marithape carpe diem

Det där att aldrig veta när han skulle dyka upp var det värsta...jag slutade åka till Ludvika och handla för det var bara jobbigt att behöva titta hela tiden så han inte var där...hans äldsta dotter hade en gång stått vid bankomaten när hon fick ett slag i huvudet och när hon vände sig om så stod han där...det var inte bara jag som var utsatt dottern var det också...en dag kom mellandotter springande och storgrät, hon hade varit på väg hem från skolan då han hade kommit fram till henne...hon sprang så mycket hon orkade hem och var otröstlig...ska ett barn behöva vara så rädd för sin pappa.....jag åkte upp till Ljusnarsskolan och pratade med rektorn på skolan, då var det världens underbaraste rektor som jobbade där...han visade mig var Erik var så jag kunde informera han om att C var på byn. Så levde vi och på nåt sätt så hade vi det ganska bra iaf...jag umgicks väldigt mycket med en annan mamma som hade problem med barnens pappa och vi blev väl på nåt sätt som ett stöd för varandra.....Det jag hade lovat mig själv och barnen var att jag aldrig skulle involvera nån man i vårat liv, att jag aldrig skulle utsätta mina älskade ungar för risken dels att behöva vara med om ytterligare uppbrott från nån som funnits i deras liv eller att dom skulle behöva vara med om att vuxna bråkade med varandra och det löftet har jag hållt....mina barn har varit det viktigaste i mitt liv och kommer alltid att vara. Jag hade ett väldigt stort stöd från två av våra poliser som var stationerade i byn och dom hade också koll på när han var i byn. Vi flyttade upp på Laxbrogården för att jag kände att det var så osäkert att bo så nära markplan...på Laxbrogården kom vi upp en bit och ingen kunde ta sig in genom ett fönster...en av de sista gånger jag såg Calle var när jag var på väg till ica och såg hur någon satt vid konsummuren på backen...när jag närmade mig så såg jag att det var Calle...jag vände och gick hem igen....efter en stund såg jag genom köksfönstret hur han gick upp på trekanten och la sig på en parkbänk...och lite senare så gick han konstmästaregatan ner...jag noterade hans fylleben och tänkte att det här går inte länge till...en stund senare kom yngste sonen hem från skolan i Linde och berättade att han mött sin pappa på bron men att han inte känt igen sin egen son och E var glad för det.....En tid senare fick jag ett telefonsamtal på jobbet..( jag jobbade dagtid då) det var den där fina polisen och han berättade att Calle var död...det jag kände då var både lättnad och en stor sorg att det blev såhär....min största kärlek och samtidigt den jag var mest rädd för fanns inte längre....hur skulle jag hantera det och hur skulle jag göra det bästa för barnen.....det är många känslor som drar igång inom mig när jag skriver det här men jag hoppas att det ska leda till att jag vågar släppa taget att jag vågar leva igen....det finns någon som fått mig att tro på att jag klarar det...h*n vet kanske inte ens om det men det har gett mig en styrka och livslust som jag inte trodde fanns och det älskar jag h*n för. Idag när jag var på ica så såg jag en kvinna med ett blåöga...hon hade försökt sminka över det och jag ville så gärna säga till henne att gå innan det blir ännu värre...men jag vet ju att hon inte skulle ha lyssnat...jag har ju varit där själv och sminkat över blåtiror och jag vet att man lyssnar inte....det är dörrar man sprungit in i och andra saker.... det gjorde ont i hela mig att se henne och jag kan bara hoppas att hon också klarar sig undan statistiken över kvinnor dödade i våld i nära relationer...precis som jag hade turen att göra.