marithape carpe diem

Hade så svårt att kunna koppla av och sova i natt....inte ens 2 propavan hjälpte. For upp och ner i sängen och tittade på tv för att låta bli att tänka så mycket men så fort jag kom i sängen så kom rädslan.....känner mig så otrygg här....varför sa han att jag tagit kort på han...dom är riktigt otäcka dom som bor här nu...och så en natt till nu då...känns helt ok att jobba helgen för på dagarna är bilen borta och jag kan sova. Var med Lina och lilla lyckopillret på loftet och tog en fika så jag kommer ut härifrån en stund och dom kom hit och hämtade mig och följde mig hem så det kändes bra. Men jag kan ju inte ha nån som följer mig hela tiden, det funkar ju inte. Åh vad jag längtar tillbaka till Frostviken....där var jag glad, lugn och trygg hela tiden, har inte mått så bra på ett helt år. Saknar alla mina underbara vänner, dom finaste vänner man kan ha och så är dom så långt borta. 

Som vanligt när jag mår så här så kommer problem nummer två....att jag måste tvinga mig att äta så jag gjorde lchfpannkakor för det går ju fort och lätt....men jag fick tvinga i mig en och då hade jag ändå gjort dom i den lilla stekpannan för att det inte skulle se så övermäktigt ut...men dom andra la jag i kylskåpet så kanske jag kan äta dom i morgon. Mamma hade drömt om mig en natt, att jag var så tunn och smal....precis som du var i tonåren sa hon...jag hade varit på väg till en fest och hade ett linne på mig som jag stod och drog ner så det nådde knäna...hon hade tänkt att herregud må hon inte vara lika mager igen....men det lilla mamma behöver du inte oroa dig för....jag är alldeles för fet så det var bara en dröm...men när den var verklighet så blundade du...var pappa som såg men såg på fel sätt då han tvingade mig att äta och jag spydde upp allt istället...det enda jag vill är ju att må bra, vara lycklig och glad...men så kommer det nog aldrig att bli...den lyckligaste tiden i mitt liv var nog när jag levde ensam med mina barn och hade all kärlek från dom omkring mig och kunde ge av all min kärlek till dom....små stunder av lycka finns ju naturligtvis fortfarande, men det är när jag har dom jag älskar omkring mig...för jag vet ju att jag resten av mitt liv kommer att leva ensam....när jag inte klarar närhet eller att nån tar i mig så finns inget alternativ...bara närheten från dom jag är trygg med....

Huvva vilken natt...det började på en gång när jag kom till jobbet. Det hade kommit ett larm från en vårdtagare flera mil bort om att han hade bröstsmärtor och svårt att andas. Kollegan och jag bytte bort en läggning och for dit, men först skulle jag plocka ihop nycklar så vi slapp åka in igen innan första rundan.Alla nycklar hade inte kommit in än så jag plockade ihop från larmnycklarna så gott det gick tillsammans med ordinarie nycklar....men det var bara det att jag inte fått med mig ett par nycklar ändå så vi fick åka tillbaka och hämta dom som fattades....sen var det en tur till Ramsberg och väl där så visade det sig att jag hängt in extranycklarna men inte tagit ut ordinare nycklar då vi har två stora skåp att ta nycklar ur....men han kunde låsa upp själv så då slapp vi den vändan iaf. På andra vändan så visade det sig att till den sista vårdtagaren hade vi missat även den nyckeln....bara att åka tillbaka och hämta den. Det blev några extramil men vi tog det med ro..inget att hetsa upp sig för, det blir ju inget bättre av det. Fick oss en rejäl utskällning av en man som tyckte att vi kan gott gå och treva i mörkret då han vägrar sätta på ytterlyset....nåja vi tog även det med ro för trampar vi ner i nåt av hålorna på vägen och bryter oss så är det han som får problem...en riktig skitnatt med andra ord men nu är jag ledig två nätter och hinner glömma den. Värre är det att vara hemma och inte våga gå ut när det blir mörkt...det blev lite problem med det då jag skulle till ica men det satt 6 äckliga män utanför och det hann bli mörkt innan dom försvann....ja hur länge orkar man med det här. Var med mamma till frissan idag och passade på att boka tid hos Jessica för den där tatueringen som jag tänkt på så länge, så den 14:e är det dags. Ja det är mycket som snurrar i skallen just nu och då kommer den där osäkerheten över mig igen....den där dåliga självkänslan som ställer till det för mig men som jag inte övervinner....försöker ändå vara positiv och hitta små glädjeämnen iaf....

En lugn natt och så underbart att kunna åka utan att behöva ha ytterkläder på sig...16 grader hela natten. Hoppas det blir en lika fin natt igen när jag gör andra natten av fem den här veckan. Ledig onsdag och torsdag sen kommer jobbhelgen. Vaknade först halv två men tvingade mig själv att somna om och vaknade fem....det kändes mer ok. När jag klev upp så var det en massa ungar utanför och tre av dom hoppade på taket på postbilarna....jag blir så trött på att det aldrig finns föräldrar som kollar vad deras ungar håller på med. Jag har då aldrig sett en svensk unge bete sig som dom här gör...sen är det ju bara frågan om när nån av dom blir påkörd av en bil när dom cyklar rakt ut på gatan...men då blir det väl bilförarens fel. Känner mig lite stressad när jag sov så länge men jag måste ju välja, stressad eller trött. Det är nåt riktigt skumt med dom männen som åker i den gröna bilen som står här utanför...i morse for dom vid sjutiden och så kommer dom hem sent på kvällen....det var en av dem som frågade varför jag tog kort på han....idiot...vem vill ta kort på en äcklig jävla blattegubbe. Känns lite otäckt nu iaf när det börjar bli mörkare på kvällen och inte ett enda lyse funkar ute...kolsvart när man ska gå in eller ut och man ser inte om det står nån där....får väl hålla mig inomhus då. Saknar någon så det gör ont....

Undrar varför jag drömmer så mycket konstigt...är väl för mycket som snurrar i skallen så jag inte kan släppa det ens när jag sover....sov länge idag eftersom det är jobb i natt...duschade och åkte och handlade åt mamma. En hel del att göra hos henne idag också...hon hade haft ont i ryggslutet hela natten så hon hade inte sovit nästan något sa hon...ssk hade if efter att mamma fått påpeka sin smärta till tre personer innan nåt hände...jag trodde att det fungerade där som i mitt jobb att man rapporterar till ssk om nån har ont under natten eller behöver hjälp av ssk...men det kanske funkar olika...vad vet jag. Nu ska iaf läkare titta på henne i morgon för jag såg att hon hade ont fortfarande även om hon inte sa det. Hon klagade också på att hon inte hittade nåt i lådan på sängbordet, och det kan jag gott förstå...när man sitter och river huhållspapper och viker för att man ska slippa riva ett när man behöver, det kan jag också förstå...men hur i hela friden man behöver riva 20-30 papper och lägga i lådan, det förstår jag inte....såklart det blir oreda och svårt att hitta det man behöver då....nu slängde jag alla papper och sa till henne att riva ett i taget när hon behöver...men det ser nog likadant ut när jag tittar där nästa gång....må man aldrig bli sån. Nu är det dags att göra sig klar för första jobbnatten den här veckan och hoppas att alla katter håller sig undan, för det där vill jag inte vara med om igen. Känns som att det blir en bra natt....av en anledning ;)

När jag kom hem idag från att ha varit till Lådan så kom det ut en man och frågade varför jag tagit kort på han....jag har fan inte tagit nåt kort vare sig på han eller nån annan och tror han mig inte så kan han få titta i min mobil....men just då kände jag bara obehag och skyndade mig in. Han såg riktigt äcklig och otäck ut....kanske jag har rätt i det jag känner att det inte är ok med dom fyra män som åker iväg i en bil varje dag och kommer hem sent på kvällen...men just nu känner jag bara rädsla...ska jag sitta här som i ett fängelse för att jag ska bo i ett hus med konstiga människor. Jag hoppar högt varje gång det går i porten och knuten i magen bara växer. Jävla skit...jag vill tillbaka till Frostviken, där är jag trygg och glad...här är jag bara ledsen och rädd...vill inte belasta nån med det jag känner och vad ska nån annan kunna göra åt situationen, det är bara jag som kan göra nånting åt det...men jag vet bara inte hur. Nu ska jag jobba måndag, tisdag, fredag, lördag och söndag så det känns bra, då slipper jag vara här så mycket men sen är jag ledig nio dagar och det känns inte alls ok...hur har det kunnat bli så här? Jag trodde att när C dog så skulle livet bli bättre men tydligen ska jag leva med rädsla....orkar fan inte mer......

Det hände ändå någonting positivt idag iaf när jag var på Lådan. En kvinna som jag känt länge men inte ser särskilt ofta kom fram till mig och sa: Jag kände inte igen dig först, jag tänkte att känner jag henne och så kom jag på att det var du. Det är ju bara halva dig eller du har ju försvunnit, såg du hur jag hajade till....ja jag såg hur hon stannade upp och tittade på mig, vände sig om och sen vände tillbaka och hejade....jag blev så glad för hennes ord för jag ser ju inte det hon såg...i mina ögon är jag jättefet...men jag försöker ta till mig av det andra säger även om det är svårt och ätstörningsdjävulen sitter på min axel och talar om för mig hur fet och äcklig jag är.

I morgon ska jag åka till min älskade mamma och handla åt henne, ta en fika och bara vara glad och lycklig att jag har min fina mamma kvar...tänka på att jag har så många här som jag älskar....mina underbara kärleksfulla ungar....mina små hjärtan som älskar sin mormor/farmor och så han....den finaste som jag älskar av hela mitt hjärta.

Somnade som en stenad igår och sov till halv elva.....totalt klappslut men nu känner jag mig pigg och utvilad för första gången på länge....startade med en riktig storstädning av köket där jag skrubbade rent överallt, tog lister och skåpdörrar och avslutade med att byta gardiner...sen väntade en stor hög med tvätt som skulle strykas....jag stryker ju även lakan och påslakan så det tog en stund....satt mig en stund vid tv:n och vilade ryggen och dumt nog tittade jag på Sofias änglar....huvva så tårarna rann...jag kan inte se såna program utan att gråta så varför tittar jag på dom egentligen....kanske för att jag förstår då att jag har det ganska bra ändå...det finns dom som har det värre...mycket värre. Tog tag i det där berget med kläder som av nån anledning blir på stolen i sovrummet också...jäkla tonårsfasoner....jag borde skärpa mig där som jag tjatat på mina ungar under alla år och så är jag inte ett dugg bättre. Känns som att jag vill ha något för händer hela dagen för att den ska gå fort.....vet varför....han är inte här och jag får en klump i magen....är en knepig känsla....men han är den enda jag är trygg med och bara vetskapen om att han finns där gör att jag vågar så mycket mer....jag kan vara ute bland folk, jag behöver inte gömma mig längre....även om jag aldrig kommer att lita på en man igen så finns han där....den som fick mig att leva igen. Nu har jag duschat och tagit på mig pyjamas och slagit upp ett glas rött....känns som en helt ok lördagkväll i alla fall....

 

Vilken jäkla mardrömsnatt...jag körde på en lite kisse i Allmänningbo. Han bara dök upp från ingenstans och jag kände hur det dunkade till och bakhjulet gick över han...men när vi stannade bilen och gick ur så fanns det ingen katt på vägen. Det regnade och var kolsvart så det var omöjligt att se vart han tagit vägen och inte kunde vi knacka på hos folk och fråga vems katt det var heller mitt i natten. Usch vad dåligt jag har mått sen dess...kan inte glömma känslan när jag insåg att jag hinner inte stanna trots att jag bara körde i 30...under alla mina år med körkort så har jag klarat mig från att köra på ett djur och det har varit en av mina allra största rädslor....benen bara darrade och en kort stund tänkte jag be min kollega att köra istället,men insåg att det var kanske bättre att fortsätta köra så inte den rädslan tog överhanden. jag bad kollegan som jobbar dag och tog morgonrapporten att kolla i Allmänningbo om dom såg nån skadad katt eller höra om nån saknade sin katt, men fick till svar att sånt hade dom inte tid med....det var ju den rätta jag sa det till....den mest negativa människan som finns. Men jag måste släppa det nu för jag kan ju ändå inte göra nåt.

Var till apoteket åt mamma idag, hämtade ut hennes nya talklocka och lämnade talböckerna så hon var nöjd och glad. Passade på att tvätta lite när jag var hos henne...i morgon ska jag ta tag i städning här hemma och försöka få lite ordning i oredan...har ju varit för trött för att orka ens bry mig...men nu är det ju en skithelg ändå så då kan jag ägna mig åt städning och fönstertvätt och gardinbyte.....ska försöka komma i säng i tid så jag inte sover för länge i morgon...jag vet att jag kommer att ha tankarna på annat håll och för att styra bort dom så får jag försöka hålla på med nåt och lägga mig tidigt i morgon så helgen går fort.

Så är man tillbaka i vardagen på riktigt igen....en lång men lugn natt. Känns att jag ställt om från nattjobb till dagtid men det blir väl bättre efter ett par nätter antar jag. Supertrött när jag kom hem i morse och somnade nästan innan jag lagt huvudet på kudden och sov till klockan var fem. En mugg te och en dusch så känner jag mig redo för en natt till. Hade fått ett sms från polisen att dom sökt mig men inte fått nåt svar...nej men då kanske man provar på eftermiddagen istället för att jag ska ha flera missade samtal tidigt på förmiddagen...tur att jag har telefonen avstängd när jag sover. Kollade mejlen och där hade dom skrivit att jag skulle precisera vad jag menade med bron....vafan jag vet inget annat namn och inte är det en trappuppgång som dom föreslog....får tänka ut vad jag ska kalla bron för istället. Sen skrev dom nåt patetiskt om att männen kanske missförstått det hela och trott att dom kunde använda det som stod där...såklart dom försvarar deras handling...dom är ju bara några stackars asylsökande som det är synd om...inte stjäl dom medvetet.....känner att det är mer än nog nu och blir rädd för att jag gör nåt jag ångrar snart...jävla skitland man lever i som hela tiden ska ha ursäkter för idioters beteende...men annars är man väl rasist, det har jag ju hört så många gånger så jag hört det nog. Finns väl en anledning till att jag är medlem i SD. Regnar gör det också och det gör inte mitt humör bättre....får hoppas på en bra natt och en bättre morgondag.....

Såklart vaknade jag strax efter åtta i morse...så jäkla typiskt när jag skulle behöva sova länge inför nattens jobb. Men det blev en powernap mitt i dagen istället. Ska bli skönt att komma in i vanliga rutiner igen och att träffa kollegor och alla goa vårdtagare...dom flesta iaf. Försöker att bara vara idag, inga måsten mer än duscha och försöka komma på nåt att äta innan jag far...men det är det eviga problemet....vad jag än tänker på så känns det inte som att jag får i mig nåt...har iaf fått i mig en bit muggbröd och ett ägg till temuggen i morse...men sen är det stopp och jag vet ju att orken inte blir som den ska om jag inte får i mig mer.....9 timmar sen jag åt frukosten och jag är inte ett jäkla dugg hungrig. Konsekvensen av mitt fuskande under ett par veckor...ångesten över allt godis och fel saker gör att jag inte kan äta nånting men jag får väl tvinga i mig nåt lite senare. Ibland önskar jag att jag hade en peg i magen som jag kunde sondmata mig själv med....men det är dumma tankar för det är väl inget bra med det. Har gjort en polisanmälan på mina stulna trädgårdsmöbler idag...men det känns lite onödigt för såklart kommer inget att hända med det...men tänkte att det kan vara bra för statistiken om jag gör det, för som det är nu så är det tydligen bara att ta det man behöver...det händer ju ändå inget...iaf inget om man är flykting  då är allt tillåtet. Jobbar med mig själv och mitt måeende så gott jag kan och har en förhoppning om att det blir bättre när jag kommer igång med jobbet igen och inte behöver vara här så mycket. Hade tänkt att åka till Spanien med en vän också men jag tror inte att orken finns till det just nu...kanske bättre att vänta ett tag och göra det när jag är gladare....tur att jag har så mycket kärlek och glädje från dom jag älskar mer än allt annat...att dom finns där när jag behöver dom....bara vetskapen att dom finns där gör att man får orken att fortsätta.

Huvva dessa mardrömmar och vaknar flera gånger per natt....jag har ingen aning varför det är så för i Frostviken sov jag som en stenad varje natt och då la jag mig tidigt, vilket inte funkar här hemma för då är jag klarvaken vid 3-4 tiden och det är lögn att somna om förrän vid 6-7 tiden och så sover jag alldeles för länge sen. Var till biblioteket och lånade talböcker till mamma, beställde tid för klippning åt henne, beställde gardiner åt både henne och mig och en ny talklocka till henne...den hon hade har lagt av och säger inte ett ljud....man kan ju tycka att en klocka för över tusen kronor ska hålla lite längre än ett år, men vi krånglar inte och lagar den utan hon får köpa en ny istället. Har en oro i kroppen som jag inte riktigt kan ta på....så jäkla svårt att vara här hemma som att väggarna hoppar på mig. Tog en sväng till Linde och handlade...inte för att jag måste utan bara för att komma härifrån. Var upp till kyrkogården idag igen....åh vad jag önskar att det inte är sant att min älskade syster är där....jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka henne, men jag vet ju att det inte går.....men en dag ska vi vara tillsammans igen och då är det för alltid...tänk om man hade tagit tillvara tiden lite mer, inte trott att man har all tid i världen...för det har man inte....så nu försöker jag ta en dag i taget och ta tillvara på all tid med dom jag älskar....att inte ta något för givet eller tro att man ska hinna sen....sen finns inte längre i min ordlista...jag lever här och nu och därför vill jag vara glad och lycklig och göra allt jag kan för dom som finns i mitt hjärta...jag vet också att varje dag med mamma är bonus...nu är det snart 5 år sen läkarna sa att hon inte skulle överleva, att allt hopp var ute...men ändå så är det en av mina största rädslor....hur ska jag klara mig utan min mamma...men jag får inte tänka så utan bara vara nöjd och glad med dom dagar vi får tillsammans och när den dagen kommer så får jag ta det där och då.

 Var till ica och köpte snus i kväll och tröck på fel symbol...kondomer istället för snus...tur att man måste trycka två gånger så jag hann att se det...kondomer är det sista jag behöver, men snus är livsviktigt....fick en pratstund med han...den finaste....och det gör mig glad i själen...han som får mig att skratta  och vara glad...den jag litar helt på...den enda man jag litar på.

En riktigt jävla skitdag....vaknade redan kl 8 men kände att jag inte ville gå upp....vad skulle jag gå upp till? Fick ju göra det ändå och hoppade in i duschen med förhoppning att det skulle kännas bättre....men den villfarelsen togs jag snabbt ur då jag såg att migverket var här....gick ut och bad dom kolla efter mina trädgårdsmöbler som med 99% säkerhet finns i någon av lägenheterna, men det var dom inte alls intresserade av för dom hade varit inne hos alla och dom hade då inte sett något....hur dom nu kunde se det när dom inte ens visste vad dom skulle ha sett...när jag sa att ett stort blått bord och fyra vita ihopfällbara stolar försvann förra året och att dom stolarna helt plötsligt står ute på bron igen så såg dom ut som fågelholkar....så hade jag nån slags tro på människor så försvann den sista av det där och då....känns som att allt bara är skit och jag är trött på att vara ledsen hela tiden....åkte till apoteket och hämtade ut acetylsystein åt mamma men bion tears fanns fortfarande inte. Ssk hade försökt hämta det för två veckor sen men då fanns det inte heller....så nu kanske det kommer på fredag...tur att det inte är nån livsviktig medicin iaf. Sen var det dags för handling åt mamma....såklart glömde jag hennes plånbok i bilen och fick gå tillbaka till parkeringen....och där kom den jag minst av allt ville skulle komma nu när jag är fet ful och äcklig.....såklart jag blir glad att se han...men inte nu när jag mår så innihelvete dåligt....jag vill bara gömma mig och låta bli att äta och spy upp allt som jag ändå trycker i mig......jag vill bara tillbaka till Frostviken där jag mår bra, är glad och lycklig....men där finns ju längtan efter dom jag älskar istället.....må jag kunna vända på det här och komma på banan igen, men hur? Kanske jag måste ändå komma ifrån det här huset, är det huset som gör att jag är ledsen hela tiden? Jag vet varken ut eller in längre....vet att det finns någon som alltid gör mig glad men jag kan inte belasta han hur mycket som helst....man får inte större bördor än man orkar bära sägs det....men jag tycker nog att jag fått min del av det nu...vad är det jag ska lära av allt? 

Jäklar vilken mardröm jag hade i natt....jag drömde att polisen kom och hämtade mig för jag hade begått ett brott och skulle få sitta i fämgelse ett dygn....usch vad det kändes obekvämt och jag letade efter en bok som jag skulle ta med mig så att tiden skulle gå fortare....anar varför jag drömde så.....men straffet var väl hårt kan man tycka.Har haft dom tre yngsta ungarna här med sambor och barn....alltid lika mysigt att ha dom här och som vanligt när jag kommer hem från Frostviken så äter vi kräftor tillsammans och har trevligt. Tobbe är i Oskarshamn och jobbar och Anna med familj kunde inte idag, men så är det...ibland kan inte alla men det är mysigt ändå. Monika kollar resor till Spanien så vi får väl se när vi kommer iväg...känner att jag bara måste bort härifrån igen. Är så osäker på allt...vad jag känner, vad jag vill och tankarna bara mal i huvudet....pratade på chaten med han, den finaste...den enda man jag känner förtroende för och som vet mer om mig än någon annan....han gör mig glad och lugn och får mig att se saker på ett sätt jag aldrig gjort förut....en vänskap som jag aldrig vill förlora....han betyder lika mycket för mig som min övriga familj....börjar jobba igen på onsdag och det ser jag fram emot....då kommer jag härifrån iaf.

En orolig sömn i natt...jag var så jäkla trött och slut men vaknade flera gånger av att jag drömde mardrömmar. Hade beslutsångest över vad jag skulle äta till frukost eftersom jag syndat alltför många gånger med godis dom sista dagarna så kom den där känslan av att jag är fet och äcklig över mig igen och en del av mig sa att jag jag inte skulle äta nåt alls och en annan del förstod att jag nog borde göra det....så jag gjorde falsk mannagrynsgröt (lchf) efter mycket velande och det kändes bra. Åkte till Storå och träffade Tovan och lilla Älva, ja naturligtvis Anna och Magnus också innan jag skulle ner till mamma som väntade. Det hade gått bra under tiden jag var borta...men såklart var hon tvungen att påpeka att det varit tomt och långsamt när inte jag varit där så som jag brukar och Anette inte finns...fanns en hel del att göra där, tvätta,hänga tvätten, kolla posten, bädda rent, kolla över mediciner och annat som ska handlas, ta med talböckerna som ska återlämnas och fixa nya,lägga fram sånt som hon behöver....men hon var glad och positiv sen och det är det viktigaste. Åkte till kyrkogården och kollade gravarna men som tur var så har det ju regnat en hel del så blommorna hade klarat sig...Anette har fått sin gravsten nu och den är så fin, men jag hatar att jag känner en olust över att P ska komma när jag är där....vill inte träffa han än...är inte redo för det när han gjorde det han gjorde...kanske är jag för tjurig men jag måste få tid att glömma och ska jag ha en kontakt med han så måste jag känna att jag kan lita på han...att det inte händer igen, så framtiden får utvisa hur det blir med den saken. Såg på fb att ännu en av mina vänner har gått bort alldeles för tidigt....det känns aldrig bra att få veta det den vägen men det är väl så det är numer....en konstig värld vi lever i och inte lär det bli bättre...skulle vilja hitta ett litet torp i skogen där jag kunde bo med en hund och en katt och bara vara...slippa se all skit och vara nöjd och lycklig......

Tillbaka till verkligheten...efter fem underbara veckor så är jag hemma igen...har inte hunnit skriva något på bloggen då jag jobbat väldigt mycket och resten av tiden har jag prioriterat mina underbara vänner...under de fem veckor jag varit i Frostviken har jag varit ledig sex dagar så det har mest varit jobba och sova...men vad gör det när jag älskar mitt jobb, mina härliga kollegor och goa vårdtagare...sista dagen var det en tant som är känd för att vara lite barsk och inte är så snäll med alla som ropade på mig att jag skulle komma in på hennes rum. När jag gick dit så ville hon bjuda mig på hjortron och grädde och för att inte såra henne och jag ändå hade en stund över så satt jag mig hos henne en stund. När jag skulle gå så sa hon att det ska du veta att det är inte alla jag bjuder på det här och lova mig att du kommer in och säger hejdå innan du slutar i kväll, såklart jag gjorde det och då fick jag en kram av henne och så sa hon: du är alltid så glad och hjälpsam så det har varit så roligt att ha dig här....som det värmde i hjärtat, jag som är så känslig för allt kände hur tårarna brände bakom ögonlocket...men det var glädjetårar...det är just sånt här som gör att jag älskar mitt jobb, när jag kan göra någon annan glad och göra livet lite ljusare trots sjukdomar i livets slutskede....men nu var det tanten som gav mig glädje. Trots att jag älskar att vara i Frostviken och en del av mig skulle vilja stanna där så finns det en längtan efter dom som jag älskar här hemma...jag önskar att jag hade dom hos mig där...då skulle livet vara perfekt, men så blir det aldrig och då får jag ha mina två skilda världar...ett där jag är glad och mår bra och ett där jag har dom jag älskar men inte mår så bra i själen som jag vill....