långt tidigare....