marithape carpe diem

Vaknade med en fortsatt lyckokänsla i magen...det enda som stör är att jag sover alldeles för länge...kanske det beror på att jag den senaste veckan somnat på soffan när jag tittat på en film eller serie, vaknat efter flera timmar...och så har det varit svårt att somna om i sängen...men skit samma jag bor själv och gör som jag vill.

Hann inte göra så mycket här hemma innan jag for till Lindesberg och var barnvakt...Erik och Jenny skulle gå på bio och restaurang...bra att dom tar tillvara tiden med varandra och inte tar varandra för given...den farligaste sambofällan....lilla prinsessan är så klok och har så mycket tankar i sitt lilla huvud så man tror nästan att hon är äldre än hon är...hon har ju inte ens fyllt tre år men frågar om saker hon inte skulle veta ett dugg om egentligen. Lovisa: farmor var är din morfar? Jag: han är i himlen han är en stjärna däruppe Lovisa: var han sjuk? hämtade ambulansen han? Jag: Ja han var sjuk Lovisa:Är han död? Jag: ja det är han Lovisa: som Veronica ambulansen hämtade henne för hon var sjuk och nu är hon i himlen....lilla älskade barn som redan måste mötas av sorg och död. kanske ska hon vara med på begravningen eftersom hennes små kusiner som mist sin mamma ska vara det...vad är rätt och fel i en sån situation? Är dom med så får dom ett avslut...men samtidigt vet dom det? Är dom inte med så kanske dom inte förstår varför personen inte kommer tillbaka...så svårt...men med kloka föräldrar så kommer det att gå bra.Jag kommer ihåg när min morfar gick bort, Anna var 10 år Tobias 7år och jesper 5år och jag och Anette tog dom med för att säga hejdå till gammelmoffa...då säger Tobias precis när vi ska gå in i rummet: men mamma vad ska vi göra där? Gammelmoffa är ju inte kvar där, det är ju bara hans skal...så rätt han hade och så fint barn kan hantera situationer....så det blir nog bra med Julia, Oliwer och Filippa att ta farväl av sin mamma och Lovisa sin moster.

 

Idag är det min födelsedag...mamma har berättat att det var det värsta snöovädret och storm...vi bodde i Ställdalen och taxin som skulle ta mamma till BB i Kopparberg kom inte fram utan snöplogen fick åka före...där föddes jag i stearinljusets sken...strömmen hade ju gått...föddes i en storm och så har mitt liv fortsatt...

Men idag har jag upplevt den mest underbara födelsedagen...det ringde på dörren och utanför stod yngsta dottern och mitt lilla lyckopiller...så glad jag blev...nu var det lyckotårar som kom...sen droppade dom in en efter en ...Erik, Jenny och Lovisa...Anna, Magnus, Felicia, Tovli och Älva...Lisa, Rickard och John...Wilma, Alicia och Benjamin ringde och sjöng för mig...vilken underbar dag....

Känns som att Veronicas död har fått oss alla att förstå att livet är så oförutsägbart...en dag är nån borta och det kan ske snabbare än man tror...för inte skulle någon i sin vildaste fantasi kunnat tro att nåt så tragiskt skulle hända med Veronica...27 år och mitt i livet....nu ska vi vara rädda om varandra och finnas för varandra med den kärlek vi alltid har haft...så lycklig och glad som jag är idag är det längesen jag var...men jag känner att det räcker att vara så här lycklig....jag behöver inget mer...inget mer än att han min finaste vän finns där...nånstans och tar mina toppar och dalar...stackars han som fått ta så mycket negativt..och just nu när han ska bara njuta av livet och ladda batterierna...fy vad jag känner mig självisk...men nu ska han bara få höra om kärlek och lycka...han min fina vänskapskärlek  <3

Fick en skräckkänsla i går kväll av att den finaste skulle tycka att det var dumt av mig att ta in han i familjen i messenger...men fick ett underbart svar som gav mig lugn..så fin han är....älskar han mer än något annat....känns som han är nära när jag kramar min fina kudde och viskar i den hur mycket jag älskar han....utan han är jag ingen....endast den som haft en underbar vän som finns där när man behöver...som peppar när det är nattsvart....kan förstå min kärlek till han...den finaste....samtidigt som jag är så rädd...inte för han,utan för vad jag känner, rädd för kärleken...vill bara behålla min dröm om att han är så underbar och fin som jag tror...jag har ju drömt den drömmen förut och det blev en mardröm....därför backar jag och vill inte komma för nära...samtidigt som jag bara vill krama han och tala om vad jag egentligen känner....men jag lever på det som var i somras...när jag kunde sitta där nära han...behövde inte säga något...bara vara lycklig utan ord...bara av att han var nära.

Mår så fruktansvärt dåligt av att mina två yngsta tjejer fortfarande ser mig som den sämsta av mödrar...äldsta tjejen bryr sig inte om vad dom håller på med och älskar sin lillebror villkorslöst...tack för det min fina unge...det gör att jag orkar en stund till...men hur jag än gör, vad jag än säger så är jag den sämsta mamma som finns...bara för att jag inte tog någons parti...för att jag ville hålla mig borta från all drama och vara opartisk....de ord som sägs kan aldrig tas tillbaka...och de handlingar som gjorts ger sår som är svåra att läka...men med kärlek kan man ändå gå vidare....jag har varit hos mamma hela eftermiddagen och trots att det har varit många turer där och att hon inte alltid varit bekväm med mina val i livet så går vi vidare och min kärlek till henne finns alltid kvar...

Sov oroligt i natt...vaknade flera gånger och varje gång var V den första jag tänkte på...så fruktansvärt...det gör ont i hela mig och hur ska det inte då kännas för hennes små barn, föräldrar och syskon...och C naturligtvis...så jäkla onödigt. Erik och Jenny och hela hennes familj och C har varit till Örebro och tittat på henne och tagit farväl idag....Erik sa att hon såg ut som en docka...och det kan jag förstå...som en söt liten docka för det var hon i livet också...hur kan det gå så fel...aldrig att hon hade velat att hennes tre små barn skulle bli utan sin mamma...men livet är så skört, så oförutsägbart...nåt jag lärt mig genom åren är att aldrig hänga upp sig på småsaker, aldrig tro att man kan förändra någon annan bara sig själv...vara ödmjuk inför livet och älska de som förtjänar det....är det någon som tar för mycket energi så välj bort den istället för att bråka....dela andras glädje men också deras sorg...tro inte att man har all tid i världen, den kan ta slut fortare än man anar...så lev med kärlek och visa det för dom man älskar....både förälskelsekärlek och vänskapskärlek....en dag är det försent och åtminstone jag skulle ha en fruktansvärd ångest om jag inte talat om för dom jag älskar att jag verkligen gör det.

Jag, Anna, Tovan och Lovi var till Vingåker och firade Alicia som fyller 6 år..lilla prinsessan...den goaste mjukaste lilla unge som finns...så snäll och underbar...farmors lilla prinsessa...så skönt att få nåt annat att tänka på en stund.

Jenny fyller också år idag...27..och förra året var hennes syster med och firade henne...Jenny är en av de starkaste tjejer jag vet....så mycket hon fått ta det sista halvåret och fortfarande står upp...jag hoppas Erik förstår hur fin hon är....Jag har ju haft turen att få två fina svärdöttrar, men Jenny känner jag igen mig själv i så mycket....hur vi biter ihop och inte visar utåt när vi går sönder inuti....jag önskar att hon får ett bättre år nästa år och att hon får bli lycklig och glad....

 

Den här morgonen slutade med att lyfta upp en dam från golvet...och inte nog med det, hon hade magsjuka....

Kunde inte förmå mig att slå upp ögonen när alarmet gick på telefonen....släpade mig ur sängen tjugo i fyra och har sen vandrat mellan datorn och soffan...varje gång jag satt mig vid datorn så började jag frysa och skaka inombords så till slut satt jag på en film och la mig på soffan....mår så inihelvete dåligt och då trycker jag i mig en massa godis och choklad....sen ut på toaletten....nu är jag där igen och är medveten om det men förmår mig inte att ta mig ur det....önskar att jag hade nån jag kände förtroende för...som jag kunde prata med...men det finns ingen här...somnade på soffan en timme och när jag gick in på datorn så skrev Erik att nåt hemskt har hänt....nåt så fruktansvärt så det var som ett knytnävsslag i magen....ska det aldrig ta slut...en ung mamma som har ryckts bort från sina barn...en ung mamma mitt i livet...så jäkla grymt....känns skönt att Erik är tillbaka hos Jenny nu iaf och kan finnas som ett stöd för henne nu när hon verkligen behöver nån....kan det här jävla året ta slut snart....

Sov länge idag...och ville egentligen inte vakna....men gick ändå upp och in i duschen...två muggar kaffe så kändes det lite bättre. Ska ju jobba i natt så det är bara att bita ihop och vara professionell....tårarna får jag spara till resten av veckan när jag är långledig. Fy fan för att vara ledig så länge...känns som hela livet just nu är en transportsträcka....men jag vet inte till vad. Undrar hur länge man orkar...känns som det kvittar nu...det vore nog skönare att få slippa ifrån det här skitlivet....orkar inte ens skriva känner jag så då låter jag bli det...för idag iaf...

Efter en lugn jobbnatt så skickade jag en julhälsning till han...i tron att han låg och sov...fegt jag vet, men rädslan släpper inte..men svaret kom på en gång och jag kände hur det knöt sig i magen...skulle han tycka att det var dumt...väckte jag han ...tusen tankar i huvudet...men han sa att han redan var vaken och det får jag tro på....som jag saknar han....men jag gick och la mig och kramade den fina kudden och bad den att ge mig lite lugn och när jag gör det så är det som det släpper och jag känner mig lugn och somnar...vaknade av att nån ropade hallå...det var Erik såklart. Klockan var halv ett och det var dags att göra sig iordning och åka ner till mamma . Anna, Magnus och Älva kom oxå dit och vi fikade tittade på Kalle Anka och umgicks med mamma några timmar.

Vi åkte hem till mig och eftersom jag inte är så väldigt förtjust i julen...känns som ett jävla tvång att allt ska vara så bra...så hade jag inte någon gran och det tyckte äldste sonen var förskräckligt så han hade en plastgarn med sig och ljus i alla jäkla färger som kunde blinka så det var risk för epilepsi ta mig tusan. Men det gick att stänga av blinket som tur var...egentligen är plastgranar det fulaste jag vet...men det säger man inte till nån som vill att det ska vara så bra det kan....en fin jul hade jag med mina underbara söner deras sambor och barnbarnen....Lisa, Rickard och John var hit en kort sväng och fick sina julklappar...men saknar mitt lilla lyckopiller....det värker långt in i själen...jag kommer aldrig mer att bli hel utan henne....mitt allt....två som jag älskar så det gör ont och som jag bara måste glömma....hur ska jag klara det....det går så länge han är långt borta men sen vet jag inte....nu är det en helg till att klara av...den jag får tillbringa här hemma utan någon annan....det kommer att gå...det måste gå...men jag vet inte hur....älskar er till månen och tillbaka...den finaste och mitt lilla lyckopiller...

Somnade på soffan igår igen...inte bra, men vad gör man när det bara händer...överträffade mig själv idag med att vakna kvart i 9 och klev upp då också....oj vad mycket man får gjort när man kommer upp i tid....om man bara kunde behålla den rutinen, men det skiter sig väl igen...är man nattuggla så är man. I morgon är det julafton...den där jävla dagen som skapade ytterligare ångest....men först ska jag jobba i natt och sen kommer Tobbe och gänget, Erik,Jenny och Lovi, Anna, Magnus och Älva och vi åker ner till mamma och är hos henne på eftermiddagen...sen hoppas jag att kvällen går fort....så det är över

Snart ett nytt år också...får väl hoppas på att det blir bättre än det här året...sämre kan det väl knappast bli...

 

 

Somnade på soffan igår...vaknade ett par gånger men orkade inte ta mig till sängen. Klockan var 4 när jag släpade mig ut på toa och borstade tänderna och gick till sängen....var helt slut...pratade med äldste sonen i telefon till sent och det var så jäkla jobbigt när han pratade om mitt lilla lyckopiller...kände hur tårarna rann i ansiktet men jag försökte att låta som vanligt....jävla skittårar som kommer hela tiden...jag vill inte ens gå ut på byn på dan för jag är rädd att nån frågar hur jag mår och då är jag inte säker på hur jag kan hantera tårarna....Jag sa till han att jag inte ville vara här nästa jul och att jag tänkte fara långt bort...men det tyckte inte han...jo han ville att vi skulle fara men då skulle det vara till Frostviken....inte riktigt så jag hade tänkt men jag gör som jag blir tillsagd...som alltid.

Sitter fortfarande i ett kaos...ja lite bättre har det kanske blivit, men orken räcker inte till. Jag har iaf lagt in sill...får inte Erik mammas inlagda sill så blir han sur...Jag hatade julen som barn för då visste man aldrig hur pappa skulle vara...sen blev det några år med fina jular...efter att mamma och pappa skilt sig så var det några jobbiga år då man inte visste hur man skulle göra för att inte såra nån av dom....sen fick pappa ny familj och då var det lättare.

Efter att dom tre yngsta fötts så valde jag att vara hemma...om nån ville fira jul med oss så var dom välkomna men jag släpade inte ut tre små barn nånstans....fina jular har vi haft iaf...lugnt och skönt och ingen alkohol...nu när jag är ensam och inte hinner med nånting så undrar jag hur i hela friden jag hann med tre små barn, två tonåringar och jobb....ändå kände jag aldrig att jag var stressad...men såklart jag höll på till 2-3 på natten...kanske man blir mer bekväm när man bara har sig själv att tänka på.

Tobbe berättade en sak i natt som var som ett knytnävsslag i magen...tydligen har Lina skrivit nånstans att jag vägrade deras pappa att träffa dom....vilket inte är sant...han fick träffa barnen men med en tredje person eftersom han var missbrukare...och han lyckades sabba det hela tiden...Lina har själv berättat hur hon kände den gången han kom oanmäld och hon satt utanför i gungan...han frågade efter Erik och när han inte var hemma så ignorerade han Lina...samma sak när Erik vägrade att följa med R till deras pappa...då ville han inte träffa dom nåt mer..flickorna har aldrig varit intressant för han...den enda han ville träffa var Erik...Lina begärde han blodprov på trots att han visste att jag aldrig varit i närheten av att kunna träffa nån annan....så synd att hon gör sig en falsk bild av hanför hon är ju den som omöjligt kan minnas allt skit...det gör däremot Erik som var den som var mest utsatt...men jag ska inte förstöra hennes bild av sin pappa...bättre en fantasibild än ingen alls kanske.....önskar bara att jag kunde släppa taget och lita på nån man igen...men det är svårt och jag faller hela tiden tillbaka....kanske jag aldrig vågar släppa in kärleken på riktigt i mitt liv....inte mer än på avstånd och där det känns ofarligt....

Optimisten trodde att det skulle gå fint att ställa mobilen på 13 och vakna...har bara en svag aning om att jag tröck på en röd punkt och så var den tyst...vaknade sen med ett ryck och klockan var 15....hade tid hos Rolf 16 så nu blev det en jäkla fart in i duschen och på med kläder....Rolf säger att jag är så spänd i musklerna....ja jag vet...han masserar och trycker och det känns bra när jag går därifrån och ett par dagar efteråt...men sen kommer det tillbaka.....må den här inre stressen försvinna så jag inte går och spänner mig hela tiden, och biter ihop tänderna så jag har ständig värk i käkarna....det må väl bli bättre efter alla helger hoppas jag...annars vet jag inte....

ingenting får jag gjort här hemma heller....ett stort jävla kaos....men jag trollar väl fram några juldukar och tomtar innan lördag...usch vilken jäkla skithelg...eller det är ju flera...men bara julen har passerat så kanske det känns bättre. Jag har bestämt mig nu att jag ska gå ut mer och träffa folk..inte sitta här hemma som jag har gjort så många år....det blev bara så efter att jag var med C ...då fick jag inte gå ut för han eller helst inte träffa någon annan än han...hälsade jag på någon så blev han galen om han inte visste vem det var....så jag slutade att hälsa på mina manliga vänner och jag ville inte gå ut heller, det blev ju bara bråk om jag skulle prata med någon. Så det gör ingenting att jag sitter här hemma själv på nyårsafton...jag är van.

Jag har en obehaglig känsla...en knut i magen som är svår att få upp...kanske det är mina hjärnspöken men eftersom jag känner så här med jämna mellanrum så tror jag inte det....en känsla av att jag sagt eller gjort nåt fel...samma känsla som med C...kanske dras jag till fel män fortfarande....jag trodde att jag såg nåt verkligt fint i den här mannen...men jag har gjort misstag förr och kanske jag gör det nu också...känner mig så jäkla osäker...rädd för det jag känner...rädd för han...

Den där jävla inre stressen den göra att inget fungerar...har fått med mig larmtelefonen hem i morse. Hörde en ringsignal från en telefon när jag vaknade kl 17 men innan jag hade fattat att det var från jobbjackan så hade dom lagt på....insåg då vilket jävla misstag jag gjort, men ringde upp gruppen och dom hade kontaktat larmcentralen och lagt över larmen på tvåan istället. Jävla skit....ska skriva en avikelserapport på det för det är inte bra att ha samma larmtelefon som dagen...det var bättre när vi hade en nattelefon för då var det inte lika sårbart om man fick med sig den hem. Tur att jag ska jobba i natt igen då.

Erik skickade på messenger att han fått en hälsning från sin farbror Per Oluf....och han hälsade även till tjejerna och mig....jag har inte sett han sen Calles begravning....men det är roligt om barnen kan ha kontakt med den sidan av släkten....

Är ledig två dagar efter den här natten och då hoppas jag att jag har ork till att ta tag i kaoset här hemma...jag hade ju tänkt att göra det i helgen men då blev jag barnvakt istället och då blev inget gjort...och så har jag varit hos mamma när jag varit ledig så hon fick julfint....

Försöker förtränga allt som har med han att göra...orkar fan inte vara ledsen för det oxå...det räcker med det som är....skulle behöva komma härifrån och bara vara....

Det enda jag vill just nu är att sova....då gör det inte sådär ont som det gör när jag är vaken....jag har försökt att förstå...försökt att se allt från en annan sida men jag kan inte se det på nåt annat sätt än jag redan gjort. Två minuter efter en snap så kom telefonsamtalet med gap och skrik....jag beundrar han som tar det så lugnt och gör vad som han tycker är bäst.Den här stunden med mitt lilla lyckopiller bär jag med mig i hjärtat för alltid....så många kramar och pussar jag fick av henne...lilla gumman vad gör dom med dig, förstår dom inte att det är du som får lida lika mycket som dom straffar mig...det var ju jag som valde att älska mitt barn...det jag inte fick göra...det som andra hade tagit sig rätten att bestämma. Ibland tänker jag att den där lastbilen blir bra när jag är ute och åker...alla piller jag räknat om och om igen, dom kommer att räcka....rakbladet som skär in i huden så den inre smärtan inte känns....hur länge orkar man utan att dö....kan man dö av sorg...det enda som hindrar mig just nu är mamma...jag vill inte göra henne illa.

Blev så glad över en videochat igår...så mycket kärlek...och idag kom den jag älskar mest i hela världen...en förbjuden kärlek...men det bryr vi oss inte om....hur mycket kärlek finns det i världen <3 jag kommer att alltid att älska den här människan...riktig kärlek är för evig och det spelar ingen roll hur mycket nån försöker gå emellan...det är du och jag för alltid....

Ibland undrar man om saker sker av en tillfällighet eller om det är medvetet...jag skrev om att min trygghet försvann...och ja det gjorde den....är det bara för att skrämmas eller är det nån som inte har förstånd nog att jag inte öppnar en dörr mitt i natten...obehagligt är det och man kan ju fundera om det var nån som passade på just nu.....somnade nån gång efter kl sex och sov hela förmiddagen så den här dagen bara försvann. 

Lovi kom idag och vi har gjort ett pepparkakshus...inte vackert men det spelar ingen roll...vad är det som är vackert egentligen....det är bara yta...det är det inre som är vackrast....eller som ett pepparkakshus byggt med kärlek och glädje av ett barnbarn och farmor.

Har så jäkla ont i ryggen igen...vet inte vad jag har gjort men det kan även bero på inre stress....då går jag och spänner mig och så kommer den där muskelvärken ....gör fortfarande så jäkla ont att inte få träffa dom jag älskar...det spelar ingen roll vad dom gör eller säger...jag älskar dom lika mycket iaf och är glad att det bara är en som envist står fast vid att jag inte är värd att finnas....om jag visste vad jag skulle göra så gjorde jag det...men det spelar ingen roll vad jag säger eller gör....och det enda jag gjort är att älska alla mina barn lika mycket oavsett vad dom gör....

Världens jävla skitdag....idag var det ju dagen jag förträngt så länge....tårarna har bara strömmat hela dagen. Åkte till Linde en sväng och skulle försöka hitta en ny väska till jobbet som vi kan ha alla larmnycklar och pärmar i...men det fanns inte längre på mejk så jag åkte till Erik för fröken bråttom hade ju naturligtvis inte tid att ta bort vindrutetorkarna från filten över rutan utan bara drog tag i den och resultatet blev en torkare mindre på bilen....tänkte att Erik kunde hjälpa mig att sätta tillbaka den, men det gick inte då den hade gått sönder...så nu är det bara att köpa en ny...tänk om jag nån enda gång kunde ta det lugnt....Jenny var hos Erik och det har hon varit dom sista gångerna jag varit där...han har inte sagt nåt men det är slut med Emma och det har jag förstått....hoppas han och Jenny kan hitta tillbaka till varandra för jag tycker om Jenny hur det än är.

I morgon ska jag ha Lovi här för Erik och Jenny ska gå ut tillsammans...då får jag nåt annat att tänka på....bort med tankarna på han som for...bort med tankarna på det som gör ont...mitt lilla lyckopiller som jag inte får träffa....alla lögner som bara visslar runt huvudet på mig...hur mycket orkar man....vore det inte bättre om jag försvann....det här är inget liv...det är en transportsträcka till nåt som jag inte vet vad det är....ett slut på allt...

Inget får jag gjort hemma heller...men vad spelar det för roll...varje gång jag försöker tänka positivt och vara glad så får jag en smäll så jag åker ner i det svarta hålet fortare än jag hinner med...får väl försöka ett tag till...jag har ju min fina kudde som har fått tagit så många tårar...om den kudden kunde tala så skulle den ha så mycket att berätta...om sårade känslor,förtvivlan,hur mycket jag älskar någon och hur svår kärleken är.

Min trygghet försvann idag....

Fy tusan vad kallt det var i natt. minus 9 under natten och minus12 på morgonen....då hjälper det inte att ha långkalsonger och mössa,man fryser hela tiden ändå för efter varje besök så hinner bilen bli kall igen. Inte så värst mysigt att åka hem i en bil heller som är som att sitta i ett kylskåp, det hinner inte bli nån som helst värme i den innan jag kommer hem. Men då är det skönt att krypa ner under duntäcket och krama finaste kudden....sov 9 timmar utan att vakna en enda gång...vaknade med en olustig känsla i kroppen...ja jag vet varför och det är inget jag kan göra nåt åt...den bara finns där. Känner lite panik att det snart är jul...lite av den känslan jag hade som barn när pappa drack....därför har jag som vuxen helt tagit avstånd till alkohol på julafton, mina barn har aldrig behövt uppleva en jul med en full pappa som blev elak...nu har jag minnen av fina jular med pappa också, när han hade varit på behandlingshem och var nykter under flera år och dom bevarar jag i mitt hjärta. Jag skulle vilja att alla barn fick uppleva en fin jul med glädje och lugn, men så är inte verkligheten tyvärr...det enda jag kan göra är att låta mina barn och nu barnbarnen få uppleva jular som dom kan minnas med glädje och föra vidare.

Men i år är det en annan sorts jul...som jag inte får uppleva med mitt lilla lyckopiller...det känns tungt och jag hoppas att jag kan hålla tillbaka tårarna den dagen iaf så jag inte förstör för dom andra. Jag skulle kanske ha åkt iväg nånstans iaf, men då har jag gjort så många besvikna och jag kan inte överge mamma...jag vet ju aldrig när det är sista julen med henne....varje år är en bonus.jag har ju blivit beviljad semester julafton,men jobbar natten före och juldagen...det känns helt ok för då går tiden fortare. Är ju långledig under nyår men det känns som det kvittar. Hoppas bara att nästa år blir bättre...att jag har ork att ta tag i saker....men jag ska verkligen försöka...det ska bli ett bra år...jag ska vara positiv och glad...

 

Sov 12 timmar i natt....så när jag vaknade kände jag mig lite bättre...bara lite ont i halsen och känner mig lite skakig...men det går väl över så jag kör på som vanligt...två nätter ska jag väl orka. Fick till att fixa ett nytt bank-id och swish idag....med hjälp av min fina son som hade tålamod med mig på chatten...men nu är det klart och jag kände att jag kanske inte är så dålig på allt som har med teknik att göra...men har man hört i så många år hur värdelös man är så törs man inte prova och när man gör något så blir det bara tokigt och självkänslan bara blir mindre och mindre. Men nu åkte självkänslan några steg uppåt.

Nu närmar sig den där dagen med stormsteg....den jag förträngt....men jag får stänga av...försöka iaf...känslorna kommer ju att finnas kvar där ändå...det tar inte några få veckor död på...kanske inte ens år...vad vet jag...

Vilken jäkla natt det var...trodde jag skulle få en riktig smäll av en vårdtagare som blev helt galen när vi kom...tur att han inte kunde röra sig så fort för han jagade oss genom hela hallen och bara vrålade...vi dokumenterade det och pratade med planeraren i morse, för inte vill jag gå dit igen....men eftersom han är beviljad ett besök och vi har fått ett uppdrag så kan det bli svårt.. hade så jäkla svårt att somna i morse...tusen miljoner tankar så när mobilen väckte mig så stängde jag av den utan att veta om det...men jag vaknade halv två iaf och tur var det för jag skulle ner till mamma och hjälpa henne att göra julfint...så nuåterstår kaoset här hemma, men det vet jag inte riktigt var jag ska hämta orken till...jobbar ju onsdag och torsdag.

Såg han den finaste idag...usch det gjorde bara ont....hur ska jag ta mig ur det här...hur gör man för att glömma? den dagen mamma inte finns längre ska jag försöka ta mig härifrån...jag känner att jag går sönder invärtes och jag vill ju bara vara glad och lycklig....men det går inte om jag ska bo kvar här...tur att M ringde i kväll när jag kom hem...hon kan få mig att skratta och jag mår lite bättre en stund....annars vet jag inte vad jag skulle ha gjort...ibland känns det som jag får ett knytnävsslag i magen och jag får samma känsla som jag fick när C fick sina utbrott...känner hur jag skakar inombords, precis som när man fryser....precis så kändes det idag....

Men jag försöker ta nya tag i morgon och försöka ta ett steg framåt...det blir bra...det måste bli bra.

Trots två sömntabletter så somnade jag inte förrän klockan var närmare 3...jag blir galen snart när jag bara ska ligga där och sno och dom där dumma tankarna bara snurrar i skallen...resultatet blev att jag sov till ett idag och gått som en jäkla zombie sen dess. Fick göra ett ryck och kasta mig in i duschen och åka ner till apoteket för jag hade slut på omeprazol...dom klarar jag mig inte utan...

Det har varit inbrott i natt igen på Laxbrogården. M ringde och sa att hissen var ur funktion, det hade dom väl fixat så att ingen skulle kunna komma ner i källaren. Visserligen kan man ju gå in från baksidan, men vem gör det mitt i natten. Den här gången var det SH:s förråd dom varit in i....jävla idioter, jag är så förbannat trött på dom här jävla parasiterna som kommer hit och bara stjäl, våldtar och dödar....nej fy fan skicka hem packet där dom hör hemma innan dom förstört det här landet totalt. Tänker på barnbarnen som ska växa upp i det här....vore jag ung idag skulle jag inte skaffa barn....den här världen är alldeles för hård och förstörd...

Ska göra en extra natt idag för kollegan som har dragit till ett varmare land....lika bra att jobba när allt bara känns skit iaf...jag bara önskar att den här månaden tar slut fort och alla jävla helger är slut...nej fy vilket skitår det har varit....kan ju bara hoppas att nästa blir bättre.

Efter helgens utsvävningar så var jag astrött igår kväll och tog min fina kudde och kröp ner i sängen...somnade på en gång...men vaknade igen kl 3 och då var jag verkligen klarvaken.Jäkla skit att när jag somnar före 1 så är det fan omöjligt att sova hela natten. Jag var upp på toa ett antal gånger...drack en massa vatten...låg och läste...travade runt i lägenheten...men inte fan kunde jag somna om. Somnade igen nån gång efter 7 och vad händer då...naturligtvis sover jag alldeles för länge och så är det samma sak igen ikväll.

Fy tusan vad det har snöat i natt och inte är det nån som plogar här. Jag letade fram snöskyffeln och skottade en parkeringsplats till bilen...blöt och tung snö och min rygg tyckte inte alls om det...men när man ser dom där jävla lata parasiterna som sitter och glor i fönstret så känner man adrenalinet pumpa och man skottar i ren ilska...fy fan vad jag hatar lata människor...dom kunde ta den där snöskyffeln och skotta åtminstone en gång att gå i istället för att trampa ner snön och det blir snorhalt sen. Snön på trappan är redan nertrampad och full av is...det värsta jag vet är slöhet och dumhet och dom som bor här är tydligen begåvade med bådadera...allihop!

Usch nu närmar det sig...den där dagen jag fasat för så länge och som jag förträngt i det längsta....tre veckor känns som en evighet...kommer att sakna han så det gör ont...han är ju min trygghet....vem ska jag nu lita på...

men såklart jag vill att han ska ha en underbar semester för det är han värd...jag skulle vilja krama han och tala om hur mycket han betyder innan han åker...men det gör jag inte ....för jag bara förnekar allt....som vanligt...kärleken är underbar men alldeles för farlig...men en underbar känsla att känna så mycket kärlek för någon....

Så blev det Hörnkrogen i går iaf...inget jag ångrar...tvärtom så jäkla kul att träffa så många som man haft så mycket roligt med förr...Eva som är en av de mest roliga och härliga som finns...forfarande lika rolig och bjuder på sig själv...så mycket roligt vi haft ihop...när det alltid var fest nånstans hos någon :)

Träffade ett ex...en som för alltid kommer att vara min vän...så roligt att sitta och prata minnen med han...så unga vi var och så mycket vi hade att lära....men den kärlek vi hade var helt underbar....en av de finaste män jag känner....han var den som gav mig mitt livs värsta sup...hembränt och jag trodde jag skulle dö...tappade fan andan och kände hur jag blev blå i ansiktet....jaja det var ju oxå ett sätt att få mig dit han ville ;) men av många fina stunder och nätter med han är nog den som vi båda minns bäst, den helgen vi åkte med Kent och några andra vänner i Kents båt från Smedjebacken till Söderbärke där det var dans...alla gick till dansen utom vi som aldrig kom av båten :D Han berättade att kent än idag pratar om att vi kunde vänt oss åt andra hållet så hade det inte varit så uppenbart vad vi gjorde...men inte fan tänker man på sånt när man är kär och så nära den man älskar ;)

Lite roligt är att hans mamma och min pappa hade en liten loveaffair i deras ungdom och hittade varandra igen på äldre dagar då hans mamma blivit änka...det tråkiga var att det inte blev så långvarigt då hon blev sjuk och dog.

En helt underbar och magisk kväll...känns som att den här helgen har gett mig tankar om hur dom jag älskat mest har försvunnit och var jag står idag...jag vet att dom här två som kommit upp nu hör till dåtiden och dom kommer för alltid att finnas i mitt hjärta men nu finns det en helt underbar man som jag aldrig kommer att glömma....den finaste....vad som än sker så kommer han alltid att vara den jag älskar mest och den enda man jag litar på...finaste hjärtat...

Hur kan jag sova så mycket....sover länge på förmiddagen...är upp och äter lite frukost och somnar om igen och sover till långt på eftermiddagen...det känns inte ok....det är nåt som är jäkligt fel. Är det återigen ett posttraumatiskt tillstånd...jag orkar fan inte det igen...hur många år ska den där jäkla idioten ta ifrån mig...ska jag aldrig bli hel igen. Ibland känns det som det kvittar, jag skulle nog ha det bättre med momma och moffa....med pappa och brorsan...skulle ju vara så enkelt att ta sig dit, men jag gör det inte av hänsyn till dom jag älskar....i somras mådde jag så jäkla bra...så bra som jag inte mått på flera år....så jag vet att det kan bli bättre...jag måste bara lära mig att stänga av....inte så lätt när jag är så emotionell och har så nära till tårar. Jag drömmer så jäkla konstiga drömmar också....oftast är han med ....han som mitt hjärta slår lite extra för....är väl för att han finns i mina tankar hela tiden....den kudden jag har som ett substitut för han har fått ta många tårar, men jag somnar så skönt och tryggt med den kudden i famnen. Igår hoppade hjärtat upp i halsen på mig när jag såg att han som kom och gick och sen försvann skulle komma hit...efter så många år....som jag älskade den mannen...och vilket sår han gav mig när han försvann för gott...glömmer aldrig den sista natten vi hade tillsammans...det var som att vi visste att det var den sista....att vi aldrig ville sluta älska med varandra....hela natten och hela dagen till det blev kväll igen och han måste gå.....snart 30 år sen och han finns fortfarande där...men numer som ett fint minne.

Nu är det någon annan som stulit mitt hjärta....som jag har förnekat det och försökt att ignorera mina känslor...men känslor rår man inte över...dom bara finns där oavsett....såna kontraster dom är...den ena stor och stark...som en nallebjörn och den andra kort och försöker vara hård och kall...men som är en helt underbar och mjuk man innerst inne.....Den ena är i dåtid och den andra är i nutid.....

Fick en förfrågan om att följa med till Hörnkrogen ikväll...men jag tror inte jag gör det....det blir väl bara som på marken...att jag bara har tankarna på ett håll och då kan jag lika gärna stanna hemma.

såg idag att han var på väg hem igen...han som dumpade mig så brutalt...han som för evigt hade min halskedja ..den han tog från mig ...och satte på sig själv...under en av de finaste stunder.....underbar och älskad....den jag aldrig fått ur tankarna...men som blivit en av de finaste minnena i livet.....nu är det en annan som finns där ...den finaste...den jag älskar mer än något annat....

Ibland önskar jag att fb inte fanns...,när man får det där hugget i ryggen...eller är det i magen kanske...ont gör det i alla fall....satans jävla skit vad jag mår pissdåligt av det iaf...jag tror ju inte att han har så dåligt omdöme egentligen ...men det spelar ingen roll...det gör lika ont vilket som....men jag ser ju mönstret från den personen...varje gång jag gör något som visar att det är någon som betyder något i hans liv så plötsligt finns hon där...jag lovar jag skulle kunna lägga ut hur många tester som helst där han finns med... men jag gör aldrig det och hon lyckas göra det varje gång nån annan ger han nån form av kärlek....jävla idiot... usch vad bitter jag känner mig just nu...men när man älskar någon mer än vad man vill själv så är det bara en jävla smärta som gör mer ont än vad man någonsin kunnat föreställa sig....

Somnade med en varm känsla i kroppen igår...jag har varit rädd för att prata med han...en rädsla som jag inte vet riktigt varför den kom sådär helt plötsligt...kanske för att jag är så rädd att mista han och då reagerar jag såklart helt fel...det är ju då jag verkligen mister han. All jävla gammal skit förstör så mycket för mig hela tiden...att jag inte litar på någon...rädslan för nya misstag....självkänslan som inte finns....fast många tror att jag är den självsäkraste ...oj om dom bara visste att bakom den där masken finns bara rädsla för allt....gråt för allt och ingenting...vem orkar med sånt! Det enda jag vill är att vara lycklig och glad....

Var till Lindesberg och grattade Erik idag. Jenny och Lovi var också där...jag blev glad att se Jenny...att dom kan vara fina vänner och blir det sen nåt mer så är jag glad för det också. Lisa hade varit till han och lämnat ett födelsedagskort och trisslotter i brevlådan....då blev jag så glad för hans skull så då kom dom där satans tårarna igen...precis som dom gör nu när jag skriver om det....ibland undrar jag om det är nåt fel på mig som har så nära till tårar för allt...men så tänker jag att äldsta dottern är likadan så då är det väl bara att gilla läget :) Hon hade också skickat ett sms till Erik idag så det är bara den där yngsta som envist tjurar...är det den Englundska envisheten eller är det Hansens tjurighet....kanske en blandning av båda.....

jag måste ta tag i träningen också...dom där kärlekshandtagen har kommit tillbaka och jag mår dåligt av det också...men den enda som kan göra nåt åt det är jag själv....varför sätter sig allt på magen och brösten? Från i morgon så sätter jag ribban en snäpp högre igen :)

Trodde att jag skulle missa daten med John Blund igår men han kom tidigare än vad jag trodde och han måste ha sövt mig rejält för jag sov 13 timmar utan att vakna en enda gång. En kopp kaffe och en dusch så var jag redo för den här dagen....hade en tid hos Rolf kl 16 och han tyckte att jag var mer spänd igen...konstigt eller...tänk att det som gör ont i själen sätter sig även i kroppen....yngste sonen fyller 28 år i morgon...vart tar tiden vägen. Jag tycker det var alldeles nyss jag åkte med ambulansen till Örebro för att vattnet hade gått och jag fick inte vara uppe och gå...så jäkla lång var den dagen och smörgåsen jag fick till slut efter att ha legat och bara väntat på att värkarna skulle sätta igång var nog det godaste jag ätit någonsin...där låg jag och skulle föda det här barnet ensam för att jag blivit kär i en psykopat...ingen kommenterade att jag var där själv eller frågade efter pappan...det kändes skönt att slippa förklara och jag hade ett underbart stöd av personalen...dom visste och förstod....kl 3 vaknade jag av att värkarna hade satt igång och vid halv nio kom han ...min älskade lilla prins....den ungen som gett mig så många gråa hår...och så mycket kärlek...så i morgon åker jag till Lindesberg med bullar som jag bakat idag....som vanligt när jag ska göra något så blir det alldeles för mycket...så det är några fler av dom jag älskar mest och som förtjänar det som har fått lite bullar....jag vill inte ha nåt sånt hemma eftersom jag ska hålla mig borta från socker...och finns det inget så behöver jag inte bli frestad och få ångest över det iaf :)

Kom just på att jag inte ätit nåt idag...blir så när jag har något att göra hela tiden...och hunger är det sällan jag känner...tre pepparkakor med grönmögelost och glögg...är väl inte hela kostcirkeln men bättre än inget alls ;)

 

Upp kom jag i morse även om det var tungt... var i Lindesberg när klockan var kvart över sju. En riktigt bra utbildning i förflyttningsteknik och även fast jag gått den flera gånger tidigare så faller man lätt i gamla vanor och gör helt fel...bara för att det ska gå fort. Hoppas vi kan tänka oss för lite nu iaf för det är viktigt både för oss och för vårdtagarna. Åkte till Mejk en sväng efteråt men det blev väldigt kort...kände hur yr jag blev och allt bara snurrade...ville ut så fort som möjligt....det funkar inte att vara med mycket folk och när det blir en massa intryck...känns som jag inte får luft och jag kan inte koncentrera mig...då kommer dom där satans tårarna och det är bara att gå ut till bilen och åka hem....kan vara för att jag var så trött också, det blir nog värre då. Valde mellan städ och soffan när jag kom hem och då la jag mig på soffan för att tänka över vilket jag skulle välja...och vaknade två timmar senare, så nu kan det bli problem med John Blund...men förhoppningsvis så somnar jag iaf.

Hyresvärden lyckades tydligen lösa sina ekonomiska problem för auktionen blev inställd...återstår att se hur länge det varar...

Jag var ner till mamma igår och det finns personal kan jag säga som inte skulle jobba i vården....två gånger nu på en vecka så har dom inte kommit förrän tjugo över tre och tjugo i fyra för att ge ögondropparna som ska ges kl tre när dom ska koka kaffe till henne....det blir fel med ögondropparna då det blir för tätt så jag har gett henne dom, men det kan ju inte dom veta....

Nu närmar det sig det där jävla datumet som ger mig ont i magen...inte för att jag inte unnar han det....såklart är han värd allt..men jag kommer att sakna han så det gör ont....även om jag försöker hålla mig undan nu och skulle försöka glömma...men jag inser att det gör jag aldrig....det är alltid svårare när kärleken växer fram än när man blir sådär blixtförälskad...då är det mycket lättare att glömma ....men han finns för alltid i mitt hjärta oavsett.

Vilken härlig tjej som kom igår kväll och jobbade med mig, henne får vi vara rädd om så hon stannar hos oss. 

Jag har nog aldrig varit så trött på jobbet förut...tur att det var en positiv och glad tjej jag jobbade med så jag kunde hålla mig vaken och natten gick relativt fort...kändes som jag skulle spy...sådär som man känner sig när man blir åksjuk...nej fy tusan inte blir det nåt mer festande om jag ska jobba dagen efter.Somnade vid åtta och vaknade 16 utan att ha varit upp en enda gång....men fy fan för dom här mardrömmarna...undrar varför jag drömmer som jag gör...att han är långt borta och när jag till slut ser han så försvinner han igen och jag kan inte se han...en massa konstigheter däremellan...vaknar och är jätteledsen för det känns så verkligt och så mår jag skit resten av dagen....varför känns en del drömmar så verkliga och går inte att släppa när man vaknar...

Har precis varit in i duschen och det är väl dags att försöka äta något...sen dra på sig jobbkläderna för en sista natt innan långledigheten....har ju lyftteknikutbildning på tisdag mellan halv 8 och 11:30...och en extra tur den 12...så nog försvinner den här ledigheten fort...ska försöka hinna med lite städning och julpyntning oxå eftersom vi ska vara hos mig på julafton...usch känns som det här med jul bara är nåt man måste gå igenom...men då är iaf snart det här jävla skitåret slut och jag kan ju bara hoppas att nästa blir bättre...för sämre kan det knappast bli...

Vilken underbar kväll det var igår....1300 kommunanställda i Arenan...så välorganiserat och trevligt. Mycket humor från scenen och såklart Martin Almgren...vilken röst han har och vilket tryck det blev....först satt vi med Grönbodagänget...men där blev vi att sitta bredvid dom mest negativa personer man kan tänka sig så vi letade på hemtjänst norr istället och då blev det helt annorlunda....det var det här jag behövde för att få ny energi och ta ett stort steg framåt.Bosse och Ingrid skjutsade hem mig så det kändes tryggt....det var mitt stora dilemma innan ...hur jag skulle komma in utan att hjärtat slog som en stånghammare i bröstet....jag ville inte fråga den finaste heller för han kanske ville ta en öl när det var fredag och så kanske han var trött efter veckans nattjobb....det är märkligt att ju mer jag känner för han desto mer försöker jag hålla mig undan från han...och effekten av det blir att jag bara känner ännu mer och skulle vilja plocka han ur mina tankar och bara krama han...jag får ont i magen av att inse att snart åker han....en jävla skitmånad det här...

Erik och Lovi kom och väckte mig idag...vaknade av att det bankade på dörren till vardagsrummet och sen började telefonen ringa...var inte mycket att välja på...bara att kliva upp...usch jag kände mig nästan lite bakis fast jag bara drack 4 öl under hela kvällen...men det var kanske en för mycket iaf.

Erik åkte upp till bryggeriet en sväng för nåt jobb och jag och Lovisa fixade middag under tiden. Fläskotletter,potatis och gräddsås....efter maten fikade vi i vardagsrummet, kollade på barnprogram och bara hade det mysigt...jag älskar när dom är här...då känns lägenheten levande och jag mår bra...

När Erik och Lovi åkte hem så åkte jag med till Vasselhyttan och hämtade bilen...jäklar vad is det var på rutorna. Ingrid kom ut och talade om att det var 9 grader kallt...hon tyckte oxå att vi hade haft en superkul kväll :)

Så nu är det bara att bita ihop och jobba i natt...kommer nog att vara den tröttaste uskan någonsin...men det är smällar man får ta...ska jobba med en vikarie i natt som jag aldrig jobbat med, men det kommer att gå fint och det är alltid inspirerande att jobba med nya människor...då kan man få se saker ur ett annat perpektiv och lära sig att se saker på andra sätt.

Hade telefonen på väckning nio idag...och det funkade hur bra som helst när man ställer den på rätt dag.

Hoppade in i duschen och hade väl en tanke att komma iväg till Ludvika senast tio....som blev elva....så typiskt mig, alltid en massa som kommer emellan. Så när jag väl kom till besiktningen så hade dom lunchstängt mellan halv tolv och tio över tolv...och jag kom naturligtvis precis halv tolv...tio i ett fick jag en tid för ombesiktning av forden...träffade en jättegullig tjej där som också skulle besikta sin bil och det var sista dagen för i morgon hade hon körförbud...vi var lika vimsiga och hade noll koll på hur man gör båda två, men vi fixade det...som hon sa: det är mest karlar här och besiktar...men vi starka tjejer fixar det själva :) så nu går forden ett år till.

Åkte ner till mamma när jag kom hem och hon har hjälp med ögondroppar  och kaffekokning ca 15 så brukar personal komma upp vid den tiden även om dom ser att jag är där...dom vet att jag fixar kaffet men ögondropparna får dom göra så det inte blir nåt missförstånd och det brukar funka bra....men idag kom ingen och när klockan var över halv fyra så gav jag mamma ögondropparna....tjugo i fyra kom en personal som hade börjat halv fyra...hon ursäktade sig men det behövde hon inte alls göra för det låg inte på henne att komma klockan tre när hon börjar halv fyra. Är det så att personalen inte vågar komma när jag är där? Jag har då aldrig sagt något eller varit otrevlig mot någon så det finns ingen anledning...kan anledningen sitta hos dom som suttit och pratat skit om mig och syrran...skulle tro det...hur fan tänkte dom där, tror dom inte att sånt kommer fram och jag vet vilka det var också men jag sjunker inte så lågt att jag skulle göra samma mot dom även om jag skulle ha en anledning...det jag har sagt är bara sanning och jag står för varenda ord...mer än vad dom tydligen gör! men ska det fortsätta drabba mamma med att dom inte ens går till henne när dom ska så får jag ta till andra medel...när det gäller våran mamma så är jag och syrran helt överrens, hon ska ha det så bra det bara går och fortsätter personalen att bete sig som att mamma finns där för att dom ska ha ett jobb istället för att dom finns där för att mamma och övriga kunder ska få den hjälp dom behöver så kan vi gå hur långt som helst och att vi vårdpersonal ska komma ihåg att vi kommer dit som gäster i deras hem och där är det kunden som bestämmer och respekt är ett ord som ingår i värdegrunden.Nu är det ju bara ett fåtal av personalen som beter sig illa och vi vet vilka dom är...skulle tro att dom jobbat för länge på samma ställe och att en omplacering skulle göra både dom och kunderna gott...sen finns det riktiga guldkorn också och bland dom är den peronal som jobbade ikväll...skulle aldrig tro att hon skulle sjunka så lågt som några av hennes kollegor gjort.

Så är det det där med den finaste också....hur ska jag kunna stänga av...jag har verkligen försökt och det funkar inte...hur kunde det bli så här...trodde att jag var immun mot kärlek.....