marithape carpe diem

Fy tusan vad kallt det var i natt...inte så att det var minusgrader men det småregnade och blåste som attan...och fröken noll koll hade fel skor och för tunn jacka för det vädret. Det var skönt att komma hem och hoppa i flanellpyjamasen och raggisar när man var som en isbit...blev snart varmt under täcket och jag somnade nästan på en gång. Känns som att jag håller på att bli förkyld och det har jag då varken tid eller lust med...får väl ta nån extra ingefärashot så kanske det går över.

Skulle behöva ta fram mina vinterdäck nu men eftersom dom är i ett garage där någon bor som inte vill ha med mig att göra så får jag försöka lösa det på något vis....jag har iaf bestämt mig för att nu ska jag försöka stänga av och låta det vara som det är...lättare sagt än gjort för en känslomänniska...men jag provar...vet ju inte om det går innan jag har försökt för det här dödar mig och så kan jag inte leva...jag får fokusera på dom som vill vara i mitt liv och vara nöjd med det. Det känns iaf hårt för det har alltid funnits en grundkärlek mellan alla och alltid har man ställt upp för varandra...det som gör riktigt ont är att se sonens besvikelse över att dom som han älskar mest bara svek....men som tur är har han sin fina storebror som ställer upp till hundra procent......

En natt kvar inan långledigheten...nio dagar känns väldigt långt nu men jag får väl se till att hålla mig sysselsatt hela tiden så jag inte funderar och tänker så mycket...för då blir det bara fel och så får jag ångest för det oxå....

Man får inte större bördor än man orkar bära har jag alltid tänkt förut och att det är meningen att man ska lära sig nåt av det...men vafan nu börjar dom där bördorna vara lite för mycket....nu vill jag bara vara glad och lycklig och det är målet nu....även om det får ta sin tid.