marithape carpe diem

Natten kan beskrivas med ett enda ord...kaos...började när vi åkte ut vid 22 då en man som bor långt in i skogen mådde dåligt och var orolig. Kollegan stannade hos han och jag åkte tillbaka till Storå för att hämta nåt lugnande...jag blev ju kallad för att köra som en biltjuv för ett tag sen och det kan jag hålla med om nu...100-110 på vägen mellan Ramsberg och Storå ...men när jag kom tillbaka så hade kollegan fått mannen att somna och vi tog en snabb kopp kaffe med frun för att lugna ner henne och sen fick vi även henne i säng.Under tiden fick vi larm om en annan kvinna som har hjärnspöken...ser folk inne hos sig, lönngångar och barn som sitter utanför och pappan är inne hos henne...det är ingen idé att säga emot utan istället försöka avleda och lugna...men den här gången gick det inte så vi tog med henne i bilen till lokalen...kokade kaffe och hon drack en kopp och blev lugn när hon kände sig trygg med oss...en annan kollega som satt vak inne på huset och personen nyss avlidit fick komma och hjälpa oss med att sitta hos damen så vi kunde fortsätta ...vi låg nu efter ca 2 timmar och hade larm som hängde över oss...for till nästa som är ca 4 mil bort...där satt en otrevlig lapp på dörren från en anhörig...det är så svårt för anhöriga att förstå att på natten är vi bara två och har hela norra Lindesbergs kommun...från Löa, Storå, Stråssa, Ramsberg, Guldsmedshyttan, till Riddarhyttan, Kloten och Noragränsen....ibland åker vi 25 mil på en natt och det tar tid bara att sitta i bilen och ta sig fram till vårdtagarna...ännu sämre blir det när snön kommer och vägarna är oplogade och hala. Vi åkte ut 22 och var klara 06....då hade vi fått hålla igen blåsan och hoppa in snabbt på en toalett när det fanns ett tillfälle....ett äpple och en banan i bilen under tiden vi åkte var det vi hann få i oss....vården börjar bli ohållbar och det talas så mycket om värdegrund och vi ska gå hela tiden på utbildningar om det...men hur efterlevs den...inte alls skulle jag säga...det låter så fint men är bara tomma ord.

Vi förväntas kunna och veta allt, vara kurator, psykolog, undersköterska och hitta lösningar på de mest otroliga saker...men trots att man är så trött så det snurrar i skallen så är känslan när man ser tacksamheten hos den man slagit knut på sig själv för att hjälpa så mycket värd och jag vet att jag älskar mitt jobb och vill inte ha nåt annat...likaså att vi är så få på natten så vi peppar och uppmuntrar varandra..om den ena faller är den andra stark...i natt sjöng vi både högt och falskt i bilen efter att ha fått en rejäl utskällning av en vårdtagare som tyckte att h*n fått vänta alldeles för länge...Det kändes skönt när vi fått rapportera över till dagpersonalen och åka hem och det tog inte lång stund förrän jag sov...men tyvärr så vaknade jag redan kvart över tolv, men jag är ledig i helgen så det gör inget.

Den där jäkla knuten i magen om sonens flytt sitter kvar och jag har fått tagit flera omeprazol....om det ändå vore över....och inte vill jag prata med han...den finaste heller...är så jäkla rädd att det ska missförstås och jag vill inte att han ska känna som att han måste finnas där ...det har jag sagt till han flera gånger men ändå känns det så...men jag saknar han ...ingen har funnits där så som han har gjort...och fortfarande älskar jag han för det....fortfarande en vänskapskärlek