upp och ner

Det går upp och ner...måendet alltså. Ena dagen glad och allt går så lätt, andra dagen nattsvart och orken är som helt borta. I frågeformuläret jag ska skriva i efter operationen handlar en hel del frågor om just det....depressioner, ångest, nedstämdhet...när jag fick det och läste frågorna så tyckte jag det var konstigt, varför skulle man deprimerad av en operation? En operation som dessutom ska göra livet bättre....ett liv utan smärta. Men nu förstår jag vad dom menar....hoppas att det är snart övergående och det tror jag att det är.....är väl för att det är så lång rehabilitering och att det känns hopplöst ibland, som att det aldrig kommer att gå över. Men eftersom jag är en sån person som inte har ett dugg tålamod och skulle helst se att allt gick fort...helst igår...så är det kanske inte så konstig med dom här skitdagarna. Är i alla fall glad att jag kan köra bil igen även om det inte funkar med längre sträckor, men jag kan ta mig inom kommunen iaf och det räcker just nu. Vet att många tycker att jag ska ta det lite lugnare och inte forcera fram nånting....men jag är bara sån, jag kan inte vänta med det som jag tror att jag klarar av.
Är nog helt enkelt värre att sitta här inom fyra väggar och bara bli mer och mer less....det är nog värre......

Köra bil igen

Fortsätter fokusera på träning så nu var det dags att försöka må bättre även psykiskt så då testade jag att köra bil....egentligen ska det ta 6-8 veckor men eftersom jag kan böja så bra på benet och har styrka i det så ville jag prova, och det gick hur bra som helst. Vilken lycka...tänk att kunna ta sig dit man vill alldeles själv, slippa sitta instängd i lägenheten och inte veta vad man ska ta sig till när man ändå är begränsad....slippa be om hjälp hela tiden....känner hur mitt mående på en gång blev så jäkla mycket bättre. Var ner till mamma några timmar, det har ju också känts som en knut i magen, att veta att hon sitter där ensam....känns som att det är värt allt slit, att jag fått belöningen för min tjurighet...ibland är den en tillgång.
Funderar lite över det där med familj....det är inte alltid det är bara familj genom blodsband som är familj...ibland kan familj vara några helt andra men ändå kännas som de bästa och ge så otroligt mycket...känner mig glad och tacksam för både min blodsbandfamilj och de andra som jag ser som min familj för att dom är underbara....
Natten var inte den bästa kan jag säga, kroppen var trött men inte huvudet...for upp och ner i sängen , tittade på tv, kollade fb, läste men inget hjälpte....inte förrän nån gång mellan halv sex och sex...då jag sett nån fara förbi så kom lugnet och jag somnade, så jag hoppas det blir bättre i natt...
Kom helt ur balans i går också....benen skakade och hjärtat bultade...och så ska man försöka gå ordentligt med kryckor...gick sådär kan jag säga......

Sömnproblem

Hade en riktig skitdag igår...en sån där dag då jag inte ville gå ur sängen, inte träffa nån och bara få vara ifred. Vilket straffade sig i natt....såklart man inte kan sova när man har sovit i stort sett hela dagen. Vet egentligen inte varför det blir så här ibland, när orken inte finns och allt blir en ansträngning. Jag tränade iaf dom stunder jag var vaken, det är jag noga med. Somnade vid sjutiden i morse och vaknade vid elva. 
Duschade och plockade lite med det jag kan här hemma, sen gick jag ut på en promenad i 25 minuter. Håller bara mig häromkring så det inte blir så långt att gå tillbaka....hade en tanke att prova att köra bil idag, men det kändes inte helt ok idag så jag skippar den tanken...Trots att jag verkligen försökt att hålla mig vaken så har jag lyckats somna två gånger....inte så långa stunder men ändå...hoppas jag kan somna i kväll så jag slipper ligga och sno hela natten...sömnen är nog mitt allra största problem just nu...hur jag än bär mig åt så blir det tokigt iaf.
Någonstans därute finns mitt hjärta....det som blev stulet...det vandrar omkring, åker bil,jobbar och sover tillsammans med han som tog det.....jag ser det nog aldrig mer.......

Sjukgymnastik

Sov som en klubbad säl i natt...men med hjälp av propavan...skit samma huvudsaken var att jag fick sova ordentligt efter så många nätter då jag varit vaken och inte somnat förrän framåt morgonen. Baksidan är att man är seg hela dan sen men det får jag ta. Lisa kom och hämtade mig och körde mig till sjukgymnastiken och under tiden handlade hon åt mamma och åkte dit och väntade på mig så fick jag en välbehövlig promenad....alldeles lagom lång. 
Sjukgymnasten var jättenöjd med mina framsteg....jag kan redan böja knät i 95 grader och då har det inte ens gått en vecka sen jag tog agrafferna. Men det ligger mycket träning bakom det och jag kämpar på så jag snart kan köra bil igen. Planen är att jag ska göra det inom två veckor, men jag får nog ta första turen när det blir kväll och inte så mycket trafik ute....osäkerheten och självkänslan spökar även där.....
I morgon ska jag ta två promenader eftersom sjukgymnasten sa att det är bättre med fler och korta än en lång...för vägen tillbaka är ju lika lång och det har han ju rätt i. Ska tillbaka till han 27/11 och då ska jag börja cykla något jag inte klarat på flera år då man åtminstone måste kunna böja benet 110 grader...så nu är det ännu mer fokusering på träning och även andra nya övningar...han var helt säker på att jag skulle kunna återgå till mitt jobb i januari och det gav mig motivation att fortsätta som jag gör.
Tar mer och mer avstånd från fb....det känns som det gör detsamma när det är som det är......

Tid för eftertanke

Som vanligt somnade jag inte förrän vid tre halv fyra tiden....undrar varför det har blivit så. Men jag ställer ändå klockan på nio så jag kan ta mina mediciner och träna...ibland kan jag sova en timme till efter det men inte alltid.
Alban körde mig ner till mamma idag så jag fick tvätta en maskin åt henne, får väl be Lisa ta reda på den på tisdag när det ska handlas. Det kändes i vilket fall skönt att vara hos henne några timmar, dels för hennes skull att hon inte bara ligger i sängen men även för min skull att komma hemifrån en stund.
Kanske nyttigt av vara så begränsad i vad man klarar av....att inte ta för givet att man klarar så enkla saker som att dammsuga, handla, tvätta då maskinen är i källaren....såna där vardagssaker som man inte tänker på utan bara gör...en tid för eftertanke och känna ödmjukhet mot att få vara frisk och klara sig själv....
Såklart kommer tårarna ibland när jag blir frustrerad av att inte kunna göra det jag vill, men det är bara bra....tårar läker själen och just nu behöver jag stora plåster....

Mina grannar

Hatar dessa helger när jag sitter som en jäkla fånge i lägenheten....visst jag går ut en stund men det blir så korta stunder....var in till mina grannar en stund i kväll, det skingrar tankarna men det gör ont att dom ska flytta snart. Så är det ju när dom får uppehållstillstånd och ska klara sig själva. Till Uppsala ska dom flytta och det är ju bra för för Albesa som har ytterligare några operationer framför sig och lättare för Alban att få ett jobb, han vill ju inget hellre än att jobba och försörja sin familj själv. Men jag kommer att sakna dom. I morgon ska Alban skjutsa ner mig till mamma så jag får tvätta åt henne.....jag orkar inte höra hennes tjat längre....kanske det är därför jag har så svårt att be andra om hjälp, för att jag vet hur det känns när nån tjatar om allt hela tiden....jag försöker iaf att klara mig själv så mycket det går och alltid hittar man på nåt sätt att få det att fungera....idag kollade jag om jag kan böja benet nog för att komma in i min bil och det gick hur bra som helst så då kan Alban få skjutsa på mig för det vet jag att gör så gärna.
Men snart kan jag köra själv och gå längre sträckor med kryckorna och då kommer allt att kännas mycket lättare.....bara det där med fb som jag får ångest av....som känns så jävla svårt....men jag har ju valet att låta bli fb och så har det blivit mer och mer....

Agraffer

Igår var en sån där dag då jag helst bara skulle vilja stanna i sängen och dra täcket över huvudet.....det började med att sjukgymnasten på vc ringde och sa att han fått min remiss från ortopeden och att jag blivit knäopererad 18/10 och det stämde ju. Men det är nåt konstigt sa han för längre ner i din journal står att du blivit opererad i vänster höft 22/10....skämtar du med mig tänkte jag men så var det inte, nån annan läkare har gått in och dokumenterat men på nåt sätt kommit in i min journal istället för den det gällde. Jag ringde ortopeden idag och ssk där skulle göra vad hon kan för att få bort det, men det kommer inte att vara helt enkelt...hon började iaf med att göra en avvikelse på det. Sen var hon jättegullig och fixade fram 10 fragminsprutor till som Erik har hämtat i Lindesberg idag. 
Frös som satan när jag vaknade igår och det var inte så konstigt....pumpen till värmepannan har gått sönder men det har faktiskt fixats idag.
Lisa kom och körde mig ner till vc där jag skulle ta agrafferna....det var inte det smärtfriaste jag varit med om, men jag har ganska hög smärttröskel och det var bara rakt över knät som det gjorde ont då det var lite rött där....såklart kan inte alla agraffer vara smärtfria när det är frågan om 37 stycken.
Lisa och John var med hem och vi gjorde lunch fikade och Lisa fixade en farsdagspresent till Rickard. Vilken tur att Lisa har gått på gravledighet nu när jag behöver henne mer än någonsin.
Trött som attan men måste hålla mig vaken till 23 iaf annars vaknar jag mitt i natten och det är inte kul. 
Chefen skickade ett sms idag om rehabplan...var det kanske det hon på FK menade....

Apoteket och spruckna byxor

En natt med dålig sömn igen....det är som att det gör mer ont på natten än på dagen....men jag vill att det ska sluta värka så jag kan sluta med medicinerna....eller iaf trappa ner ännu mer. 
Var till apoteketet och skulle hämta alvedon och tänkte passa på att ta ut den sista kartongen med fragmin, men det hade fortfarande inte kommit in nåt mer och när hon kollade så skulle det inte komma förrän 14 december.....hon kollade på alla närliggande apotek men det fanns ingenstans, inte ens i Örebro så nu får jag ringa ortopeden i morgon och fråga hur jag ska göra....räcker det med 30 dagar istället för 40 eller skriver han ut en annan sort. Så jäkla sjukt det har blivit på apoteken.....många gånger är medicinerna slut hos leverantören och ibland tar det flera veckor eller till och med månader innan det kommer in igen.
Lisa skjutsade mig och hon ställde sig på parkeringen utanför biblioteket så jag fick gå lite...kom på att jag skulle ta ut pengar till mamma i bankomaten så jag gick dit och när jag kommer tillbaka står hon och viker sig dubbel av skratt....mina byxor hade spruckit i baken och med svarta byxor och vita trosor så syntes det rätt bra....dessutom hade jag beklagat mig för en fläck på låret på byxorna och det var det som var så komiskt för Lisa.....att vara så irriterad på en fläck när det var en stor reva i baken....nåja det får jag bjuda på som vanligt.
Vi träffade på Lina och Charlie så dom följde med till mamma.....nog kunde man se att jag inte varit där på ett tag.....ibland undrar jag vad som är fel i huvudet på vissa....varför tror man att man kan göra hur som helst för att en människa är blind och att det inte är nån anhörig där flera gånger i veckan. Men jag kommer att se till att ta mig till mamma oftare nu även om jag inte får köra själv.
Saknar någon annan också....känns som h*n inte finns, en konstig overklig känsla som gör ont......

Bert

Vad jag önskar att tiden ska gå fort....så jag slipper den där jäkla medicinen som gör att jag är som en zombie, att jag ska kunna röra mig mer efter att agrafferna tagits bort, att få köra köra bil igen så jag inte känner som att jag sitter instängd i ett fängelse....ja det är mycket man tar för givet och så helt plötsligt så funkar inte nånting som det brukar. Det ger i alla fall tid för eftertanke och en ödmjukhet mot livet...I dag var jag ut och gick en sväng igen, inte så långt, max 100-150 meter får jag gå, men så jäkla skönt det är. Det som är lite dumt med att bli opererad så pass sent på året är att det inte går att sitta ute längre....det hade varit helt underbart. Men nu är det inte så och jag får göra det bästa av det. 
I morgon kommer Lisa och hämtar mig och så ska vi åka ner till mamma. Det är tre veckor sen jag var till henne sist....vi har bara pratat i telefon och det är inte detsamma.
Så många böcker som jag läst dom här senaste veckorna har jag inte läst på länge....jag har till och med läst Bert böckerna. Jag har inte läst dom förut och det är Tobbes böcker sen tonåren....men vilka jäkla böcker....dom är verkligen skrivna som nån slags porrböcker för hormonstinna killar i yngre tonåren....jag har nog aldrig läst orden snopp och ståfräs så många gånger i någon bok....men det var en erfarenhet rikare....men inga böcker jag skulle köpt åt han idag....
Väntar bara på att den här dagen ska ta slut så jag kan gå och sova....

En grön prick

Lisa och Rickard kom och hämtade mig och så åkte vi upp till kyrkogården....så härligt bara att å komma ut, träffa människor och leva på riktigt...inte bara existera. Träffade kusin Ilva när vi stod hos Anette....blev en del roliga minnen från vår tonårstid när hon och jag brukade sova i lekstugan och smyga ut på nätterna...känns bara lite konstigt att stå där på vår gård och det är kyrkogård nu och att Anette ligger här.....något man aldrig skulle ha tänkt på när vi bodde där.....ett fint ställe att växa upp på med många barn i husen runt omkring och lugnt och tyst....skogen alldeles inpå knutarna och genvägen till Laxtjärn genom skogen dit vi sprang fram och tillbaka och badade....äventyren på skidor över Älgfall till Klacken....hoppbacken i Laxtjärn där Gudmund tog med mig och Reidar och lärde oss backhoppning, ja så många roliga saker och vi lekte tillsammans i alla åldrar.
Somnade gott i går kväll efter att ha varit både på kyrkogården och ica....trodde inte att jag skulle göra det då det där nystanet i magen som jag inte hittar änden på hade snurrat ihop sig ännu mer.....men känslor rår man inte över och jag får helt enkelt strunta i fb så mycket jag kan för hur ska jag förklara nåt som låter helkonstigt men som betyder så mycket.....en liten jävla grön prick som får mig att må så dåligt.....som gjorde mig glad och trygg och som jag ändå inte kan förklara......

Asocial

Sov som en klubbad säl i natt och vaknade bara några gånger framåt morgonen då det gjorde ont i knät....kanske var det för att Erik sov här i natt, det känns alltid så tryggt att ha någon här och det är som att jag blir lugn då.
Andra dagen då ronden gick så ville läkaren fortfarande inte skicka hem mig....inte för att det spelade så stor roll, det kändes tryggt att få vara kvar tills allt var ok. En fd kollega som jobbar på inskrivningen på ortopeden kom en stund efter hon slutat jobba....tack vare henne som jag hann bli opererad i sista minuten innan jag inte skulle hinna bli opererad innan jag var utförsäkrad....och så kom Cilla och livade upp stämmningen och så lillasyster Elin med lilla Linnéa....däremellan var det träning och så sov jag resten av tiden.....på söndagen hade det slutat blöda och jag hade mobiliserats precis som jag skulle så då var det dags att åka hem. Anna kom och hämtade mig och sen var det bara att bita ihop och försöka klara sig själv så mycket som möjligt....men utan mina fina flickor hade det aldrig funkat....dom har fått ställa upp på både mig och mormor....handlat och städat utan att jag bett dom om det....mina fina grannar har också varit helt underbara....kommit med både mat och fika, blommor, frukt och choklad har också kommit....och en ring....en helt underbar ring av familjen mittemot....en ring som Albans mamma köpt med sig från Kosovo på order av min lilla bästis....den gjorde mig så glad....Albans mamma och bror har varit här en vecka och Alban fick låna min bil för att hämta dom på Arlanda och skjutsa dom dit en vecka senare....bara synd att jag inte hade ork att komma in till dom fast dom frågade flera gånger....det är väl det sämsta med operationen, att jag är så jäkla trött och att jag blir ännu mer asocial än jag är annars....jag har inte varit utanför dörren på två veckor nu....ska försöka i morgon....saknar någon så det är som en stor knut i magen....men nu måste jag fokusera på att bli bra....eller åtminstone så bra att jag kan köra bil och jobba igen....att bli bra tar upp till ett år....

Kryckor

Dagen efter operationen fick jag hjälp upp till toa på morgonen, toan låg ute i korridoern så jag vågade inte prova själv trots gåbord....men det gick hur bra som helst. En jättego undrsköterska kom och frågade vad jag ville ha till frukost....ingenting egentligen, men det gick hon inte med på....inte ens bara kaffe och vatten...nåja då lovade jag att ta en smörgås också och när hon kom hade hon tagit med två muggar kaffe till mig....hon tyckte jag behövde det.....men det var så dom var personalen, såg verkligen patienten och dess behov.
Eftersom läkaren sagt innan operationen att jag skulle få åka hem dagen efter så bara väntade jag på ronden så jag kunde åka sen.....men när läkaren kom så tyckte han att jag skulle stanna ett dygn till åtminstone då operationen hade tagit längre tid än vanligt....det var många år sen han hade sett ett så komplicerat knä....jag hade extra benutväxter på benen så det var inte helt lätt att få benet rakt....det kändes faktiskt helt ok att stanna då det blödde en del från såret också. Medicinerna var så starka så jag gjorde inget annat än sov och tränade....mest sov tror jag. Provade att gå med kryckorna som sjukgymnasten ställt in och så gåtränade vi lite med dom....kryckorna ja....dom skulle jag haft med mig på morgonen när jag åkte, men glömde dom. Då kom jag på att jag kunde skriva till Erik och be han åka förbi hos mig och hämta dom och ta med dom till Linde när han slutade....vilket han lovade att göra. Vid femtiden skrev jag och frågade när han skulle komma med dom....då ringde han upp och sa att han bara skulle äta först....när klockan var kvart i sju kommer han....med Lisa och Lina....då var han tvungen att erkänna att han hade glömt att hämta kryckorna så när jag skrev och frågade när han skulle komma så fick han panik och ringde till Lisa som fick åka hem till mig och hämta dom....sen tog hon Lina med sig till Linde....förbannade unge han är hopplös....
När dom åkt så gick jag själv ut till toan och duschade....så himmelskt skönt....jag hörde en tant som satt i matsalen och sa att hon hade duschat två gånger på 8 veckor.....huvva det rös i hela mig....får jag inte duscha varje dag så känner jag mig asäcklig...
Nu måste jag återgå till sängen....sov inte på hela natten, fanns ingen ställning som var bra så vid sjutiden i morse somnade jag och sov halva dagen....hoppas jag kan sova bättre i natt.....

Operationen

I morgon är det två veckor sen operationen....och två veckor sen jag skrev nåt sist. Orken har som inte räckt till mer än att sova, träna och andas. Lisa körde ner mig till Linde och jag gick för att ta de prover som skulle tas innan....sen vidare upp till ortopeden där jag fick göra ännu en dubbeldusch och ta på mig ett par trosor som nådde till armhålorna och en nattskjorta som skulle knäppas bak....det var inte det lättaste så det fick räcka med en knapp och så fick jag låtsas som att det regnade när dom fina mormorstrosorna syntes bakifrån. Fick vänta till kvart över elva innan dom kom och hämtade mig till operation. En helt underbar narkossköterska gjorde att jag kände mig trygg och till och med sa att dom fick förbereda operationen innan dom sövde mig, vilket jag ångrade lite när jag blev fastspänd och inlindad i gröna skynken från topp till tå....kände lite att paniken kom men återigen var hon där narkossköterskan som jag tror var en ängel och jag blev lugn....halv tolv tittade jag på klockan och sen var jag borta. Vaknade av nån ropade på mig och blev så glad för den där känslan av att inte kunna andas som det blivit vid mina andra två operatioer, den fanns inte där....jag kunde andas normalt och kände mig inte ens trött som jag gjort dom andra gångerna. Dom frågade direkt om jag ville ha nåt och eftersom det kändes som en öken i munnen så var vatten och kaffe det enda jag ville ha och det fick jag också....en liten burk med vaselin att smörja läpparna med också för fy attan vad torra dom var. Klockan var tre när jag vaknade och kvart över fem kom jag tillbaka till avdelningen.....trött och yr av alla mediciner så var jag ändå tvungen att resa mig och gå ett par steg några gånger under kvällen men däremellan sov jag.....underbar personal som verkligen fokuserade på att jag skulle vara smärtfri och det var jag också. Lite orolig sömn blev det under natten då det togs prover varannan timme men jag somnade om direkt så det var ingen fara.....väntade på ronden dagen efter men den blev inte riktigt som det var tänkt....skriver om det i morgon.

Nära nu

Nu närmar det sig....och jag är så jäkla rädd så det känns som att jag ska kräkas....handlade åt mamma idag så att hon ska klara sig ett tag, tvättade och strök det jag tvättade i lördags. Lisa och Anna hjälper henne med att handla, tvätta och stryka kan väl jag göra sen också,detär ju inte tungt....allt är nästan klart här hemma, har städat och bäddat rent i alla sängar, tvättat allt så det är bara strykning kvar i morgon. Måste ta mig ur sängen i tid i morgon så jag kan somna i morgon kväll.....eller det kan jag nog inte i vilket fall så egentligen kvittar det hur länge jag sover. Ska dubbelduscha i morgon när jag vaknar och sen en gång till i morgon kväll....tredje gången blir på torsdag morgon på lasarettet....jag ska ju vara där kl 7 och Lisa kör mig dit.....jag tar bilen till Löa och sen åker vi till Lindesberg.....Anna kommer och hämtar mig på fredag....tur jag har snälla barn.
Grannflickan kom ner i kväll och lämnade nån syrisk dessert....söt var den....men god. Hon kom som sänd från himlen, precis när jag behövde det...är så jävla trött på att vara rädd och ledsen hela tiden, önskar att jag hade nån här som jag kunde prata med....det skulle nog kännas lättare då....men såklart det är mitt eget fel....det är ju bara jag som kan förändra situationen....men då är jag så jäkla rädd att vara till besvär....att lasta mina bekymmer på andra....jag är ju van att klara mig själv....skulle vilja skriva till han och få hans kloka svar....det brukar kännas bättre då....han som har förmågan att få mig glad när jag är ledsen....men inte ens det kan jag förmå mig.....så rädd att vara för mycket.....

Kryckor

Förstår nog varför jag blir så trött och ledsen hela tiden.....det blir för mycket med allt jag måste ordna med inför operationen och samtidigt se till att allt kommer att funka hos mamma....saknar Anette så det värker....vi skulle ju vara två som tog hand om mamma, vi skulle ju hjälpas åt med allt.....sen rädslan, den där rädslan att något går fel och då finns ingen som tar hand om henne....försöker ta bort alla dumma tankar, men det är svårt när jag är ensam här hemma....
Har iaf bäddat rent, tvättat och städat köket....får ta resten i morgon och på onsdag. 
I morgon kommer en vän hit med kryckor så slipper jag krångla med sjukgymnasten om det...så snällt av henne att erbjuda mig att låna hennes....har ingen aning om det är nåt mer hjälpmedel som behövs men det får jag ta då.....orkar inte bry mig så mycket om vad som behövs och vad som händer efter operationen.....har du nån som kan vara hos dig och som kan hjälpa dig frågade läkaren....korsade fingrarna när jag svarade.....det ska nog gå ändå....eller det måste gå för så här kan jag inte må länge till.....det kommer att bli bra till slut, det tror jag verkligen.....det bara måste bli bra......

Ibland brister det

Skrev ju ett inlägg igår men tydligen så var jag så stressad av den här jävla rädslan och ångesten att jag glömde publicera den....nåja nu har jag gjort det. Mitt liv består just nu av att sova....alldeles för mycket kan jag tycka men vad gör jag när det inte går att vakna.....var ner till mamma idag och som vanligt låg hon och sov när jag kom....iför det mesta sätter hon sig upp när jag kommer och så hjälper jag henne ut i köket.....ibland är hon på dåligt humör och då brukar jag låta henne vara och så går jag ut i köket och kokar kaffe och när hon vaknat till så kommer hon och det är ok igen. Men så finns det dagar då det bara fortsätter, trots att hon var ut på toa, personal var här och gav henne ögondroppar, jag ställde in alla mediciner jag hämtat och maten jag handlat i skåpen, börjar koka kaffe och hon satt på stolen och bara malde på hur dålig hon var för att hon hade tagit en tramadol under natten för att hon hade värk och det tog aldrig slut....till slut bara brast det för mig och jag svarade henne att då vet du hur ont jag har varje dag, dygnet runt....svaret blev: nej i natt var det värre....och det var då jag flippade ur.....men nu sa jag att det var jag som har ont varje dag men som vanligt handlar allt bara om dig precis som det alltid har gjort.....det var som att allt från uppväxten kom tillbaka och slog mig i ansiktet av all kraft....när vi fick tassa på tå...när det var vi barn som fick trösta henne....men nu är hon gammal och försvarslös och jag ångrade mina ord på en gång.....jag vänder mig om och tittar på henne och ser hur hon stelnar till och jag tänkte, nu kommer det....nu ska hon tillbaka till sängen och jag ska åka hem.....men hon sa inte det jag trodde och jag fortsatte med kaffet....då efter kaffet så säger hon....det är bra med kaffe, det är den bästa medicinen.
Nu har jag bäddat rent åt mamma, tvättat och kollat över vad som ska handlas på tisdag så hon har det som behövs när jag inte kan vara där och hjälpa henne...
Skulle vilja prata med han som gör mig glad när jag är ledsen....men jag är så rädd att han ska tycka att det är jobbigt....vill inte vara jobbig eller en börda för någon så jag gråter en stund när ångesten blir som en stor klump i magen, torkar tårarna och tänker att snart är det över....snart blir det bra igen......

Rädd

Att det kan bli ett sånt bakslag i utmattningsdepressionen.....det trodde jag väl inte....förmår inte att göra någonting, bara att kliva ur sängen och duscha är som ett maratonlopp. Är det för att jag är så jävla rädd inför operationen? Kan vara så och eftersom jag aldrig vill visa hur dåligt jag mår utan sätter på mig masken och är glad bland andra människor så har jag inte varit utanför dörren idag.....sitter i mörkret för jag vill inte att det ska synas att jag är hemma....väntar bara på att klockan ska bli så mycket så jag kan gå och sova....det har jag väntat på sen jag vaknade......bara gråter och är så rädd så det känns som jag ska kräkas.....vill inte vara på fb heller....ingenting känns roligt....jag försöker hitta på saker men det slutar med att jag ger upp och hamnar i soffan igen....
Känns bra att jag måste åka ner till mamma i morgon.....ska lämna mediciner, bädda rent och tvätta, kolla över vad jag behöver handla så det inte blir så svårt för tjejerna....då går den dagen. Hade en idé om söndagen också men det stötte på så mycket hinder så jag gav upp den ganska snart.....känns som att det alldeles för lång tid till torsdag, samtidigt som tiden inte räcker till för det jag måste göra.....
 

Röntgen

Var till Lindesberg för ytterligare en röntgen idag.....knät ur olika vinklar och hela vänster ben för att dom ska kunna se vilken protes jag ska ha. Mår skit rent ut sagt....sån jäkla ångest och jag vet inte hur jag ska hantera den. På ett sätt önskar jag att dagarna går fort så det inte finns nån återvändo, inget att vara rädd och orolig för.....på ett annat sätt så vill jag att det ska dröja, men jag tror inte att ångesten blir mindre för att det dröjer längre....är alldeles för mycket realist för att tro nåt sånt.....så jag kämpar på med mina demoner och rädslor så kommer snart dagen då det inte finns nån återvändo och endera går det bra eller så gör det inte det och jag kan inte göra ett skit åt det. 
Ska försöka ta mig i kragen i morgon och skriva en lista på allt som måste göras.....tänka bort sängen och soffan, torka tårarna och ta fram all styrka jag kan.....
Velar fram och tillbaka hur jag ska göra för att ta mig till Linde när det är dags.....måste åka senast kvart i sex hemifrån om jag ska hinna ta prover innan jag ska vara på ortopeden klockan sju.....jag vill ju inte ha bilen på parkeringen för länge och bussar funkar inte....jag har några tankar om hur det ska lösas, men får fundera lite till.
Hoppas JB är snäll och kommer i natt och att jag slipper dom där mardrömmarna som har förföljt mig ett tag nu....då kommer det nog att kännas bättre.....

Nemo möter en vän

Har fastnat för podden Nemo möter en vän....lyssnade på den med Glenn hysen i natt och Glenn har gjort en podd där han intervjuar Nemo så den ska jag lyssna på i natt....kruxet är att den är två timmar lång och jag brukar somna efter typ en halvtimme så jag får lyssna klart under dagen....men om jag kan förmå mig att ta mig till sängen i tid så kanske jag kan lyssna på hela.....Handlingsdag åt mamma som vanligt på tisdagar.....attans vad mycket mjölk,fil,nyponsoppa och cola kan väga när man ska bära det ut till bilen......även om jag försöker dela upp handlingen så jag tar lite till helgen också så skär det i knät så det känns som att det ligger ett rakblad där.....allt blir ju tre gånger tyngre för knät sa ortopeden och det känns.
Hjälpte mamma att fixa ett födelsedagskort till moster som fyller 87 år på fredag och tog fram rena käder till duschen.....det kom upp en personal till kvällsmaten och frågade om jag kunde ta blodsocker på mamma då den personal som egentligen skulle ha kommit fått ett larm....självklart hjälper jag till med det jag kan när det behövs.....
Har inte kommit på hur jag ska ta mig till Lindesberg och vara där vid halv sju än.....jag ska ju till provtagningen innan jag ska vara på avdelningen klockan sju....får klura på det och hitta en lösning.....
Humöret idag har väl inte varit det allra bästa.....känner mig som en riktig surkärring, men så länge jag är medveten om det så låter jag inte någon annan få ut för det.....kan faktiskt behärska mig....är inte sur och grinig så ofta så jag vet hur jag ska få styr på det......
Idag fick lillskrutten äntligen ett namn.....Troy Erik Axel Englund heter han min allra senaste kärlek.....jag har ju några kärlekar nu....några små och några stora...och en speciell......

Vägglöss

Glömde ställa mobilen på väckning i morse så det blev lite för länge med sömn även idag.....inte lika länge men ändå....konstiga drömmar varvat med mardrömmar som vanligt....är det min rädsla för operationen och hur det ska bli som spökar....ingen aning men en orsak kanske.....fick iaf på mig kläder i rimligt tid, bäddade sängen och plockade undan lite....men sen var orken slut och jag hamnade i soffan med tårar som inte vill sluta....försökat ta kommandot över mig själv och åkte till ica....men där var det tvärstopp...man kan inte gå in på ica med tårar som bara rinner och det inte går att hejda....vad är det som händer...varför känner jag så som jag gör...det är precis som när Anette gick bort och jag inte kunde hejda när gråten kom.....är det för att jag är så rädd för att sövas och orolig för hur det ska funka med allt efter operationen.....jag vill inte be för mycket om hjälp heller, jag vill inte vara en börda för någon.....det får bli som det blir...jag har insett att jag inte kan göra mer nu.
Min lilla bästa kompis, Albesa från Kosovo har kommit hem idag från Uppsala där hon gjort en fjärde operation....så tapper och modig min lilla vän. Är så glad att dom fått uppehållstillstånd och får stanna här och får hit sina tvillingar på 9 år som måste ha saknat sina föräldrar och syskon nåt fruktansvärt.....var in till dom och fikade i kväll och är så glad att dom är hemma igen, det känns mindre ensamt då och kanske jag blir gladare också...vem vet.
Tycker så synd om Maggan också som fått vägglöss i sin lägenhet på Laxbrogården....nu förstår vi varför alla fönster stått öppna och lägenheterna tömts....så när lössen inte hade mat så sökte dom sig till den lägenhet där det fanns....Nomor kommer på onsdag och ska hjälpa henne....jävla skithyresvärd och den där jäkla feta gubben som ska vara som nån slags vicevärd som bara mörkar allt som händer och inte kan vara ärliga och tala om att det fanns vägglöss på Laxbrogården.....det är bara för mycket med allt som händer just nu....

Tidigare inlägg
RSS 2.0