marithape carpe diem

När man är sådär jätteledsen hela tiden vad gör man då...jo åker till mamma...till barndomens trygghet, där man kan få känna sig liten och trygg en stund. Min mamma kan få mig att skratta när jag är ledsen likaväl som hon kan få mig vansinnig ibland....När jag levde med C så valde hon att vända mig ryggen, jag kan förstå nu i efterhand att hon såg det jag inte ville se, men det var fel metod att få mig bort från han....då hade jag ingen annan än han och det var ju precis det han ville. Att alla skulle bort från mig så han kunde kontrollera mig helt. Jag vet det nu och såklart jag förstod det då oxå men då var det försent, han hade mig i sitt grepp och jag kom inte ur det.Det var tryggare att vara med han och veta var han var än att göra slut på nåt och sen få se sig om över axeln hela tiden...precis som det blev senare.Jag är bara så glad att jag inte flyttade till Ludvika, att jag åtminstone kunde stå emot där. Men ibland var vi där oxå när jag kunde för mina två andra äldre barn...En gång fick han ett av sina utbrott där när jag ville åka hem...såklart att jag skulle åka hem till nån av mina älskare.....då tog han bebisen ( yngste sonen) ifrån mig och sa att jag kunde åka men barnet skulle stanna där...jag kände att om jag stannade så skulle det bara sluta med fysisk våld men samtidigt ville jag inte lämna barnet med en så psykiskt ostabil man...men när jag såg att det bara skulle sluta illa så lämnade jag Ludvika och for hem...jag grät så jag skakade hela vägen men vad skulle jag göra...visst jag hade ensam vårdnad om barnet och hade kunnat ringt polisen och bett om hjälp, men jag ville inte riskera att han gjorde barnet illa vilket skulle kunna ske...jag satt uppe hela natten och vid tvåtiden ringde han och sa att jag skulle vara vaken och ta emot barnet för nu skulle han sätta han i en taxi till Kopparberg. Jag försökte förklara för han att du kan inte sätta en bebis själv i en taxi, men han bara hånskrattade åt min förtvivlan...det var ju det han var ute efter...att göra mig ledsen och förtvivlad...men det som skrämde mig mer var att han cyklat ner på stan till en telefonkiosk och lämnat barnet själv hemma. Jag vågade inte sova nåt den natten för jag visste ju inte om han satt bebisen i en taxi hem men tidigt på morgonen åkte jag upp till Ludvika och så var allt som vanligt igen...han var ledsen och bedyrade mig sin kärlek och att han inte skulle dricka mer och att jag och barnet var allt för han....som vanligt höll det några månader.