marithape carpe diem

Nåt som har påverkat mig otroligt mycket sen Anette gick bort är att jag är så fruktansvärt rädd för att kräkas.....det är både på ont och gott för det gör att när jag hetsäter och medvetet går in för sånt som är lätt att kräkas så har har jag jävligt svårt för att göra det.Tisdag var en sån dag och fast jag egentligen ville spy upp allt så klarade jag inte det. Kunde inte somna på kvällen utan låg och kände hur jag egentligen ville kräkas upp allt skit jag stoppat i mig och till slut kunde jag inte kämpa emot längre utan sprang upp till toaletten....ångesten jag haft innan släppte och jag kunde äntligen somna.....

Att Anette dog av att hon drog ner spyorna i luftvägarna har gjort att jag vaknat på nätterna och fått en känsla av att jag spytt i sömnen och samma sak håller på att hända mig, vilket det naturligtvis inte gör....men som fått mig att bli så jäkla rädd för att kräkas....det håller bulimin borta på ett sätt men hetsätningen kan jag inte kontrollera.....det gör att jag mår sämre än sämst just nu.Idag kom Lisa och barnen hit och vi gjorde lunch tillsammans, pannkakor till prinsen och revbenspjäll, potatis och grönsaker till oss. Så skönt att kunna laga mat och äta tillsammans med nån annan då kommer inte dom dumma tankarna på samma sätt....Lina och lyckopillret kom efter jobb och skola och vi gick till lekparken och fick frisk luft, sånt jag inte gör när jag är ensam. Förstår att utmattningdeppressionen fortfarande har ett grepp om mig....får kämpa för att vara den mamma dom hade förut men det är värt varje ögonblick av kamp även om jag ramlar ihop som en hög sen...älskade ungar vad gjorde jag utan er och all kärlek jag får......

 

Hade mobilen på väckning 10....gick upp och tog två alvedon för att kunna stå ut med smärtan. Var så jäkla trött så jag klarade inte att vara vaken längre än till 12....somnade en stund och vaknade två....upp fort som tusan och in i duschen innan det var dags att åka ner till mamma. Så skönt att bara kunna åka ner till henne och bara vara då Anna och Tovali handlar åt henne idag. Är så glad för mina underbara barn som finns där för mormor när hon behöver det och avlastar mig när knäet gör för ont.....

Lina skrev och berättade att hon och Lucas skriver på för huset i morgon....så skönt att se hur bra det går för mina fina ungar....en liten till kommer i oktober...nummer 11.....är tacksam att alla mina fina ungar har hittat bra partner....ja en hade jag önskat ett bättre liv, inte för att hon inte skulle fixa det själv utan för att partnern inte är den bästa....lögner är bland det värsta jag vet och han har svårt med sanningen....hoppas det går bra ändå och jag kommer att finnas där precis som hennes syskon......vi finns alltid där för varandra! morgon ska jag åka till Ludvika med Maggan....nåt jag lovat henne då hennes bil är på verkstan....har jag lovat nåt så håller jag det hur jag än mår, så är det bara.

Ledig till söndag natt...så skönt. Är nåt jag ville fråga den finaste men jag får vänta.......är fortfarande för rädd......

Så gick helgen....tre nätter med jobb och resten sova. Hade mobilen på väckning 18 på söndagen och det var nog tur för annars hade jag nog försovit mig. Lördagen hade jag mobilen på väckning 17 för jag skulle hinna fira lilla Älva som blev 3 år på fredagen. Redan 3 år sen hon kom till oss, en liten trollunge som är en kopia av sin mamma som liten och lika pratglad.

Natt ett går riktigt bra och värken kommer inte förrän vid tre fyra tiden.....andra natten kommer det tidigare och tredje natten redan när jag kommer till jobbet och vid tvåtiden är det för jävligt.....får sätta mig och vila benet efter varje boende vid rondningen....ja hur länge orkar jag, är jag bara envis och dum som fortsätter.....dom där dumma tankarna börjar dyka upp igen, speciellt när jag åker till jobbet.....så lätt det skulle vara men jag kämpar emot tankarna och låter tårarna rinna i bilen så ingen ska se nåt sen....är bara rädd för att jag inte kan stå emot en dag om det inte blir nån förändring.....självkänslan har ju varit borta länge, den slog han bort för länge sen men nu känner jag att självförtroendet är borta också....även i jobbet...är så jävla rädd att göra fel och litar inte på mig själv....saknar den fina kontakten med den finaste....är för rädd att säga fel, att göra fel.........

 

Sova och jobba....och så att andas...det har tagit all min energi den sista tiden. Igår kom mamma hem och jag var till apoteket och hämtade de nya ögondroppar som hon ska ha och penicillin. Kollar hennes dosett och ser att penicillinet är delat på morgonen. Det får inte tas med mjölkprodukter och på morgonen äter hon ju gröt med mjölk, så skickade ner dosetten med en personal så ssk fick dela om och lägga den på lunch. Upptäckte att en sort av ögondroppar som ordinerats inte fanns recept utfärdat på apoteket så idag var det bara att kontakta ssk som fick ringa usö och kolla. Där skyllde dom på att det blivit fel på datorn, men eftersom dom andra recepten fanns så var det bara en dålig bortförklaring varför dom glömt den. Är det så svårt för läkare att dom kan göra fel? Alla kan göra fel vi är inte mer än människor, men att komma med dumma bortförklaringar gör att det bara blir larvigt, tror dom att vi är dumma i huvudet eller?

Så gick mina två lediga dagar och nu väntar en jobbhelg.....håller tummarna att värken håller sig inom rimliga gränser....det är väl bara att kämpa på som vanligt....den fysiska smärtan kan man iaf leva med.

Fick en ny spark i ryggen idag.....men ska inte ta ut nåt i förskott det är nog med skit runt mig ändå och jag tar en dag i taget....det är inte så mycket mer jag kan göra just nu. Man får inte mer bördor än man kan orka med sägs det...men ibland undrar jag.......

Somnade vid halv ett i natt och var vaken två igen....lyssnade på poddar och somnade om vid femtiden...vaknade halv nio och fortsatte lyssna på poddar....somnade igen halv ett. Gick upp och tog en macka och ett glas juice.....hittade inte orken att kliva ur sängen så jag lyssnade på ännu en podd.....somnade och vaknade halv fyra. Ja så ser mitt liv ut just nu....har jag inget som drar mig ur sängen så blir jag kvar där.....med den sista av viljekraften så klädde jag på mig och åkte ut till  Lådan för att handla de kakor mamma vill ha  och fortsatte sen ner till henne där jag plockade ur allt gammalt ur kylskåpet, hällde ur och diskade de flaskor hon har i rullatorn.....dammade, dammsög, torkade golven, bäddade rent, tvättade och skurade badrummet.....så nu kan mamma komma hem.

Kände hur livsviljan kom tillbaka.....den där styrkan jag egentligen har men som jag tappat en tid.....så nu ska jag ifrågasätta alla lögner och inte låta mig falla på grund av falska människor....

Det första jag kommer att begära att se kommer inte att finnas....så har det varit alldeles för länge.....men jag kommer att fortsätta kämpa för det som är rätt....är så jäkla trött på lögner och efterkonstruktioner.....tror på karma.

Till er som jag älskar mer än något annat, jag kommer alltid att fortsätta älska er....nu och för alltid.

 

En skitnatt igen då jag hade så ont så jag inte visste hur jag skulle ligga....svårt att koppla av och sova så jag höll på att försova mig till mötet kl 13. 

Ja vad ska man säga om det mötet....lika meningslöst som alla andra....är så tacksam för den chef jag har just nu....hon är helt fantastisk till skillnad mot den jag har haft hittills....blir galen på hennes bortförklaringar och efterkonstruktioner...den sämsta chef man kan ha  och det är något alla i hemtjänsten tycker.

Som vanligt när jag haft möte med chef  inkompetent så går som luften ur mig och jag får inget vettigt gjort när jag kommer hem....låg på soffan och kämpade med att inte somna då Lina skrev och ville ha skjuts till Bångbrofolkan där det var sportlovskickoff.....såklart jag skjutsade dit dom och hämtade dom.

Blir inte så mycket mer än så men hoppas att jag har nya krafter i morgon....vill så mycket men så lite som behövs för att jag ska ramla ner igen.....men jag kommer att kravla mig upp igen med hjälp av dom jag älskar.....precis som jag gjort hittills.

Ibland snubblar jag i livet och faller.....för det mesta så finns ingen där och tar emot mig men på nåt sätt så tar jag mig upp igen. Regionhälsan vill att jag tar kontakt med vc för när jag gjorde testen igen för utmattningsdepression så hade det sjunkit från 43 till 42 på ett år.....så det behövs nog läkare och medicinering för att det ska bli bra....såklart jag gör allt för att må bra.....så här orkar jag inte må länge till.

Ett nytt möte i morgon som förmodligen inte kommer att leda nånstans....jag har ont och inga möten i världen kan ändra på det....

Var till mamma på Usö i kväll....det blev senare än jag tänkt men så kan det bli när jag vill köra när det är ljust men ändå när det inte är så mycket trafik och det finns parkeringar på usö....ja det är inte lite krav jag har.

Skönt att se en mamma som iaf är vid gott mod och har sin humor kvar trots att hon längtar hem....återigen kom det över mig den där känslan när jag är ensam med mamma....så mycket jag vill göra för henne men att det varit så mycket enklare att vara två. Älskade söstra mi som jag saknar dig...jag är bara halv utan dig...det gör så jävla ont, den smärtan kommer aldrig att försvinna...

Alla hjärtans dag idag....vad betyder det egentligen....kärlek ska väl finnas varje dag...ska man verkligen behöva en särskild dag för det? Jag älskar er alla dagar ni som står mig nära...min mamma mina barn, mina barnbarn och den finaste....finns inget som kan ändra på det <3

 

Var ner till mamma igår för att jag tänkte att jag skulle kunna ta det lugnt på söndagen och bara vara....skulle aldrig ha tänkt så. Klockan 8 i morse så ringde telefonen, det var en personal från treskillingen som talade om att mamma hade fått en vit blåsa i ögat....mitt på pupillen. Inte mycket jag kunde göra åt det men senare ringde en sköterska och sa att mamma skulle till ögon på usö i morgon. Bara att åka ner då och se till att hon har pengar, ta fram kläder och rullstol...tvättade håret på henne också så hon såg lite fräschare ut....så det blev min slapparsöndag....är iaf glad att dom fixade nån som kan följa med henne då jag inte kan i morgon....ska ju träffa någon på regionhälsan....håller tummarna för att det blir bra och leder någonstans för såhär kan jag inte må.Totalt känslomässigt avtrubbad trots att jag älskar så många.....det får inte fortsätta så, jag måste få verktyg att ta mig ur det här för jag inser nu att det fixar jag inte själv.

Har så fruktansvärt ont på nätterna i knät, inte bara i knät utan det strålar upp i ljumsken och jag vet inte hur jag ska ligga med benet....funderar på om det är värt att fortsätta men jag provar väl ett tag till.......

Lina ringde mig på onsdagskvällen....Charlie blev sjuk med feber och förkylning i söndags och eftersom det var pappavecka från måndagen så meddelade hon Charlies pappa det. Han ville inte ha hem C eftersom hon var sjuk och dom har en bebis hemma....hur fan kan man ens säga så....om han nu haft C på heltid med en bebis hemma vad skulle han ha gjort då? Såklart Lina stannade hemma och vabbade men på onsdagen var hon feberfri och pigg så Lina tänkte låta henne gå till skolan på torsdagen och tyckte att hon kunde åka hem till pappan efter skolan....men nej det ville han inte....på fredagen kunde han tänka sig ta hem henne. Därför ringde Lina mig och jag hörde att hon var ledsen, ledsen för att pappan inte tar sitt föräldraansvar och ledsen för att hon hela tiden måste vara hemma från jobbet. Nu är det så att för mig är familjen viktigast, spelar ingen roll om det handlar om en vuxen eller ett barn så jag stannade hemma från jobbet och lilla lyckopillret fick vara här.....något som både hon och jag älskar. Som jag älskar den ungen, mitt lilla lyckopiller som får mig att må bra en stund, som får mig att skratta.....hon och jag för alltid. Erik berättade för Lovi att Charlie sov hos mig och det tyckte hon var så orättvist...men jag lovade henne att båda ska få sova hos mig en helg snart...mina älskade ungar jag är så glad att ni vill vara här och den villkorslösa kärlek ni ger mig.

Är fortfarande så jäkla trött hela tiden och bara ligger när jag inte har nån här, men på måndag har jag en ny tid hos regionhälsan och jag hoppas att det inte blir som förra gången....man kan inte bara ge en diagnos utmattningsdepression och sen händer inget mer...mötet med den som vågade konfrontera mig med mina känslor var den som satte fart på det hela....så tacksam för det...att någon såg igenom det hårda skal jag omgett mig med.....det som jag omgav mig med när han slog....när jag lovade mig själv att inte visa hur ont det gjorde inombords....den fysiska smärtan hade jag för länge sen vant mig med....blir säkert svårt att ta fram all smärta inom mig men jag vet att det är nödvändigt för att läka....det får göra ont ett tag om det blir bra sen.....

Natten gick som vanligt.....bra fram till 2-3 då det tar stopp i benet och värken kommer. Men jag kämpar på....vet som inte hur det här slutar.....svårt att sova när jag kom hem då det snurrar alldeles för många tankar i huvudet. somnade vid niotiden och vaknade elva av ett meddelande på messenger....får väl skylla mig själv att jag inte stängt av ljudet på telefonen.

Försökte somna om en stund men vid ettiden gav jag upp och gjorde mig iordning för att åka till mamma, men innan jag hann dit så ringde Lina och ville ha skjuts till Lådan. Charlie är ju fortfarande sjuk så hon är hemma med henne. Åkte ner till mamma efter det och hjälpte henne med det som behövdes....

Hem och la mig på soffan och tittade på tv, fanns som ingen ork till nåt annat och då hände nåt som inte hänt på kanske ett år....jag somnade på soffan, vaknade och somnade igen flera gånger. Det gick som inte att vakna helt....men jag tror inte det påverkar sömnen i natt för jag är lika trött ändå. Jobbar onsdag och torsdag natt, måste komma ihåg att få nytt inloggning i morgon, att det ska vara så svårt att komma ihåg.

Nu hoppas jag bara på att jag får den hjälp jag behöver för att kunna gå framåt och kanske få en bättre självkänsla.....att inte vara så rädd för att släppa nån inpå mig, att vara den jag är utan att sätta på mig den där masken, den som inte är jag egentligen.....den som jag bara är med min närmaste...den som bara vill vara glad och lycklig och ge kärlek..........

Igår fick jag besök av Erik, Jenny och barnen...en sån dag kan jag känna åtminstone lite glädje som är äkta. Men fortfarande inte som jag gjorde innan utmattningsdepressionen....kan jag någonsin göra det igen? 

Var på ett möte idag och för första gången någonsin fick någon mig att bryta ihop....inte på ett negativt sätt utan för att hon såg hur jag mår och vågade säga det....hon såg vad ingen annan har sett, eller kanske blundat för. Jag som aldrig gråter inför andra och alltid sätter upp den starka attityden föll som ett korthus och tårarna bara strömmade....kanske jag kan få rätt hjälp nu, den hjälp jag bad om för ett år sen men som nu förnekas att jag gjorde trots att ett första steg togs men som sen bara blev total förvirring.....

Nu ska jag åka och jobba en enkelnatt och hoppas att jag klarar det.......

Nu har jag jobbat sju nätter....sju nätter som både gett mig glädje över att finnas där för dom som behöver det och en smärta i knäet som jag inte kan ignorera.Jag älskar mitt jobb med att ta hand om människor, att vara en röst i natten för dom som behöver prata en stund....dom som är ensamma och där natten kan vara lång om man inte kan sova.Sitta och prata en stund, en klapp på kinden, en kudde som vänds, att hålla en orolig hand en stund....finns så många sätt att vara närvarande i en annan människas liv....men så straffas det av att jag inte klarar dom hårda golven och mycket spring.....det går bra första natten fram till tretiden....då sätter det fart. Blir stum i benet och det gör ont.....andra natten startar det tidigare och tredje natten gör det ont hela tiden och även när jag kommer hem och ska sova....vaknar hela tiden av att det gör ont i hela benet.....men jag får väl fortsätta kämpa ett tag till. 

Blir bara så frustrerad av alla som vet bättre än jag själv vad jag klarar och inte klarar......enligt vad det står i pappren från ortopeden så kan jag göra precis allt jag gjorde innan operationen....det enda jag ska tänka på är att inte lyfta för mycket, inte mer än 25-26 kilo....men även där bestämmer jag själv, lyfter jag mer så sliter det mer....men det är mitt val och ingen annan ska tycka nåt om det.

Nu ska jag fokusera på att må bra och efter att ha talat om för den finaste vad jag har mått så jävla dåligt av och han som vanligt är den mest underbara och förstående så ska jag göra som han säger och släppa det...men när jag känner att jag varit elak och egoistisk så mal det det inom mig hela tiden....älskade fina jag ska aldrig mer göra så...du,mina älskade ungar, barnbarn och min mamma är dom som betyder mest och det är er jag älskar villkorslöst och för evigt...utan er är jag ingenting........