marithape carpe diem

Har mått alldeles för dåligt för att ens orka skriva här....bara låtit dagrna gå...men igår var det dags för ett besök både till röntgen och sjukgymnasten på lasarettet....tur jag har Lisa som kör mig när ingen har tid att hjälpa mig med punkteringen. kanske jag får den fixad på måndag...om det inte kommer annat i vägen igen. Röntgen gick bra och allt såg fint ut, samma hos sjukgymnasten som tyckte att jag hade rehabiliterat mig fort....att jag körde bil efter bara 4 veckor tyckte hon var helt ok med tanke på vad jag klarar av och jag inte tagit några narkotikaklassade mediciner mer än två veckor.

Kanske jag ändå måste släppa på envisheten och ta medicin mot depressionen....jag har verkligen försökt att låta bli det, men när jag aldrig är glad på riktigt så är det kanske den bästa lösningen.

Såg på Skavlan i kväll och det gjorde mig ledsen och förtvivlad....hur kan det finnas bostadslösa människor i Sverige? Runt tusen bara i Stockholm....det gör så ont och jag skulle vilja göra nåt för att dom inte ska behöva frysa och ligga ute i kylan...men vad! Jag blir att tänka på att när en invandrare får uppehållstillstånd så får dom per autmatik en lägenhet och en fråga om dom vill skaffa jobba och försörja sig själva eller om dom vill leva på socialen.....mina grannar har visat mig brevet så det är ingen lögn....nu vet jag att dom vill klara sig själva, men det kommer att ta tid hur gärna dom än vill.....hyran i Uppsala är på 9700 för en trea....varför får inte dom svenska hemlösa samma möjlighet? Jag går sönder av att se all jävla skit....det här livet är för tufft och hårt för mig....vet inte hur länge jag orkar....orkar att sätta på mig masken och låtsas som att allt är ok.......för det är det inte...inte ok nånstans.....

Att man kan känna sig så otrygg i sitt hem...inte på grund av grannarna längre utan av en vaktmästare eller vad han nu är här...två gånger tidigare har han låst upp dörren med sin nyckel till lägenheten när jag varit i duschen, och klivit in, men igår morse gick han ett steg längre. Jag vaknade av att det ringde på dörren och det tar ju lite längre tid för mig att ta mig ur sängen, men när jag kommer ut i vardagsrummet så ser jag att han står i hallen med ryggen mot mig och gör nåt med elementet...eftersom jag sover utan nåt på mig så hade jag tänkt ta morgonrocken som hängde i gästrummet, men det blev en snabb manöver till sovrummet igen....hörde att det kom in en person till och så gick dom in i vardagsrummet och gjorde nåt med elementet där.....så ser jag hur handtaget till sovrumsdörren dras ner, men som tur var hade jag låst den....får en vaktmästare eller hyresvärd gå in i en lägenhet utan att ha kommit överens med hyresgästen? Jag trodde att man ska ge tillåtelse till det, men jag kanske har fel.....obehagligt är det iaf.

Allt jag gjorde igår blev bara fel så jag hade bestämt mig för att inte gå utanför dörren....vilket jag blev tvungen till då det var tomt i kylskåpet....men då blev det punka på bilen...kände ett tag att nu skiter jag i alltihop nu är det bara för mycket....vaknade flera gånger i natt av det värkte inuti båda benen....antagligen tränat för mycket...får ta det lite lugnare idag, men jag gick ner till sjukgymnastiken och fick även lite träning där så i kväll tar jag det lugnt.....mötte någon efter vägen ....det blev bara att kännas konstigt....bara helt fel.....

Sov typ 2 timmar och var vaken och så upprepade sig hela natten. Mår riktigt jävla skit men fixade till mig och åkte ner till mamma. Fikade med henne, tvättade en maskin, hämtade in stakar och stjärnor och kollade så dom var ok till nästa helg. Stekte ett par ägg och skar ett äpple i klyftor och la i en påse...hon hade mått dåligt några dagar och inte velat ha kaffe när dom kom för att ge henne det....men bara jag kommer och hon får sitt kaffe så vänder det och hon blir glad och den mamma jag vill ha.....förstår henne för att bli gammal och ensam, dessutom blind kan inte var det lättaste....men jag önskar att vi hade varit två som vi var förut....två som hjälptes åt och mamma fick fler besök än de två i veckan då jag är där.....fan vad jag är trött på alla smällar som kommer och sparkar en i ryggen så man bara faller....räckte det inte med att våran barndom förstörde oss....all jävla alkoholism och våld som vi fick uppleva.....det jag lovade mig själv att mina barn aldrig skulle behöva uppleva, men så upprepade sig helvetet igen och tack och lov så kunde jag få stopp på det innan det var försent....tack vare två fina poliser som såg det ingen annan såg...eller som alla andra blundade för iaf....jag fick ju skylla mig själv.

Allt det där kommer tillbaka med jämna mellanrum....precis som nu. Jag borde vara glad och tacksam att en operation har gett mig ett nytt liv....ett liv utan smärta för varje steg....men så kommer demonerna från helvetet tillbaka...mattänket helt åt helvete....ena dagen ingenting och nästa bara skräpmat....massa sött och helt fel...sånt som drar mig till toaletten och bara spy upp hela skiten....tanken om att ta ett rakblad och skära sig ...inte så mycket utan mer att släppa smärtan i själen för den fysiska som inte gör hälften så ont....undrar hur länge det funkar.....för mig har det funkat alldeles för länge......jag är inte rädd för att dö, då skulle jag få möta min underbara moffa och mormor igen....Roger och Anette...den pappa jag aldrig hade som barn men som jag ändå vill ha i mitt liv...Ja det är tunga tankar just nu men att skriva av mig är min ventil....precis som det har varit sen jag var 10 år och började skriva dagbok.....att skriva på ett eller annat sätt har jag gjort sen jag gick i första klass och min underbara fröken uppmuntrade mig att skriva och skickade med mig papper hem som jag skrev små berättelser på och som hon sparade i en pärm.....kommer aldrig att sluta skriva...

Sover så skönt i min säng, helt underbart att klara att ta sig ur den. Sen att den har elektrisk rygg och fot funktion gör det inte sämre....har jag svårt att ta mig upp så kan jag höja fotändan och ta mig till den högsta punkten och lätt ta mig upp. Var till Lådan och handlade åt mamma det som inte finns på ica, har funnits tidigare men inte dom senaste veckorna...så jäkla dåligt att inte ha osockrad nyponsoppa eller fiskgratänger som kan micras...känns som att den affären bara blir sämre och sämre.

Dammat och dammsugit idag....så skönt att klara sig själv nu är det bara tvätten kvar. Har hur mycket tvätt som helst men törs inte ta mig ner i källaren än....en lösning skulle ju kunna vara att slänga ner tvätten utför trappan och gå baklänges ner....men jag ska nog inte försöka med det, jag har typ 50 trosor och kläder som räcker flera månader så det är ingen panik....får väl ta ta några dagar i tvättstugan när jag är helt ok det är ju inte alltför långt dit.

Tog en lugn skön myskväll i min ensamhet med lite sushi ett glas rött och en film....Under Solen av Colin Nutley....jag bara älskar hans filmer och kan se dom om och om igen, med min svenska favoritskådespelerska Helena Bergström....så jäkla duktig.

Det känns som att så fort jag släpper in nån i mitt liv och som jag fäster mig vid så tas dom ifrån mig....kanske därför jag är så rädd att släppa nån inpå mig...att jag anses vara kall, det har jag hört otaliga gånger....men jag är bara rädd att bli ledsen, att sakna nån som jag tycker om....och så har det hänt igen....3 december försvinner dom....dom som jag ser som en familj och jag vet att dom känner likadant......men så svårt.....önskar att jag inte var så känslig och emotionell....hade varit lättare att vara hård och kall......

Hade en tanke om att lura JB som svikit mig så många nätter så jag drack en öl igår och bytte säng till min sköna dubbelsäng som varit för låg efter operationen.Det hjälpte tydligen för jag somnade, inte speciellt tidigt men ändå helt ok....pratade med den finaste på messenger och gick och la mig efter det och somnade nästan på en gång....en kombination kanske. Vaknade halv nio men så slog den till igen, den där förlamande tröttheten.....den som hör till utmattningsdepressionen....den som jag fan inte blir av med....men eftersom jag inte vill ta några piller så kanske jag får leva med den....tror inte på att piller ska få mig att bli fri depressionen, kanske ge en känsla av konstgjord lycka och det vill jag inte...jag vill vara lycklig på riktigt, känna riktiga känslor....kanske jag har fel men det är så jag känner.

Har bäddat rent i gästsängen idag och plockat undan allt som inte ska vara i gästrummet....ett steg i rehabiliteringen, nu ska jag bara sova i min säng.....

Plockade fram borste och skyddet till framrutan på bilen idag.....och hittade bilklädseln, den jag aldrig satte på.....och helt plötsligt slog det mig, jag har inte kommit ett dugg längre med att stå upp för mig själv....det räckte att han sa att han inte skulle ta i min bil om jag satte dit den så gjorde jag det inte....bara fogade mig efter vad andra bestämde...kanske jag aldrig kan ändra mitt betende och det är därför jag söker mig till fel män....men jag tror iaf att han är annorlunda att han inte skulle göra mig illa medvetet....men är det så? Tvivlet gör att jag hellre förnekar det jag känner än att bli sårad ännu en gång.....men han tog mitt hjärta och kommer att behålla det oavsett.....

Så kom det igen, det där samtalet från dom som har makten...vad kan jag göra? Bara göra som dom säger antar jag. Fy tusan vad jag önskar dom en sån operation som jag gjort....all smärta, all träning och kampen för att det ska bli så bra som möjligt. Det är liksom ingen skönhetsoperation jag gjort, det är en operation efter mycket övervägande och många tankar hit och dit då det inte är att ta för givet att allt ska bli bra.....så mycket som kan gå fel och som min läkare informerat om.....allt för att jag ska tänka efter och vara beredd på ett hårt jobb efter operationen...inget man ska inbilla sig att operationen ska göra av sig själv.

Men nu tycker dom att 8 veckor ska räcka med rehabilitering....8 veckor är vad min läkare har sagt att jag inte ska gå ute utan hjälpmedel....att jag inte ska köra bil( vilket jag gjort)....men fk tycker att det är bråttom med rehabiliteringsplanen och att jag ska börja jobba i mitten av December.....så jag anpassar mig efter det och gör som dom säger även om det inte kommer att fungera...jag får väl göra mitt bästa...precis som alltid.

Känner hur det påverkar livet i övrigt också....mattänket blir skit....lite corn flakes i morse och några kycklingvingar till middagen.....bättre än inget alls men som vanligt efter mitt mående.

Åkte och tankade bilen då jag vill ha full tank när det börjar bli kallare....hamnade bakom den finaste och sommarfåglarna (Danska ordet för fjärilar som jag tycker är mycket finare) fladdrade runt i magen....han tyckte det var kallt och det slog mig att jag aldrig under alla år sett han med en jacka på sig....såklart det är kallt då hjärtat......

Det går upp och ner...måendet alltså. Ena dagen glad och allt går så lätt, andra dagen nattsvart och orken är som helt borta. I frågeformuläret jag ska skriva i efter operationen handlar en hel del frågor om just det....depressioner, ångest, nedstämdhet...när jag fick det och läste frågorna så tyckte jag det var konstigt, varför skulle man deprimerad av en operation? En operation som dessutom ska göra livet bättre....ett liv utan smärta. Men nu förstår jag vad dom menar....hoppas att det är snart övergående och det tror jag att det är.....är väl för att det är så lång rehabilitering och att det känns hopplöst ibland, som att det aldrig kommer att gå över. Men eftersom jag är en sån person som inte har ett dugg tålamod och skulle helst se att allt gick fort...helst igår...så är det kanske inte så konstig med dom här skitdagarna. Är i alla fall glad att jag kan köra bil igen även om det inte funkar med längre sträckor, men jag kan ta mig inom kommunen iaf och det räcker just nu. Vet att många tycker att jag ska ta det lite lugnare och inte forcera fram nånting....men jag är bara sån, jag kan inte vänta med det som jag tror att jag klarar av.

Är nog helt enkelt värre att sitta här inom fyra väggar och bara bli mer och mer less....det är nog värre......

Fortsätter fokusera på träning så nu var det dags att försöka må bättre även psykiskt så då testade jag att köra bil....egentligen ska det ta 6-8 veckor men eftersom jag kan böja så bra på benet och har styrka i det så ville jag prova, och det gick hur bra som helst. Vilken lycka...tänk att kunna ta sig dit man vill alldeles själv, slippa sitta instängd i lägenheten och inte veta vad man ska ta sig till när man ändå är begränsad....slippa be om hjälp hela tiden....känner hur mitt mående på en gång blev så jäkla mycket bättre. Var ner till mamma några timmar, det har ju också känts som en knut i magen, att veta att hon sitter där ensam....känns som att det är värt allt slit, att jag fått belöningen för min tjurighet...ibland är den en tillgång.

Funderar lite över det där med familj....det är inte alltid det är bara familj genom blodsband som är familj...ibland kan familj vara några helt andra men ändå kännas som de bästa och ge så otroligt mycket...känner mig glad och tacksam för både min blodsbandfamilj och de andra som jag ser som min familj för att dom är underbara....

Natten var inte den bästa kan jag säga, kroppen var trött men inte huvudet...for upp och ner i sängen , tittade på tv, kollade fb, läste men inget hjälpte....inte förrän nån gång mellan halv sex och sex...då jag sett nån fara förbi så kom lugnet och jag somnade, så jag hoppas det blir bättre i natt...

Kom helt ur balans i går också....benen skakade och hjärtat bultade...och så ska man försöka gå ordentligt med kryckor...gick sådär kan jag säga......

Hade en riktig skitdag igår...en sån där dag då jag inte ville gå ur sängen, inte träffa nån och bara få vara ifred. Vilket straffade sig i natt....såklart man inte kan sova när man har sovit i stort sett hela dagen. Vet egentligen inte varför det blir så här ibland, när orken inte finns och allt blir en ansträngning. Jag tränade iaf dom stunder jag var vaken, det är jag noga med. Somnade vid sjutiden i morse och vaknade vid elva. 

Duschade och plockade lite med det jag kan här hemma, sen gick jag ut på en promenad i 25 minuter. Håller bara mig häromkring så det inte blir så långt att gå tillbaka....hade en tanke att prova att köra bil idag, men det kändes inte helt ok idag så jag skippar den tanken...Trots att jag verkligen försökt att hålla mig vaken så har jag lyckats somna två gånger....inte så långa stunder men ändå...hoppas jag kan somna i kväll så jag slipper ligga och sno hela natten...sömnen är nog mitt allra största problem just nu...hur jag än bär mig åt så blir det tokigt iaf.

Någonstans därute finns mitt hjärta....det som blev stulet...det vandrar omkring, åker bil,jobbar och sover tillsammans med han som tog det.....jag ser det nog aldrig mer.......

Sov som en klubbad säl i natt...men med hjälp av propavan...skit samma huvudsaken var att jag fick sova ordentligt efter så många nätter då jag varit vaken och inte somnat förrän framåt morgonen. Baksidan är att man är seg hela dan sen men det får jag ta. Lisa kom och hämtade mig och körde mig till sjukgymnastiken och under tiden handlade hon åt mamma och åkte dit och väntade på mig så fick jag en välbehövlig promenad....alldeles lagom lång. 

Sjukgymnasten var jättenöjd med mina framsteg....jag kan redan böja knät i 95 grader och då har det inte ens gått en vecka sen jag tog agrafferna. Men det ligger mycket träning bakom det och jag kämpar på så jag snart kan köra bil igen. Planen är att jag ska göra det inom två veckor, men jag får nog ta första turen när det blir kväll och inte så mycket trafik ute....osäkerheten och självkänslan spökar även där.....

I morgon ska jag ta två promenader eftersom sjukgymnasten sa att det är bättre med fler och korta än en lång...för vägen tillbaka är ju lika lång och det har han ju rätt i. Ska tillbaka till han 27/11 och då ska jag börja cykla något jag inte klarat på flera år då man åtminstone måste kunna böja benet 110 grader...så nu är det ännu mer fokusering på träning och även andra nya övningar...han var helt säker på att jag skulle kunna återgå till mitt jobb i januari och det gav mig motivation att fortsätta som jag gör.

Tar mer och mer avstånd från fb....det känns som det gör detsamma när det är som det är......

Som vanligt somnade jag inte förrän vid tre halv fyra tiden....undrar varför det har blivit så. Men jag ställer ändå klockan på nio så jag kan ta mina mediciner och träna...ibland kan jag sova en timme till efter det men inte alltid.

Alban körde mig ner till mamma idag så jag fick tvätta en maskin åt henne, får väl be Lisa ta reda på den på tisdag när det ska handlas. Det kändes i vilket fall skönt att vara hos henne några timmar, dels för hennes skull att hon inte bara ligger i sängen men även för min skull att komma hemifrån en stund.

Kanske nyttigt av vara så begränsad i vad man klarar av....att inte ta för givet att man klarar så enkla saker som att dammsuga, handla, tvätta då maskinen är i källaren....såna där vardagssaker som man inte tänker på utan bara gör...en tid för eftertanke och känna ödmjukhet mot att få vara frisk och klara sig själv....

Såklart kommer tårarna ibland när jag blir frustrerad av att inte kunna göra det jag vill, men det är bara bra....tårar läker själen och just nu behöver jag stora plåster....

Hatar dessa helger när jag sitter som en jäkla fånge i lägenheten....visst jag går ut en stund men det blir så korta stunder....var in till mina grannar en stund i kväll, det skingrar tankarna men det gör ont att dom ska flytta snart. Så är det ju när dom får uppehållstillstånd och ska klara sig själva. Till Uppsala ska dom flytta och det är ju bra för för Albesa som har ytterligare några operationer framför sig och lättare för Alban att få ett jobb, han vill ju inget hellre än att jobba och försörja sin familj själv. Men jag kommer att sakna dom. I morgon ska Alban skjutsa ner mig till mamma så jag får tvätta åt henne.....jag orkar inte höra hennes tjat längre....kanske det är därför jag har så svårt att be andra om hjälp, för att jag vet hur det känns när nån tjatar om allt hela tiden....jag försöker iaf att klara mig själv så mycket det går och alltid hittar man på nåt sätt att få det att fungera....idag kollade jag om jag kan böja benet nog för att komma in i min bil och det gick hur bra som helst så då kan Alban få skjutsa på mig för det vet jag att gör så gärna.

Men snart kan jag köra själv och gå längre sträckor med kryckorna och då kommer allt att kännas mycket lättare.....bara det där med fb som jag får ångest av....som känns så jävla svårt....men jag har ju valet att låta bli fb och så har det blivit mer och mer....

Igår var en sån där dag då jag helst bara skulle vilja stanna i sängen och dra täcket över huvudet.....det började med att sjukgymnasten på vc ringde och sa att han fått min remiss från ortopeden och att jag blivit knäopererad 18/10 och det stämde ju. Men det är nåt konstigt sa han för längre ner i din journal står att du blivit opererad i vänster höft 22/10....skämtar du med mig tänkte jag men så var det inte, nån annan läkare har gått in och dokumenterat men på nåt sätt kommit in i min journal istället för den det gällde. Jag ringde ortopeden idag och ssk där skulle göra vad hon kan för att få bort det, men det kommer inte att vara helt enkelt...hon började iaf med att göra en avvikelse på det. Sen var hon jättegullig och fixade fram 10 fragminsprutor till som Erik har hämtat i Lindesberg idag. 

Frös som satan när jag vaknade igår och det var inte så konstigt....pumpen till värmepannan har gått sönder men det har faktiskt fixats idag.

Lisa kom och körde mig ner till vc där jag skulle ta agrafferna....det var inte det smärtfriaste jag varit med om, men jag har ganska hög smärttröskel och det var bara rakt över knät som det gjorde ont då det var lite rött där....såklart kan inte alla agraffer vara smärtfria när det är frågan om 37 stycken.

Lisa och John var med hem och vi gjorde lunch fikade och Lisa fixade en farsdagspresent till Rickard. Vilken tur att Lisa har gått på gravledighet nu när jag behöver henne mer än någonsin.

Trött som attan men måste hålla mig vaken till 23 iaf annars vaknar jag mitt i natten och det är inte kul. 

Chefen skickade ett sms idag om rehabplan...var det kanske det hon på FK menade....

En natt med dålig sömn igen....det är som att det gör mer ont på natten än på dagen....men jag vill att det ska sluta värka så jag kan sluta med medicinerna....eller iaf trappa ner ännu mer. 

Var till apoteketet och skulle hämta alvedon och tänkte passa på att ta ut den sista kartongen med fragmin, men det hade fortfarande inte kommit in nåt mer och när hon kollade så skulle det inte komma förrän 14 december.....hon kollade på alla närliggande apotek men det fanns ingenstans, inte ens i Örebro så nu får jag ringa ortopeden i morgon och fråga hur jag ska göra....räcker det med 30 dagar istället för 40 eller skriver han ut en annan sort. Så jäkla sjukt det har blivit på apoteken.....många gånger är medicinerna slut hos leverantören och ibland tar det flera veckor eller till och med månader innan det kommer in igen.

Lisa skjutsade mig och hon ställde sig på parkeringen utanför biblioteket så jag fick gå lite...kom på att jag skulle ta ut pengar till mamma i bankomaten så jag gick dit och när jag kommer tillbaka står hon och viker sig dubbel av skratt....mina byxor hade spruckit i baken och med svarta byxor och vita trosor så syntes det rätt bra....dessutom hade jag beklagat mig för en fläck på låret på byxorna och det var det som var så komiskt för Lisa.....att vara så irriterad på en fläck när det var en stor reva i baken....nåja det får jag bjuda på som vanligt.

Vi träffade på Lina och Charlie så dom följde med till mamma.....nog kunde man se att jag inte varit där på ett tag.....ibland undrar jag vad som är fel i huvudet på vissa....varför tror man att man kan göra hur som helst för att en människa är blind och att det inte är nån anhörig där flera gånger i veckan. Men jag kommer att se till att ta mig till mamma oftare nu även om jag inte får köra själv.

Saknar någon annan också....känns som h*n inte finns, en konstig overklig känsla som gör ont......

Vad jag önskar att tiden ska gå fort....så jag slipper den där jäkla medicinen som gör att jag är som en zombie, att jag ska kunna röra mig mer efter att agrafferna tagits bort, att få köra köra bil igen så jag inte känner som att jag sitter instängd i ett fängelse....ja det är mycket man tar för givet och så helt plötsligt så funkar inte nånting som det brukar. Det ger i alla fall tid för eftertanke och en ödmjukhet mot livet...I dag var jag ut och gick en sväng igen, inte så långt, max 100-150 meter får jag gå, men så jäkla skönt det är. Det som är lite dumt med att bli opererad så pass sent på året är att det inte går att sitta ute längre....det hade varit helt underbart. Men nu är det inte så och jag får göra det bästa av det. 

I morgon kommer Lisa och hämtar mig och så ska vi åka ner till mamma. Det är tre veckor sen jag var till henne sist....vi har bara pratat i telefon och det är inte detsamma.

Så många böcker som jag läst dom här senaste veckorna har jag inte läst på länge....jag har till och med läst Bert böckerna. Jag har inte läst dom förut och det är Tobbes böcker sen tonåren....men vilka jäkla böcker....dom är verkligen skrivna som nån slags porrböcker för hormonstinna killar i yngre tonåren....jag har nog aldrig läst orden snopp och ståfräs så många gånger i någon bok....men det var en erfarenhet rikare....men inga böcker jag skulle köpt åt han idag....

Väntar bara på att den här dagen ska ta slut så jag kan gå och sova....

Lisa och Rickard kom och hämtade mig och så åkte vi upp till kyrkogården....så härligt bara att å komma ut, träffa människor och leva på riktigt...inte bara existera. Träffade kusin Ilva när vi stod hos Anette....blev en del roliga minnen från vår tonårstid när hon och jag brukade sova i lekstugan och smyga ut på nätterna...känns bara lite konstigt att stå där på vår gård och det är kyrkogård nu och att Anette ligger här.....något man aldrig skulle ha tänkt på när vi bodde där.....ett fint ställe att växa upp på med många barn i husen runt omkring och lugnt och tyst....skogen alldeles inpå knutarna och genvägen till Laxtjärn genom skogen dit vi sprang fram och tillbaka och badade....äventyren på skidor över Älgfall till Klacken....hoppbacken i Laxtjärn där Gudmund tog med mig och Reidar och lärde oss backhoppning, ja så många roliga saker och vi lekte tillsammans i alla åldrar.

Somnade gott i går kväll efter att ha varit både på kyrkogården och ica....trodde inte att jag skulle göra det då det där nystanet i magen som jag inte hittar änden på hade snurrat ihop sig ännu mer.....men känslor rår man inte över och jag får helt enkelt strunta i fb så mycket jag kan för hur ska jag förklara nåt som låter helkonstigt men som betyder så mycket.....en liten jävla grön prick som får mig att må så dåligt.....som gjorde mig glad och trygg och som jag ändå inte kan förklara......

Sov som en klubbad säl i natt och vaknade bara några gånger framåt morgonen då det gjorde ont i knät....kanske var det för att Erik sov här i natt, det känns alltid så tryggt att ha någon här och det är som att jag blir lugn då.

Andra dagen då ronden gick så ville läkaren fortfarande inte skicka hem mig....inte för att det spelade så stor roll, det kändes tryggt att få vara kvar tills allt var ok. En fd kollega som jobbar på inskrivningen på ortopeden kom en stund efter hon slutat jobba....tack vare henne som jag hann bli opererad i sista minuten innan jag inte skulle hinna bli opererad innan jag var utförsäkrad....och så kom Cilla och livade upp stämmningen och så lillasyster Elin med lilla Linnéa....däremellan var det träning och så sov jag resten av tiden.....på söndagen hade det slutat blöda och jag hade mobiliserats precis som jag skulle så då var det dags att åka hem. Anna kom och hämtade mig och sen var det bara att bita ihop och försöka klara sig själv så mycket som möjligt....men utan mina fina flickor hade det aldrig funkat....dom har fått ställa upp på både mig och mormor....handlat och städat utan att jag bett dom om det....mina fina grannar har också varit helt underbara....kommit med både mat och fika, blommor, frukt och choklad har också kommit....och en ring....en helt underbar ring av familjen mittemot....en ring som Albans mamma köpt med sig från Kosovo på order av min lilla bästis....den gjorde mig så glad....Albans mamma och bror har varit här en vecka och Alban fick låna min bil för att hämta dom på Arlanda och skjutsa dom dit en vecka senare....bara synd att jag inte hade ork att komma in till dom fast dom frågade flera gånger....det är väl det sämsta med operationen, att jag är så jäkla trött och att jag blir ännu mer asocial än jag är annars....jag har inte varit utanför dörren på två veckor nu....ska försöka i morgon....saknar någon så det är som en stor knut i magen....men nu måste jag fokusera på att bli bra....eller åtminstone så bra att jag kan köra bil och jobba igen....att bli bra tar upp till ett år....

Dagen efter operationen fick jag hjälp upp till toa på morgonen, toan låg ute i korridoern så jag vågade inte prova själv trots gåbord....men det gick hur bra som helst. En jättego undrsköterska kom och frågade vad jag ville ha till frukost....ingenting egentligen, men det gick hon inte med på....inte ens bara kaffe och vatten...nåja då lovade jag att ta en smörgås också och när hon kom hade hon tagit med två muggar kaffe till mig....hon tyckte jag behövde det.....men det var så dom var personalen, såg verkligen patienten och dess behov.

Eftersom läkaren sagt innan operationen att jag skulle få åka hem dagen efter så bara väntade jag på ronden så jag kunde åka sen.....men när läkaren kom så tyckte han att jag skulle stanna ett dygn till åtminstone då operationen hade tagit längre tid än vanligt....det var många år sen han hade sett ett så komplicerat knä....jag hade extra benutväxter på benen så det var inte helt lätt att få benet rakt....det kändes faktiskt helt ok att stanna då det blödde en del från såret också. Medicinerna var så starka så jag gjorde inget annat än sov och tränade....mest sov tror jag. Provade att gå med kryckorna som sjukgymnasten ställt in och så gåtränade vi lite med dom....kryckorna ja....dom skulle jag haft med mig på morgonen när jag åkte, men glömde dom. Då kom jag på att jag kunde skriva till Erik och be han åka förbi hos mig och hämta dom och ta med dom till Linde när han slutade....vilket han lovade att göra. Vid femtiden skrev jag och frågade när han skulle komma med dom....då ringde han upp och sa att han bara skulle äta först....när klockan var kvart i sju kommer han....med Lisa och Lina....då var han tvungen att erkänna att han hade glömt att hämta kryckorna så när jag skrev och frågade när han skulle komma så fick han panik och ringde till Lisa som fick åka hem till mig och hämta dom....sen tog hon Lina med sig till Linde....förbannade unge han är hopplös....

När dom åkt så gick jag själv ut till toan och duschade....så himmelskt skönt....jag hörde en tant som satt i matsalen och sa att hon hade duschat två gånger på 8 veckor.....huvva det rös i hela mig....får jag inte duscha varje dag så känner jag mig asäcklig...

Nu måste jag återgå till sängen....sov inte på hela natten, fanns ingen ställning som var bra så vid sjutiden i morse somnade jag och sov halva dagen....hoppas jag kan sova bättre i natt.....