marithape carpe diem

Av nån jäkla konstig anledning så har jag tydligen blivit morgonmänniska..somnade i relativt god tid igår och vaknade tidigt...ja eller tidigt vet jag inte men enligt mig så var det tidigt...allt före tio är tidigt.

Kollade på några avsnitt av skilda världar och hittade ingen motivation idag heller för nån städning....fick lite bråttom då klockan helt plötsligt blivit halv två och jag skulle vara på medarbetarsamtal halv tre....men med lite smink och en borste i håret så kändes det ganska ok att dra.....gick ju väldigt bra med det där samtalet....inga grodor som hoppade ur munnen ...och jag tom tror att hon förstod hur dåligt jag har mått över den där tanten som låg och skrek i två timmar av plågor....jag kan fan inte släppa det...nu är ju tanten på andra sidan och lider inte mer, men jag har aldrig under alla mina år i jobbet varit med om nåt så hjärtslkärande...må jag aldrig mer behöva uppleva det igen.

Efter medarbetarsamtalet åkte jag till Erik och Lovi....så fint han har gjort för det finaste han har....jag är så glad att se den kärlek han har för lilla hjärtat....och att den kärlek jag har gett mina barn förmedlas vidare till deras egna....finns inga matriella saker som kan ersätta kärleken.....

Jag har läst några av mina tidigare blogginlägg från jag började blogga igen....herregud...vem fan tror jag att jag lurar...inte mig själv och inte han heller förmodligen...jag har nog aldrig insett hur uppenbar jag var trots att någon kommenterade det.....är väl bara att stå för det jag känner, men ändå måste han förstå att min kärlek är villkorslös....att jag inte förväntar mig nåt annat av han än en fin vänskap...och att han fortsätter att peppa och vara den som ger vuxna råd....han är tyvärr den som är mest vuxen och insiktsfull av oss...det borde ju ha varit tvärtom. Kanske det beror på att jag har så många år att ta igen...att jag känner nu efter många år att jag är fri...fri att göra det jag vill...fri att älska....och att jag ser sårbarheten hos han...en man som sätter upp en hård attityd, men som är en liten pojke som behöver massor av kärlek....

Inatt ställde vi om klockorna och vi fick en extra timma att sova...vad händer då...trots att jag inte kom i säng förren efter två så vaknade jag kl åtta och var verkligen klarvaken....precis som inte dagarna är nog långa ändå.Låg och slöade och läste blandat med att gå upp och kolla på Skilda världar på dvd....men när dom där skittankarna kommer så kände jag att jag måste iväg...så efter en dusch åkte jag ner till mamma...vi fikade och pratade en stund, sen var det myror i hela mig och jag började städa ur hennes skåp i köket...fyra kassar med skit som bara stod där och tog plats...en jäkla massa torrvaror som datumet gått ut på....men inte bara det...en jäkla massa fula prydnadssaker, hur många värmeljushållare som helst....som hon ändå inte kan använda.....men nu är det torkat bort all damm och kaksmulor och det är fint i hennes skåp och en nöjd och glad mamma var det som länge hade velat få det gjort men inte ville säga att nån av oss skulle göra det. Vilken tur att hon har en dotter då som har myror i hela kroppen och inte kan sitta still nån längre stund....så jäkla skönt att få göra nåt och slippa alla dumma tankar....hade kanske varit bra att få den energin här hemmaoxå men då är jag själv och blir som handlingsförlamad......ett hem i förfall med kläder överallt och dvd skivor i hela vardagsrummet...men jag bäddar iaf sängen och startar diskmaskinen.....

Igår kväll kändes det som att jag inte ville mer....det kom det ena efter det andra och till slut kände jag att är jag så dålig så kanske det är bättre att alla får slippa mig...ibland är inte tankarna helt relevanta...jag tog fram alla tabletter jag har mot värk och sömntabletterna jag får använda ibland för att vända rätt dygnet...jag räknade dom och eftersom jag jobbar i vården och känner till de flesta mediciner så visste jag att det var tillräckligt många....jag hade dom bredvid mig när jag satt vid datorn och även vatten att ta dom med...jag hade bestämt mig...nu fick det vara nog...då får jag plötsligt en ingivelse att skriva en sista gång till den finaste....jag vet inte varför, kanske det var ett desperat rop på hjälp, men jag berättade för han han hur många tabletter jag hade...och svaret blev....det ger du fan i....kanske precis det jag behövde...inget larv om att jag inte skulle göra det...helt rakt och ärligt...det ger du fan i! Det var som att jag vaknade ur en dvala och samtidigt skrev äldste sonen till mig att han kommer hit på måndag och ställer dom mot väggen som orsakat all den här smärtan....när han avslutade vårt samtal med: Jag älskar dig mamma så rann tårarna igen...men den här gången av kärlek...min fina underbara son som alltid får vara den som medlar, den som älskar alla villkorslöst...precis som det ska vara.Tack för att ni finns ....mina underbara söner och du...den finaste som ger mig så många kloka råd och som jag älskar lika mycket som mina barn och barnbarn....vill aldrig mista nån av er.....

Jag försöker att tänka bort alla dumma tankar för jag vet ju att dom suger energi...men det går inte....blir några tafatta försök att städa och plocka undan....kaos i huvudet är ju kaos här hemma...kläder ligger där jag tagit av dom...i sovrummet, vardagsrummet, hallen,köket och datarummet.....som den värsta jäkla tonåring...usch vad jag skulle få skämmas om det kom nån oanmäld....

Såg mitt lilla lyckopiller gå förbi här utanför idag och då kom tårarna igen....jag går sönder om och om igen....hur länge orkar man...eller gör man det....visst jag har fler underbara barnbarn som jag älskar men det förtar inte saknaden av dom andra....och lilla lyckopillret står mig extra nära kanske för att vi fått ett nära band eftersom hon bodde sina två första år hos mig....kanske jag är för sårbar, men jag kan ju inte ändra på mig....och dom där knivhuggen i ryggen har jag svårt att kontrollera...

Yngste sonen och Emma är i Ullared i helgen och han skickade en bild på messenger på en proppfull kundvagn med saker till Lovisa och hennes rum....trots att två av hans syskon ifrågasatte om han hade ett boende för ett barn.....precis som att saker skulle vara det viktigaste .....han är en underbar pappa och vill ge all den kärlek till henne som han inte fick av sin egen pappa...kanske att mina båda söner har blivit så bra pappor till sina barn just därför att dom själva inte haft en närvarande pappa.....men det finns så mycket kärlek i mina fina pojkar och jag har pussat och kramat dom så dom kunde ha tröttnat, men jag har alltid velat visa hur mycket jag älskar mina barn och det har jag oxå talat om för dom tusentals gånger.....kärlek kan ingen få för mycket av och jag vill alltid visa dom jag älskar hur mycket dom betyder för mig...sen må det vara barn,barnbarn,andra nära eller vänner....dom som förtjänar det kommer jag alltid att tala om för hur mycket jag älskar dom.

Jag förstår bara inte hur jag ska få motivation att komma ur den här depressionen....kanske det blir bättre nästa helg då jag far härifrån....far till så mycket kärlek....

Natten var ganska lugn på jobbet för nu är båda palliativa borta...så skönt för dom...men det blev fullt upp framåt morgonen ändå då en man hade ramlat.  Efter att vi kollat så han inte brutit nåt så tog vi en filt under hans armar och drog upp han på fötter igen och satt han på sängen...allt hade gått bra som tur var....iväg till nästa planerade besök och där hade den lilla gumman spytt i sängen....torkade rent så gott det gick och kastade kudde och täcke i tvätten...la dit en ny kudde och en tjock filt...hoppas bara att det inte var magsjuka, men öste sprit över mig så även om det var det så hoppas jag att jag slipper det...När jag kom hem så var det fortfarande mulet och regnigt så jag brydde mig inte om att dra för gardinerna...men det fick jag ångra fyra timmar senar då solen sken som en jäkla strålkastare i ansiktet på mig....så var det färdigsovet och sen har jag varit som en zombie hela dagen....passar ju bra nu till halloween....

Fick iaf till att bädda rent i sängen och nu fattas bara en dusch...det ska snart bli...där kan jag sitta och låta det varma vattnet strömma över mig och tårarna rinna utan att nån ser det....

Har mått så jävla dåligt hela kvällen...jo jag vet varför men jag tänker inte kommentera det mer....eller låta han få makten att få mig att må dåligt.....kan man bara stänga av sådär...eller glömma ...jag försöker men vet att jag inte är helt ärlig i det jag säger....men han är min allra finaste vän....den jag litar mest på......den som stöttat mig och peppat när det har varit tungt...den som vet mer om mig än någon annan....den jag gör allt för och som jag inte vill mista som min allra finaste vän.....det är iaf ärligt.....

Vet att jag har fått tillbaka den ena av mina tjejer....hon är för gammal för att bete sig som en bortskämd unge som inte får som den vill och det vet jag att hon förstår..... dom andra två är två bortskämda ungar som alltid fått precis som dom vill och därför inte kan vara ödmjuka nog att inse att dom gör fel....ja det är mitt fel...jag vet det men jag hoppas ändå att dom kan bli vuxna nog att se saker ur flera perspektiv.

Nu får det bli duschen och låta tårarna strömma fritt...så skönt....

 

Det är då själva den att det ska vara så svårt att få till att sova på nätterna....varför ska alla jäkla tankar komma just då...sen sover jag bort halva dan istället och allt blir upp och ner...i natt ska jag ju iaf jobba så då har jag inte det bekymret...tur att kollegorna vill ha lite ledigt ibland så man slipper ligga och sno i sängen.

Det är så mycket jag vill göra men det finns ingen ork till nåt just nu...måste få ett slut på det här nu...drömmer så konstiga drömmar och när jag vaknar så känns det som att det är på riktigt...

Det är nog den värsta mardröm jag varit med om...att bli förskjuten av sina barn för att jag vill finnas där för ett av mina barn....varför kan jag inte få bestämma själv hur jag ska göra...det kunde jag aldrig tro att dom var så egoistiska och trångsynta, det är inte så dom är uppfostrade...kanske jag har varit för vek, att dom har fått som dom ville...att dom har bestämt hur saker ska vara...ja jag är väl medveten om att jag många gånger varit för eftergiven och hellre sagt ja än nej....men eftersom jag själv vuxit upp med en dominant pappa( när han väl var hemma) så ville jag att mina barn skulle få växa upp i frihet och få välja sina egna vägar...kanske det var fel....men det är som det är nu och jag går min egen väg och hoppas att tiden läker alla sår...eller vad det nu heter.

 

Det slog mig idag när jag läste en status att jag har nästan aldrig bott själv förut....en kort sväng i Katrineholm innan jag blev sambo med Monica i Vingåker...sen en kort period i Vingåker efter det så träffade jag Lasse och vi flyttade ihop på en gång....sen har jag haft barn med i mitt boende...men en sak är helt säker...jag kommer aldrig mer att bo ihop med någon...jag kan ha någon jag träffar och älskar mer än någon annan men mer än särbo blir jag aldrig.Det blir för komplicerat och visst jag kan finnas där men i slutändan har jag mitt eget....det kan tyckas känslokallt men det är det inte..tvärtom...det är för att jag älskar någon och vill att det ska bli så bra som möjligt.

Idag när jag var hos Rolf så kände jag nåt jag aldrig känt förut...ett obehag när han tog sina händer på rumpan och låren...likaså när han knäppte upp bh:n....jag vet ju att det inte betyder nåt och att det är hans jobb att göra så...men det kom ändå ...den där känslan av att ingen får ta på mig....jävla skit....finns bara en som skulle få göra det...och det håller jag hemligt ;)

Den här bloggen fungerar som ett klotterplank för mig...nånstans där jag kan göra av mina känslor. Jag vet att det finns dom som tycker att jag lämnar ut både mig själv och andra men då tycker jag dom ska sluta läsa och ägna sig åt nåt annat än att tala om för mig vad jag ska och inte ska....jag har dansat efter andras pipa i så många år så nu är det slut med det...lite svårt att ta in att jag inte varken är så jävla snäll eller eller anpassar mig efter hur andra vill att jag ska vara...jag var en rebell som tonåring och orsakade säkert ett och annat grått hårstrå hos mina föräldrar och jag tänker avsluta mitt liv med att vara en rebell....nu har jag ju ingen sträng pappa längre som jag måste tampas med men det finns andra och det är inte ett dugg bättre.

Synd bara att det är så svårt att förstå för vissa att det inte är mig dom straffar...det är oskyldiga barn som förvägras kärleken från mormor....visst det gör ont i mig oxå men jag är iaf vuxen och kan förstå hur det är och hantera det...men små barn som inte får träffa sin mormor, sina morbröder eller kusiner...det gör att jag går sönder.

Nästa helg ska jag fara härifrån....det ska bli så skönt att slippa det här och bara fokusera på att vara glad och lycklig....

I morgon ska jag jobba en extra natt....en kollega som vill vara ledig och såklart ställer vi upp för varandra....så får jag ju jobba med en kollega jag aldrig jobbar med annars...schemat gör så att vi bara jobbar med tre av sex....tyvärr går det inte att få till det på nåt annat sätt om vi ska kunna behålla niodagars ledigheten var tredje vecka och den vill vi ju ha kvar. 

Var ner till mamma idag och som vanligt när jag kollar medicinlistor och annat så stämmer det inte....ögondroppar som ska ges gånger två i varje öga har getts med gånger en för att ingen kollar signeringslistan....datum som gått ut på ögondroppar och en flaska utan att man skrivit på den när den öppnats...efter en månad ska flaskan kasseras men hur fan gör man det då det inte finns nåt datum....men det spelar tydligen ingen roll då ingen kollar datumet ändå....det är nog mycket som är fel hos våra vårdtagare som inte har en besvärlig anhörig som jobbar i vården och vet hur det ska vara...men jag lovar, ingen ska behöva ta hand om mig för när den dagen kommer att jag inte klarar mig själv så har jag ett lager med piller som låter mina anhöriga slippa allt skit.

Jag vet inte vad som är fel eller om jag "bara" är jävligt trött just nu.....hur kan man annars sova typ 16 timmar...eftersom jag sabbat alla mina tv kanaler så satt jag på en dvd och somnade såklart till den...släpade mig ut och borstade tänderna och fortsatte sen sova...allt för länge....nu får jag sitta här i kväll och vara klarvaken...jäkla skit....hur fan jag än vrider och vänder på allt så kan jag aldrig glömma....jävla skit att det ska vara så svårt att bara stänga av och glömma....försöker bita ihop så gott det går men så kommer dom där jävla tårarna precis när dom inte ska göra det....det är en av anledningarna till att jag inte går ut förrän jag vet att det inte är så mycket folk ute...att jag går till ica efter klockan åtta....

Kommer oxå en massa tankar bakåt...den tiden med C....han jag trodde jag skulle leva resten av mitt liv med, men det blev inte så...det var inte det ödet ville....olika tankar kommer varje dag...olika minnesbilder....idag kom det över mig den kvällen jag skulle åka från Ludvika med barnen och det hade varit en en fin dag då vi lekt med barnen och tagit en lång promenad och kärleken hade varit med oss hela dagen....då helt plötsligt bara vänder det och han tar tag i mig och säger: ring till åklagaren och säg att jag aldrig slagit dig...jag blev helt kall och kände att vad gör jag nu...jag varken kan eller vill ringa någon åklagare....det skulle kännas helt dumt dessutom var det ju sant...att det inte var jag utan att en annan som anmält det hela skulle ju få det att verka helt sjukt.....jag säger att jag ska göra det men vet ju att det är en lögn...en lögn för att komma därifrån utan att bli slagen....men vet samtidigt att det kommer senare....

Känns som jag aldrig får känna mig riktigt hel och lycklig någon gång...kanske det är mitt öde..det jag ska lära nåt av...men jag vet inte vad...min kärlek finns ändå för alltid för min älskade ungar, mina fina barnbarn, min mamma , mina underbara syskon och den finaste.....dom jag gör allt för....

 

Ibland skulle jag vilja jobba med nåt helt annat....när man känner sig helt maktlös och inte kan göra mer än att ringa ssk och finnas där...när en svårt cancersjuk skriker rakt ut i plågor och när man ser hur anhöriga lider....jag hoppas vi kunde göra något för att lindra smärtan...både den fysiska och den psykiska...så glad att vi är två så den ena kan ta hand om den sjuka och den andra om anhöriga, för det är lika viktigt för anhöriga att bli sedda och bekräftade...att dom förstår att vi finns där för dom oxå..men ibland är det så tungt....

Hade mobilen på väckning halv ett men inte förrän tio över ett lyckades jag få upp ögonen såpass att jag kunde släpa mig upp...te och en lchfmacka och i kläderna och sen till apoteket och hämta ut en massa medicin till mamma...ner till henne med det, ta en fika och vara lite social...bädda rent i sängen och ta fram duntäcket, vädra det andra och lägga ut i förrådet, stryka en stor stryktvätt, diska,ta fram rena kläder till duschen,ställa in radion i sovrummet så hon kan lyssna på den då hon vill följa hockeyn och andra sporter...men så har jag tyvärr tummen mitt i handen så inte fan fick jag in en enda kanal...bara ett jäkla brus...så det överlät jag till Anette när hon kommer dit och ska handla i morgon...noll tålamod när det gäller sånt...det ska fungera på en gång annars skiter jag i det....tur att jag har en syster som är mer teknisk...jag är bra på andra saker så det gör mig inget......

Värre är det med att hinna göra nåt här hemma...eller orken finns inte...blir som handlingsförlamad och inget blir gjort....klädhögen på stolen bara växer och jag får flashbacks från tonåren när man slängde skitiga och rena kläder om vartannat på stolen och det blev ett berg...sen helt plötsligt var det tomt på trosor och lika tomt i garderoben.....men då kunde jag iaf gå till tvättstugan utan problem...problemet var tonårslathet när mamma bestämde att från 16 år så skulle jag sköta min egen tvätt....nu är det nåt helt annat.

Jag tog upp lite försiktigt med mamma om att flytta till Frostviken...men då blev hon helt bestört och sa att det får du inte göra, det får du göra när jag är borta....ja det var det jag visste och det var det som höll mig tillbaka....jag kan inte svika henne det skulle aldrig bli bra med det och jag får som vanligt lägga mina drömmar åt sidan....men kärleken finns kvar om den är äkta och menad att vara så....annars får jag acceptera det oxå.

 

Fy tusan vad kallt det var i natt...inte så att det var minusgrader men det småregnade och blåste som attan...och fröken noll koll hade fel skor och för tunn jacka för det vädret. Det var skönt att komma hem och hoppa i flanellpyjamasen och raggisar när man var som en isbit...blev snart varmt under täcket och jag somnade nästan på en gång. Känns som att jag håller på att bli förkyld och det har jag då varken tid eller lust med...får väl ta nån extra ingefärashot så kanske det går över.

Skulle behöva ta fram mina vinterdäck nu men eftersom dom är i ett garage där någon bor som inte vill ha med mig att göra så får jag försöka lösa det på något vis....jag har iaf bestämt mig för att nu ska jag försöka stänga av och låta det vara som det är...lättare sagt än gjort för en känslomänniska...men jag provar...vet ju inte om det går innan jag har försökt för det här dödar mig och så kan jag inte leva...jag får fokusera på dom som vill vara i mitt liv och vara nöjd med det. Det känns iaf hårt för det har alltid funnits en grundkärlek mellan alla och alltid har man ställt upp för varandra...det som gör riktigt ont är att se sonens besvikelse över att dom som han älskar mest bara svek....men som tur är har han sin fina storebror som ställer upp till hundra procent......

En natt kvar inan långledigheten...nio dagar känns väldigt långt nu men jag får väl se till att hålla mig sysselsatt hela tiden så jag inte funderar och tänker så mycket...för då blir det bara fel och så får jag ångest för det oxå....

Man får inte större bördor än man orkar bära har jag alltid tänkt förut och att det är meningen att man ska lära sig nåt av det...men vafan nu börjar dom där bördorna vara lite för mycket....nu vill jag bara vara glad och lycklig och det är målet nu....även om det får ta sin tid.

Igår kom jag inte in på bloggen av någon anledning...men det var ju inte hela världen...konstigt att när en enda människa går bort så är det inte alls lika stressigt på jobbet...ändå har vi fortfarande långt att åka och palliativt...man förstår aldrig riktigt hur mycket tid en svårt sjuk människa tar och måste få ta och det är väl kanske därför man inte tänker på det.

Det är skönt att nätterna rullar på och att jag inte behöver sitta här och inte kunna sova...på dagen går det bra , men nätterna....usch alldeles för mycket tankar och saknad av mitt lilla lyckopiller....att jag helt plötsligt blev en så dålig mamma och mormor bara för att jag går min egen väg....den som klappar en otrogen på ryggen vill man inte i sitt liv...att jag har dubbelmoral som tar avstånd från otrohet för att jag tycker att det är det värsta sveket man kan göra mot någon annan...men det gäller mig...om andra har andra värderingar så sätter inte jag mig till doms över dom...jag kan tycka illa om det dom gör, men aldrig personen...och är personen dessutom mitt barn så kommer jag alltid att finnas där för den...sina känslor rår man inte över och ibland tar kärleken konstiga vägar som man inte alls är beredd på...ont gör det iaf och jag vet inte hur jag ska kunna leva med den smärtan....känns som alla sviker just nu och jag hela tiden ramlar ner i det där jäkla svart hålet...kommer jag någonsin upp igen....

Bara att ta på sig masken och låtsas som att allt är bra...allt är bara fint...så kan man lägga sig i fosterställning i soffan en stund och krama den finaste kudden och låta tårarna rinna....Så många jag saknar nu....

Vaknade kl 10 idag...har ett svagt minne av att jag vaknade av väckning på mobilen...men jag har inte ställt nån mobil på väckning men jag vet att jag letade på den under kudden och tröck av den...jävla mystiskt...men så är det att bo här :) Gick iaf upp och tog en mugg te och kollade vidare på svenska hjärtan eftersom jag inte fått igång tv:n än och somnade på soffan såklart och när jag vaknade igen var klockan halv tre...blev en jäkla fart in i duschen och göra sig i ordning för att åka till Erik och Lovisa...hon är så go mitt lilla hjärta och så lik sin pappa när han var liten...stammar på samma sätt när hon ska börja en mening och sen går munnen oavbrutet. Hon visade sitt rum och den nya fina sängen...en likadan som Charlie har och som man kan göra till en 160 säng och ha en kompis som sover över :) Nu är hon en stor tjej men pappa tycker att hon är hans bebis...det kommer hon att vara tills hon flyttar hemifrån tror jag...

Sitter och lyssnar på hockeyn på radion eftersom matchen inte går på nån av mina kanaler...och det kvittar ju eftersom jag inte får igång fanskapet...ännu en förlust för Leksand men vad gör det, det är ändå laget i mitt hjärta och såklart är jag Leksing tills jag dör....kärlek i med och motgång precis som det ska vara...

Det är så jävla drygt att jag inte kan gå ner i tvättstugan...eller kan det kan jag väl men jag törs inte...så nu får jag dra med tvätt till mamma för jag vill inte se den där nervösa blicken av den finaste....jag älskar han av hela mitt hjärta men det är villkorslöst....som den finaste vän, den som jag kan prata med om allt...han som vet mer om mig än någon annan för att jag har känt förtroende för han...ingen har peppat mig som han...utan han hade jag varit kvar i min bubbla....men jag vill inte att han ska må dåligt och behöva ta mina bekymmer och dumma tankar...

Mår så jävla dåligt i det här huset egentligen men det är svårt att lämna det oxå...det här huset och jag har en hemlighet...en hemlighet som hände här när jag var nästan 16 år....uppe på vinden finns en lägenhet till...eller kanske man ska mer kalla det för ett rum.....där bodde en kille som hette Lasse...men han har jag ingen hemlighet med....mer en klasskamrat som hette Frank....två små femtonåringar....

Nu är det full rulle på nätterna...flera palliativa, långa resor och flera besök från ena änden av kommunen till den andra...25-28 mil per natt vilket innebär att vi tillbringar 3-4 timmar i bilen. Fördelen är att natten går fort men nackdelaen att man är så uppe i varv när man kommer hem så det är svårt att få till att sova.

Hade mobilen på väckning halv ett då vi hade apt idag..tur att det bara är var sjätte vecka för fy tusan vad trött jag var när jag skulle kliva upp...

Idag kändes det lite lättare i hjärtat då Erik varit och hämtat Lovisa och att det gick bra...tre dagar hos varje förälder är det sagt men det var osäkert i det sista...han var och köpte en ny säng till lillstumpan igår så nu har han ett jättefint och lugnt hem till henne. Han skickade en bild på henne på messenger och det var en liten tjej som stålade som en sol...så då kom tårarna för det...alltid ska det va nåt att gråta för, men sådana tårar är ju av glädje så det gör inget...jag är ju sån och kan inte göra om mig :

Det känns som jag lever i en livslögn just nu...inte helt men till en stor del...men vad ska jag göra...tiden får läka det och det kommer att bli bra så...måste få bort alla dumma tunga tankar...som jag kände i tisdag morgonen...att bara dra rakt in en långtradare och slippa den här smärtan...men det vore inte rättvist mot någon och jag kommer inte att göra det även om det kommer fler såna tankar...jag får ta bort alla tankar och försöka leva så gott det går...sätta på mig masken när jag är bland andra människor och ligga i fosterställning i soffan och låta tårarna strömma när jag är själv...det går över...jag vet det..men det kommer att ta tid...jag har ju mina fina pojkar och den allra finaste vän man kan ha...det räcker långt....

När man känner att man går sönder inuti...när man ligger i fosterställning och gråter för att det känns som man inte orkar mer...när dom tunga dumma tankarna kommer...vad gör man då....går in i duschen och står där länge...låter vattnet rinna över kroppen som en varm filt som omfamnar en....som ger värme i kylan man känner....kommer jag någonsin att bli hel igen? Kan man leva vidare när man blir utestängd från de man älskar mest...jag vet inte...framtiden får ge svar, men tills dess så sätter jag på mig masken mot omvärlden och åker till jobbet....kan bara hoppas att masken håller hela natten....

Idag har jag sovit bort det mesta av dagen...känns som att jag är helt dränerad på ork...storebror har varit till lillebror idag och dom har haft en dag där dom bara umgåtts och pratat...men nu plingar det i telefonen hela tiden....dom som inte vill sin bror väl...dom som tar sig rätten att döma...att inte låta Erik få bestämma över sitt liv...helt plötsligt är Jenny så jäkla bra...den som dom aldrig tålt förut för att hon är så labil och man aldrig vet när utbrotten kommer...men nu är det jag Erik och Tobbe som är syndabockarna. jag svarade ett par gånger men nu tittar jag inte ens vad dom skriver....jag kan inte se allt skit och dom ska inte få mig att må sämre än jag gör. Jag får hålla mig till dom som inte dömer och måste ha kontroll över vad andra ska tänka och tycka. Jag har levt i två sådana förhållanden där jag inte fick tycka vad jag ville utan att nån annan skulle tala om för mig vad jag skulle göra...jag kommer aldrig att låta någon göra det igen...vare sig mina barn eller en man.

Jag önskar att jag hade mod nog att prata med den finaste...han är den som jag litar mest på och som alltid ger så kloka råd och peppar mig att gå vidare...men jag vill inte belasta han med mina tunga tankar och sen kan det tolkas så fel när man skriver....så jag torkar tårarna och gör mig klar för den första natten av fem den här veckan....hoppas bara att den inte blir lika intensiv som i torsdags natt.

Åkte till Lindesberg idag och hälsade på Erik i lägenheten...en jättemysig liten lägenhet på 2 rum och kök...där kommer han och Lovi att få det bra och framför allt lugn och ro. Emma, hennes bror Basse och Carro var där när jag kom och Petri hade åkt hem efter att ha hjälpt Erik med flytten...känns skönt att han har fina vänner och i morgon kommer storebror och umgås med han...han har ju varit utsatt för samma sak så han har nog en hel del goda råd att ge sin lillebror...känns så bra att bröderna ställer upp för varandra och visar sin kärlek till varandra...jag har så fina söner och jag är så tacksam och glad för dom...älskar dom av hela mitt hjärta.

Vi åkte till en pizzeria och åt innan jag återvände hem...så skönt att kunna koppla av och inte sitta på helspänn hela tiden för när nästa utbrott ska bli.

Fick en riktig ahaupplevelse i kväll...nu vet jag vad jag är...jag som har varit så osäker länge....Demisexuell....vilket innebär att man inte kan känna sexuell attraktion gentemot någon man inte känner...att man inte kan känna kärlek vid första ögonkastet, inte vill ha one night stands eller vill flörta...att man måste ha ett starkt emotionellt band till någon innan man ens kan börja känna sig attraherad....

Äntligen fick jag ett namn på det jag känner...förklaring till varför sex utan känslor är otänkbart...förklaring till mycket som rört sig inom mig en längre tid...kanske jag kan släppa taget och bara låta känslorna flöda...nu när jag vet varför jag är som jag är...varför vänskap är viktigare än förhållanden...äkta vänskap är villkorslös och kravlös...precis som jag vill att ett förhållande ska vara....nu förstår jag varför jag är så rädd och känt mig känslomässigt störd....inget som kommer att förändra mitt liv på en dag...men det finns hopp för framtiden...en framtid med villkorslös kärlek....

Meningen med att förlåta någon ska väl vara att man går vidare...att man släpper taget om det förflutna och går vidare i livet...att makten är bruten...att man ska må bättre...även om man inte vill ha en framtida relation med den personen. Det är ju oxå skillnad på att be om förlåtelse för att man själv sårat någon eller gjort någon illa eller att man förlåter den som man själv blivit sårad eller illa behandlad av...jag vill förlåta Calle av hela mitt hjärta....han var ju ändå en gång den jag älskade mest i världen och som gav mig tre underbara barn...att han sedan förvandlades ser jag som att han inte kunde rå för att han var sjuk och hur jag än försökte hjälpa så var det ingen som förstod....att det sedan satt stora spår i själen får jag leva med...att jag inte har förmågan att våga älska någon förutom mina barn och barnbarn...att jag inte klarar att någon tar i mig utan att jag blir helt stel...

allt det där kan jag verkligen leva med...men jag kan inte leva utan vänskap...och den speciella vänskap man har till vissa personer...den där vänskapen som är kärlek...samma kärlek som jag har till mina barn, barnbarn, mamma och syskon...men som lätt förväxlas...som kan missförstås....jag ångrar inte tiden med Calle för det var kärlek från början...kärlek och en passion jag aldrig tidigare upplevt...att det sedan blev så tragiskt kunde ju ingen förutspå...men jag förlåter och går vidare för jag lärde mig vad kärlek är och den kärlek jag känner för den finaste är oxå den sanna kärleken....den finaste vänskapskärleken...utan mina erfarenheter hade jag inte kunna känna dom heller....

Jag har varit ner till mamma idag och tack för att jag har den klokaste och mest fördomsfria mamman som finns...som förstår att hur gärna man än vill och hur mycket man än försöker så kan kärleken ta slut och att det bästa för alla är att man går skilda vägar...att det är viktigt att man inte dömer någon eller lägger sina egna värderingar i andra människors liv...tack älskade mamma för att du finns och förstår...

 

Natten kan beskrivas med ett enda ord...kaos...började när vi åkte ut vid 22 då en man som bor långt in i skogen mådde dåligt och var orolig. Kollegan stannade hos han och jag åkte tillbaka till Storå för att hämta nåt lugnande...jag blev ju kallad för att köra som en biltjuv för ett tag sen och det kan jag hålla med om nu...100-110 på vägen mellan Ramsberg och Storå ...men när jag kom tillbaka så hade kollegan fått mannen att somna och vi tog en snabb kopp kaffe med frun för att lugna ner henne och sen fick vi även henne i säng.Under tiden fick vi larm om en annan kvinna som har hjärnspöken...ser folk inne hos sig, lönngångar och barn som sitter utanför och pappan är inne hos henne...det är ingen idé att säga emot utan istället försöka avleda och lugna...men den här gången gick det inte så vi tog med henne i bilen till lokalen...kokade kaffe och hon drack en kopp och blev lugn när hon kände sig trygg med oss...en annan kollega som satt vak inne på huset och personen nyss avlidit fick komma och hjälpa oss med att sitta hos damen så vi kunde fortsätta ...vi låg nu efter ca 2 timmar och hade larm som hängde över oss...for till nästa som är ca 4 mil bort...där satt en otrevlig lapp på dörren från en anhörig...det är så svårt för anhöriga att förstå att på natten är vi bara två och har hela norra Lindesbergs kommun...från Löa, Storå, Stråssa, Ramsberg, Guldsmedshyttan, till Riddarhyttan, Kloten och Noragränsen....ibland åker vi 25 mil på en natt och det tar tid bara att sitta i bilen och ta sig fram till vårdtagarna...ännu sämre blir det när snön kommer och vägarna är oplogade och hala. Vi åkte ut 22 och var klara 06....då hade vi fått hålla igen blåsan och hoppa in snabbt på en toalett när det fanns ett tillfälle....ett äpple och en banan i bilen under tiden vi åkte var det vi hann få i oss....vården börjar bli ohållbar och det talas så mycket om värdegrund och vi ska gå hela tiden på utbildningar om det...men hur efterlevs den...inte alls skulle jag säga...det låter så fint men är bara tomma ord.

Vi förväntas kunna och veta allt, vara kurator, psykolog, undersköterska och hitta lösningar på de mest otroliga saker...men trots att man är så trött så det snurrar i skallen så är känslan när man ser tacksamheten hos den man slagit knut på sig själv för att hjälpa så mycket värd och jag vet att jag älskar mitt jobb och vill inte ha nåt annat...likaså att vi är så få på natten så vi peppar och uppmuntrar varandra..om den ena faller är den andra stark...i natt sjöng vi både högt och falskt i bilen efter att ha fått en rejäl utskällning av en vårdtagare som tyckte att h*n fått vänta alldeles för länge...Det kändes skönt när vi fått rapportera över till dagpersonalen och åka hem och det tog inte lång stund förrän jag sov...men tyvärr så vaknade jag redan kvart över tolv, men jag är ledig i helgen så det gör inget.

Den där jäkla knuten i magen om sonens flytt sitter kvar och jag har fått tagit flera omeprazol....om det ändå vore över....och inte vill jag prata med han...den finaste heller...är så jäkla rädd att det ska missförstås och jag vill inte att han ska känna som att han måste finnas där ...det har jag sagt till han flera gånger men ändå känns det så...men jag saknar han ...ingen har funnits där så som han har gjort...och fortfarande älskar jag han för det....fortfarande en vänskapskärlek

Slut som artist när jag kom hem i morse...20-25 mil i bilen på natten är tröttsamt och dessutom tunga vårdtagare just nu....vildsvin i massor och på ett ställe har dom radion på ute på nätterna för att skrämma bort dom, men det rasslade till i trädgården när vi skulle gå in där...kolsvart var det men jäklar att vi fick bråttom in...och sprang tillbaka till bilen sen...känns ju lagom tryggt att åka dit 2 gånger per natt.

Somnade ganska fort iaf när jag kom hem och sov till tjugo i tre. Fick åka ner till mamma och hämta talböckerna som jag lovat att byta ut idag och till apoteket och köpa batterier till hörapparaten...Tv:n behagar att jävlas oxå ...jag får inte digitalboxen att starta och inte orkar jag bry mig direkt heller....men lite surt när jag kunnat se första perioden ikväll mellan Leksand och Brynäs.

Erik har fått en lägenhet i Linde och ska flytta dit i helgen...jag får ont i magen när jag tänker på hur det ska gå...det kommer inte att bli konfliktfritt eftersom hon sagt att ingen kommer in i huset som ska hjälpa Erik...vi försöker lösa det men vi får se hur det går...förra gången han flyttade gick ju inte speciellt bra ...synd bara att han inte förstod då att han har det bättre utan gap och skrik...och att framför allt Lovi har det bättre...inget barn ska behöva växa upp i ett hem där man skrikerr och gapar på varandra.

Jag försöker göra mitt bästa för att det ska bli så bra som möjligt för alla men det är inte alla som förstår det och då är det ändå dom som har varit i samma situation och fått allt stöd den kan få...men sånt glöms tydligen bort...usch om allt bara var över så man slapp den här knuten i magen.

Ska åka och göra sista natten den här veckan snart och det känns bra...jag står inte ut att vara i den här lägenheten och att må så jäkla dåligt....

Nog har vi fått så mycket att göra på nätterna och långa sträckor att åka  så jag har inte tid att tänka på nåt annat...så skönt..och trött var jag i morse så jag somnade snabbt, men sen kom ju dom dumma drömmarna så halv tre klev jag ur sängen....duschade och åkte ner till mamma och tog en fika med henne, plockade fram kläder och det hon behöver när hon ska till usö på fredag morgon. Jag jobbar ju torsdag natt så hemtjänsten har ordnat med nån som följer med henne. Var till Rolf och fick lite behandling av den här skitryggen jag har...han är en underbar sjukgymnast...så duktig och humor har han oxå...det är en egenskap jag gillar. Det slog mig när jag låg där att det inte alls är obehagligt när han masserar eller trycker på rumpan...jag som inte kan med att nån tar på mig...många var så förvånade att jag inte var och fick massagae i Thailand...men jag klarar inte det...ingen beröring av nån som inte står mig väldigt nära...jag fixar inte det. 

Gjorde ny ingefärashot när jag kom hem, det är nåt jag inte kan vara utan...kände att jag måste ta tag i det där med maten...det är inte alls bra....så jag gjorde en kycklinggryta och kokade grönsaker till, det räcker till i morgon oxå så då känns det som att det blir lite ordning på i två dagar iaf. 

Jag har funderat på att åka iväg nånstans i helgen....känns som att jag bara kommer att sitta här och må dåligt annars och inte kunna gå ut heller för det är obehagligt när jag ska gå in igen.

Två nätter kvar den här veckan så jag hinner ju fundera på det...skulle vara skönt att komma bort  och få tänka på nåt annat...saknar min fina vän...saknar att kunna få råd och peppning.....

 

En sån där dag när man vaknar på morgonen och bara tänker att nej det får inte vara morgon än...jag vill inte vakna...inte nu....aldrig.....försöker hela dagen att somna...på soffan ...i sängen...på soffan...ja så där går dagen och jag kommer aldrig ur pyjamasen. Hade en läkartid idag men det orkade jag inte, får ta det senare. M ringde och det kändes lite lättare en stund att bara få surra lite och glömma allt...såg att jag skickat till den finaste av misstag igen...men han förstår ju att det var ett misstag och det känner jag inte att jag behöver förklara nu.

Jag lovade kollegan att ta hennes tisdagnatt då hon har fullt upp med älgjakt...så nu är det bara att rycka upp sig, ta sig in i duschen och på med jobbkläder...får sätta på mig den proffessionella masken och försöka hålla tillbaka dom där jädrans tårarna som bara kommer utan att jag kan hjälpa det...men man kan ju hoppas på att det är mycket att göra i natt så jag inte hinner tänka så mycket...inte för att jag önskar att nån ska bli sjuk eller göra sig illa utan mer sånt som man kan prata bort...när nån bara behöver få prata eller en hand att hålla i....

Jobbar onsdag och torsdag natt oxå...och det är väl kanske bättre att göra det än att gå här hemma och må dåligt eller att ligga och sno i sängen halva natten innan jag somnar...men det går väl över...precis som allt annat gått över. Men det är tungt när man ser sitt barn må dåligt och när andra försöker trycka ner en för att man inte sviker...men jag sviker aldrig nån jag älskar...

 

Igår kväll vid halvtolv tiden så var det nån som kastade nåt på mitt sovrumsfönster...jag blev helt stel och låg stilla i sängen och vågade knappt andas....det var bara en gång så efter en stund så vågade jag mig upp och tittade i fönstret men det fanns ingen där...eftersom porten är olåst så kände jag att om det är nån som vill mig nåt så hade den kunnat ringt på dörren istället...kanske det var nån som bara ville skrämma mig...och ja...den lyckades.

Vaknade i tid i morse iaf och åkte ner till mamma och följde med henne till frissan så hon blev fin i håret.

När jag kom hem så fick jag besök av Erik och han hade Emma med sig...jag kommer alltid att ha min dörr öppen för mina barn oavsett och Emma har jag alltid tyckt om på jobbet...en glad och rolig tjej...varför ska jag behöva ta någons parti? Varför kan jag inte bara få vara neutral?....Det känns ibland att dom som gapar värst har mest i sitt eget bagage, men att dom glömt det eller förträngt eller vad dom nu gjort.

Min kärlek för Erik är villkorslös...precis som den är för mina andra barn, och så kommer det alltid att vara.

Jag ser ju hur dåligt han mår men såg oxå hur han blev gladare ju mer vi pratade och att jag och Emma hade mycket att prata om oxå då vi jobbar på samma ställe.Dessutom har inte Emma gjort nåt som helst fel...hon var fri och behövde inte ta hänsyn till nån annan...jag har varit i samma situation som henne så jag vet hur det är...varför är det alltid kvinnan som gör fel?

Jag vet att Emma oxå har fått ta mycket skit när hon och hennes sambo gick isär, men jag har inte hört bådas version så därför är jag neutral där oxå.

Hur mycket dom än skriver till mig och hur mycket dom gapar på mig så kommer jag aldrig att svika mitt barn.

Älska mig mest när jag förtjänar det minst är ett ordspråk som är sant....

När äldsta dottern mått dåligt och det har varit turbulent i hennes förhållanden så har lillebror funnits där...när dom andra systrarna mått dåligt i förhållanden så har han funnits där...båda mina söner är empatiska och fina ...precis så som jag har uppfostrat dom...kanske tjejer har svårare för den biten.

Idag har jag känt att jag behövde få ur mig all skit...att jag behövde prata med någon som är klok och alltid ger mig fina råd...men mitt jävla meddelande på messenger stoppar mig från det....hur ska jag agera eller skriva så att han förstår vad jag menar...jävla skit....det enda jag vill vara är en vän...en vän till den finaste vän jag mött.

Jag är nog världsbäst på att krångla till det för mig....det bästa hade varit om jag varit ensam hemma i går kväll...inte varit så naiv och godtrogen. Jag har aldrig varit och kommer aldrig att bli någons kk...vän kan jag vara men det stannar där...det hjälper inte ens att försöka få mig full så jag inte vet vad jag gör...men i det fallet vet jag precis vad jag gör, så full blir jag aldrig. Sex utan känslor finns inte på kartan och då menar jag kärlek på riktigt...inte vänskapskärlek....

För att få X att fatta så skickar jag ett meddelande till den finaste....det gick tydligen in då så då hade jag ett problem mindre...men skaffade mig ett annat...när jag vaknade i morse så det första jag blev att tänka på var det där jag skrev på messenger....jag drog täcket över huvudet och ville bara dö....vågade inte titta i telefonen men gjorde det till slut för nånstans hade jag en lite förhoppning om att  kunna radera ....men det enda jag såg var att han läst det och telefon fick sig en åktur över sängen och jag drog täcket ännu längre över huvudet och funderade på hur jag skulle kunna försvinna....kände att nu kommer jag inte att kunna gå ur sängen på hela dagen....det tog bara några minuter sen plingade det till i telefonen....först tänkte jag skita i det men sen kände jag att det skulle bara förvärra allting så jag kravlade mig över till andra sängen och letade på telefonen.Jag var ju tvungen att läsa det jag skrev för att förstå vad han svarade. Stackarn han måste ju tro att jag är helknäpp...jag älskar han det gör jag...det är ingen hemlighet, men kanske inte på det plan som många tror....han är en underbar och fin vän...det är det jag älskar han för och värdesätter..att det sen kan låta som en annan slags kärlek kan jag förstå...men att jag kan säga hur mycket han betyder för mig och hur stark min kärlek är beror kanske mycket på att han är ofarlig för mig....jag behöver inte vara rädd att han ska ställa några krav och min kärlek kan vara villkorslös....ingen har någonsin varit så fin och så snäll mot mig som han....därför fortsätter jag att älska han lika villkorslöst....som den finaste...den finaste vän man kan ha.

Den där likör 43 hade jag helt glömt bort...det var det vi drack jag och han som inte kunde bestämma sig, han som var kär i två personer samtidigt och kunde inte välja....han som gjorde mig gravid och blev så fruktansvärt rädd...men det slutade med ett missfall i sextonde veckan och det var ju lika bra det....han som skrev så fina brev om kärlek och som jag har kvar än....dom som jag fick tillbaka efter att C hade dött....varför han skulle ta dom breven vet jag inte för han fick ju ändå aldrig veta vem C-H var....det var en passion en kärlek som inte hade några gränser...nåt jag aldrig upplevt med någon annan...men fina minnen ....han kommer alltid att finnas i mitt hjärta och när jag passerar Ställdalen så finns alltid en tanke på han....en minnenas kväll efter så många år <3

 

vaknade halv fem i morse och var klarvaken....så jävla typiskt det är så jag gör nu varje natt, sover ett par timmar, vaknar och ligger och tänker på allt jag inte ska tänka på....somnar om och så har hela förmiddagen gått.

Jag undrar om det var mitt besök vid graven som rivit upp allt igen...kanske det var dumt att göra så men eftersom jag har förlåtit så trodde jag att det var en bra ide att göra så...att prata med han som jag brukar göra hos brorsan...lika bra att inse att det ska jag inte göra igen.för nu kommer det ena minnet efter det andra över mig igen och jag mår pissdåligt av det. Ett minne som kom över mig idag var när jag och barnen gick ut i lekparken som var precis utanför min lägenhet...barnen lekte med kompisar och jag och dom andra mammorna satt och pratade...då helt plötsligt ser jag C komma med en jäkla fart och gå in hos mig...jag kände direkt i magen att nu var det nåt jag gjort igen men jag visste inte vad. Jag bad dom andra mammorna att titta till barnen så jag kunde gå in för jag ville inte att dom skulle vara med om han blev galen. När jag kom in så var han svart i ögonen och skrek åt mig varför svarar du inte i telefonen....jag försökte vara lugn och sa att du såg väl att vi var i lekparken och jag hör inte telefonen dit...du ska fan inte vara ute och ränna...hämta ungarna  och såklart gjorde jag det och jag såg att dom andra mammorna förstod vad som väntade men vad skulle dom kunna göra....det är sånt som kommer över mig nu därför blir det missförstånd hela tiden då jag är på min vakt så jag inte ska göra eller säga nåt som blir fel...men ändå tror att jag gjort det...jag behöver kanske gå till en kurator igen och bearbeta allt som finns inom mig...jag vill ju bara vara glad och lycklig precis som jag var under våren och sommaren....men så kom det här med sonen oxå och alla anklagelser för att jag finns vid hans sida om han behöver mig...precis så som jag gjort för mina andra barn, men det har några av dom glömt....jag fick kastat i ansiktet att jag som skrev att otrohet var det värsta jag visste kunde få det printat om jag glömt det...men jag har inte glömt det, jag tycker fortfarande att otrohet är ett svek som jag inte tolererar...men det är otrohet mot mig...det rättfärdigar inte mig att ha åsikter i andras förhållanden...jag kan tycka men behöver inte överge någon för det eller vara på någons sida. Jag kan vara neutral och finnas för alla men det får jag inte och det som gör mest ont är att jag inte kommer att få träffa mitt lilla lyckopiller, den som betyder mest av allt för mig. 

Ibland undrar jag om jag är rätt för den här världen....om det inte var lättare att slippa...men så ska jag inte tänka..jag har ju fem fina ungar...även om dom har kommit till i kärlek blandat med smärta så är det dom jag älskar mest av allt....visst kan väl försoningssex vara fint...men inte alltid. Hur ska jag komma ur det här....jag trodde att jag skulle göra det när jag visste att mina känslor för den finaste var rätt och äkta...men nu vet jag inte längre...det känns som att han leker med mina känslor....att han kan tycka att det är smickrande att någon har så starka känslor men att det inte betyder något egentligen....det kan jag förstå och accepterar helt men då ska han säga det och inte genom olika handlingar såra mig om och om igen.....är det jag som är för rak och ärlig i det jag känner....eller vad är det som fattas i kommunikationen....men mina känslor kommer aldrig att förändras...jag älskar dig finaste vad som än sker.

När man är sådär jätteledsen hela tiden vad gör man då...jo åker till mamma...till barndomens trygghet, där man kan få känna sig liten och trygg en stund. Min mamma kan få mig att skratta när jag är ledsen likaväl som hon kan få mig vansinnig ibland....När jag levde med C så valde hon att vända mig ryggen, jag kan förstå nu i efterhand att hon såg det jag inte ville se, men det var fel metod att få mig bort från han....då hade jag ingen annan än han och det var ju precis det han ville. Att alla skulle bort från mig så han kunde kontrollera mig helt. Jag vet det nu och såklart jag förstod det då oxå men då var det försent, han hade mig i sitt grepp och jag kom inte ur det.Det var tryggare att vara med han och veta var han var än att göra slut på nåt och sen få se sig om över axeln hela tiden...precis som det blev senare.Jag är bara så glad att jag inte flyttade till Ludvika, att jag åtminstone kunde stå emot där. Men ibland var vi där oxå när jag kunde för mina två andra äldre barn...En gång fick han ett av sina utbrott där när jag ville åka hem...såklart att jag skulle åka hem till nån av mina älskare.....då tog han bebisen ( yngste sonen) ifrån mig och sa att jag kunde åka men barnet skulle stanna där...jag kände att om jag stannade så skulle det bara sluta med fysisk våld men samtidigt ville jag inte lämna barnet med en så psykiskt ostabil man...men när jag såg att det bara skulle sluta illa så lämnade jag Ludvika och for hem...jag grät så jag skakade hela vägen men vad skulle jag göra...visst jag hade ensam vårdnad om barnet och hade kunnat ringt polisen och bett om hjälp, men jag ville inte riskera att han gjorde barnet illa vilket skulle kunna ske...jag satt uppe hela natten och vid tvåtiden ringde han och sa att jag skulle vara vaken och ta emot barnet för nu skulle han sätta han i en taxi till Kopparberg. Jag försökte förklara för han att du kan inte sätta en bebis själv i en taxi, men han bara hånskrattade åt min förtvivlan...det var ju det han var ute efter...att göra mig ledsen och förtvivlad...men det som skrämde mig mer var att han cyklat ner på stan till en telefonkiosk och lämnat barnet själv hemma. Jag vågade inte sova nåt den natten för jag visste ju inte om han satt bebisen i en taxi hem men tidigt på morgonen åkte jag upp till Ludvika och så var allt som vanligt igen...han var ledsen och bedyrade mig sin kärlek och att han inte skulle dricka mer och att jag och barnet var allt för han....som vanligt höll det några månader.

När jag mår som sämst så känner jag att jag kan skriva om det som gör mest ont....en kväll så hade C druckit en hel del och somnat på soffan när vi tittade på tv....jag som aldrig haft några som helst bekymmer med att visa mina känslor eller säga hur jag känner skrev ett brev till han där jag ville att vi skulle gå skilda vägar och att jag inte orkade ha det så längre....det var ett av mina misstag...jag gick upp och la mig i yngste sonens rum då han och lillasyster låg i mitt sovrum....vaknade av att nån slog på dörren och innan jag hunnit fatta vad det var så hade han slagit in dörren och sen kom det första slaget.....hur dum var inte jag som trodde att han skulle förstå...förstå att vi inte var bra för varandra....det jag kände mest var att han slog sönder dörren....det andra var jag så van vid så det kändes inte längre....vad är väl fysisk smärta mot psykisk...och nu känner jag att jag återupplever det på nåt sätt....den psykiska smärtan....den som gör mest ont....om jag ändå visste att någon fanns där för mig nu när jag mår så jäkla dåligt...men det känns som att alla bara försvinner.....älskade fina finaste dig trodde jag på....men efter alla tårar du gett mig så vet jag inte längre....

Vaknade tjugo över sju i morse...hade fått ett meddelande av Linda som fick mig att skratta...hur skönt kändes inte det...gick upp och kollade på tv men det slutade med att jag somnade och solen sken rakt i ansiktet...fortsatte tillbaka till sängen och somnade om där...det känns som jag kan sova dygnet runt nu....vaknade och fuderade på om jag skulle dammsuga...men det blev en flera timmar lång fundering, men nu är det gjort....kände mig helt slut efter det. Jag skickade ett sms till M hörde om hon hört nåt från läkaren och då ringde hon upp mig och talade om att dom inte hittat nåt på någon röntgen så varför hon har så ont är en gåta...men skönt att höra att det inte var cancer igen.

Det känns som att jag går sönder inuti....vill inte gå ut orkar inte göra nånting...nu är jag där jag inte ville vara...så lätt var det att knuffa ner mig i det svarta hålet igen....jag vet inte vad det är som gör att jag bara blir förvirrad....ibland känns allt så bra och jag kan känna att han är min vän...men så bara tvärvänder det och jag blir nån som inte finns...det är det som gör att jag åker ner i det där hålet...den där ovissheten och rädslan att ha sagt eller gjort nåt som sårat....önskar att han kunde säga om jag gör nåt galet...jag vet att jag är impulsiv och rak...säger vad jag tycker och känner i alla lägen...kanske jag skulle vara lite mer eftertänksam....men då är det ju inte jag...då är jag ju där igen, att jag anpassar mig för att passa in....så jävla svårt och tårar som aldrig tar slut...

Var det fel av mig att lämna fb under så lång tid...var det fel av mig att besöka C där han är nu...jag får en konstig känsla i magen...en sån där känsla som vi hsp personer känner....vi som är extra känsliga för hur andra människor reagerar...och nu känns det inte alls bra.... jag bryr mig inte om vad andra tycker men den finaste...där är jag högkänslig...så jäkla rädd att han ska vända sig bort från mig...så som andra har gjort...finns inte han här så finns inget annat heller....det gör så jäkla ont i magen och som vanligt så går det ut över det jag äter...eller rättare sagt inte äter...kollar kylskåpet men stänger snabbt dörren för det får mig att känna kräkreflexer....kanske det kan kännas bättre i morgon...vad vet jag....men nu är det bara en knut i magen  älskade fina finaste jag älskar dig villkorslöst och vad som än händer.....

Pratade en stund med den finaste på chatten igår...han gör mig så lugn och jag är så tacksam att han finns...somnade ganska snabbt men vaknade igen halv fem och det var omöjligt att somna om...tankar som bara snurrar och den där knuten i magen....somnade en stund på förmiddagen istället och det känns inte ok.

Får ingenting gjort här hemma och det känns som att jag bara vill fly bort...men vad är det jag flyr ifrån då...åkte iväg och hamnade i Ludvika....var det en slump eller nån som ledde mig dit, för när jag kom dit så kände jag att jag skulle gå till kyrkogården vid Ulrika kyrka och prata med C....det låter kanske helt sjukt men jag brukar åka till minneslunden och prata med brorsan om jag känner mig nere så varför inte göra samma med C...jag har ju förlåtit han när jag gick vidare i livet så varför ska inte vi kunna hjälpas åt när ett av våra barn mår dåligt...en gång har jag ju ändå älskat han och även om kärleken tog slut så har vi tre barn tillsammans och tog han inte sitt ansvar i livet så kan han väl göra det från sin himmel....ja jag vet att jag låter flummig och konstig, men när gråtattackerna bara kommer utan att jag kan göra nåt åt dom så måste jag hitta vägar ur det här.

Den känsla jag har i kroppen är precis densamma som jag hade då både föräldrar och syskon tog avstånd från mig för att jag blev kär i fel man...därför blir jag så ledsen när sonens systrar reagerar på precis samma sätt och jag vet att det enda han behöver just nu är all kärlek och stöd från familjen. Som tur är har han världens finaste storebror som verkligen visar att han finns där...och storebrors underbara sambo som förstår vad han går igenom nu...även den finaste fattar att man inte rår över sina känslor och det älskar jag han för....

Jag vill inte heller gå ut på fb för då är jag rädd att det kommer meddelande på chatten och det orkar jag inte just nu...jag ska gå ut senare i kväll när dom flesta har lagt sig....

Kom på i kväll att jag glömde tiden hos Rolf...jag får ringa till han i morgon.

 

 

Ibland undrar jag vad jag har gjort för ont som aldrig kan få lugn och bara få vara lycklig....somnade i tid igår och vaknade i tid i morse och kände mig utvilad och med en varm känsla fortfarande i kroppen....så glad jag blev för det där kuddfodralet...det värmde att någon hade ens tänkt tanken på att göra mig glad...så fint....

Men snart kom det första meddelandet på chatten...det var från sonen ok det var bara en fråga och ett konstaterande och jag svarade helt neutralt...då kommer det meddelande på chatten från två håll...jäkla påhopp och falska anklagelser...varför inte fråga först hur det ligger till innan man går till angrepp...jag var kanske inte helt snäll i mitt svar men när jag blir falskt anklagad så får även jag nog...och tydligen får jag inte vara neutral och finnas för mina barn som jag alltid varit....

Jag kände att jag måste bort härifrån och lämnade telefonen hemma och drog ner till sjukgymnastiken och körde ett pass på en timme...då hade det kommit ytterligare ett meddelande som jag aldrig läste för jag såg ju början på det och jag vill inte se mer...

Jag gick ut och städade lite i bilen som verkligen behövdes och sen for jag till Hyttan och tvättade den...träffade en tidigare kollega som oxå skulle tvätta sin bil så det blev en trevlig pratstund under tiden bilarna blev rena och jag fick lite annat att tänka på. 

När jag kom hem fick jag ett sms från M och hon frågade om det var ok att ringa och såklart det var det, hon har värre saker att brottas med så jag förstod att hon behövde prata av sig. Mycket riktigt hon hade ringt usö för att få svar på röntgen men sköterskan ville inte säga mer än att det fanns ettsvar men hon ville inte säga nåt utan läkaren skulle ringa i morgon...känns inte bra men jag hoppas ändå för hennes skull att det inte är nåt allvarligt.

Tittade på tv en stund och under tiden hade det kommit ytterligare ett meddelande från en tredje person och när jag såg början på det så brydde jag mig inte om att läsa det heller...jag orkar fan inte ligga i fosterställning på soffan och gråta för att jag inte själv får bestämma vad jag ska göra....låt för guds skull dom två det berör klara av det själva...inget blir bättre av att andra lägger sig i och knäcker en annan person....det enda jag vill är att få vara mig själv och ta mina egna beslut utan att andra ska ha åsikter om det....den enda jag kan prata med nu är han...den finaste...men jag vill inte belasta han heller med allt skit...men jag skulle behöva en kram just nu och någon som säger att det kommer att bli bra...jag vill ju bara vara glad och lycklig......jag kramar min fina kudde och får tröst av den....

 Helt plötsligt tar livet en annan vändning än man trodde...i natt har mina tankar varit helt borta....kärleken är inte lätt att handsakas med och ännu svårare när det finns barn med i bilden....jag har ju haft på känn att det här inte skulle fungera för bråkar man så mycket om allt och inget så tar kärleken slut från åtminstone det ena hållet...och det är det som har hänt nu...han fick uppmärksamhet och bekräftelse från en kompis och det övergick i kärlek...kan man klandra nån från att älska....kan man tvinga nån kvar i ett förhållande där det är en envägskommunikation....jag vill inte ta någons parti utan vara helt neutral, men det förstår inte alla hur mycket jag än försöker förklara det...så mycket skit jag fick ta igår men jag håller ändå fast vid att jag finns här för den som behöver mig och sen kvittar det vem av dom det är...man kan ju tycka att dom inte skulle haft så bråttom med att köpa hus, det är ju bara en månad sen dom flyttade dit....lite mer eftertänksamhet...men i den åldern tänker man inte så och jag kan förstå det...är bara orolig för att han inte ska orka som han skrev till mig idag men jag hoppas att han söker hjälp i morgon...det jag kunde hjälpa med var lite lugnande och sömntabletter så han får sova för får man inte det så kommer dom mörka tankarna att ta över....det som gör mest ont är att dom som varit i samma situation själva och ville ha familjens stöd då...dom sviker nu...många tårar har det varit idag och en oro i magen...så fort jag tar mig upp över ytan så får jag en spark så jag åker ner igen...men jag är stark när det gäller mina barn och jag kommer alltid att finnas där för dom, min kärlek för dom är villkorslös...

När jag kom hem från Linde så låg det ett kuddfodral innanför dörren med def leppard...först en skiva i bilen och nu det här...vem är det?  jag får en oroskänsla i magen av det även om jag älskar def leppard och spelar dom varje dag...för då tänker jag på han...den finaste...den jag älskar villkorslöst....och som för alltid har mitt hjärta <3 skulle jag ha gått hem tidigare från krogen om det inte var för att jag inte kunde släppa tankarna på han och det var viktigare för mig att prata med han på chatten än att festa på krogen...älskade fina finaste <3

Fredagsnatten var en enda kaos...tre som dom skickat hem från lasarettet och ingen visste nånting egentligen...fick rapport på ett papper hur livsviktiga saker ska skötas...men allt får inte vi delegeras på och det missar en del tyvärr....när saker händer som inte får hända är man glad att vi har så bra sköterskor att kontakta och få råd av...en jävla natt rent ut sagt och inte många stunder i lokalen...men vi är ju proffs så allt löser sig ;)

Sov fyra timmar sen vaknade jag av ett jävla liv på några indianer eller vafan dom nu var som spelade på flöjter...dom behöver väl för sjutton inte ha sån jäkla volym på....

Var ner till mamma och hämtade henne så hon fick komma ut en stund på marken, men sen gick jag hem och försökte vila...det var inte heller helt lätt med folk som sprang ut och in här så jag hoppade in i duschen och gjorde mig klar för att titta på hockey och dricka cider och öl med Tobbe. Leksand förlorade med 3-2 i förlängning men det blev iaf en poäng så nu har vi bara en poäng mindre än Djurgården...det är det viktigaste ;)

Efter matchen gick vi till hörnkrogen, men det var nåt som fattades....nån jag inte kunde sluta tänka på så jag gick hem istället....pratade med den finaste på chatten men det snurrade i skallen så bokstäverna levde sitt eget liv så det var lika bra att gå och sova....vaknade av telefonen idag halv ett...och vad vore en marken utan drama...men det orkar jag inte tänka på nu...får sätta fokus på att vila en stund så jag orkar jobba i natt...kommer inte att bli lätt då jag både är trött och har tankarna på annat håll...men sen är jag långledig.....