marithape carpe diem

Ibland skulle jag vilja jobba med nåt helt annat....när man känner sig helt maktlös och inte kan göra mer än att ringa ssk och finnas där...när en svårt cancersjuk skriker rakt ut i plågor och när man ser hur anhöriga lider....jag hoppas vi kunde göra något för att lindra smärtan...både den fysiska och den psykiska...så glad att vi är två så den ena kan ta hand om den sjuka och den andra om anhöriga, för det är lika viktigt för anhöriga att bli sedda och bekräftade...att dom förstår att vi finns där för dom oxå..men ibland är det så tungt....

Hade mobilen på väckning halv ett men inte förrän tio över ett lyckades jag få upp ögonen såpass att jag kunde släpa mig upp...te och en lchfmacka och i kläderna och sen till apoteket och hämta ut en massa medicin till mamma...ner till henne med det, ta en fika och vara lite social...bädda rent i sängen och ta fram duntäcket, vädra det andra och lägga ut i förrådet, stryka en stor stryktvätt, diska,ta fram rena kläder till duschen,ställa in radion i sovrummet så hon kan lyssna på den då hon vill följa hockeyn och andra sporter...men så har jag tyvärr tummen mitt i handen så inte fan fick jag in en enda kanal...bara ett jäkla brus...så det överlät jag till Anette när hon kommer dit och ska handla i morgon...noll tålamod när det gäller sånt...det ska fungera på en gång annars skiter jag i det....tur att jag har en syster som är mer teknisk...jag är bra på andra saker så det gör mig inget......

Värre är det med att hinna göra nåt här hemma...eller orken finns inte...blir som handlingsförlamad och inget blir gjort....klädhögen på stolen bara växer och jag får flashbacks från tonåren när man slängde skitiga och rena kläder om vartannat på stolen och det blev ett berg...sen helt plötsligt var det tomt på trosor och lika tomt i garderoben.....men då kunde jag iaf gå till tvättstugan utan problem...problemet var tonårslathet när mamma bestämde att från 16 år så skulle jag sköta min egen tvätt....nu är det nåt helt annat.

Jag tog upp lite försiktigt med mamma om att flytta till Frostviken...men då blev hon helt bestört och sa att det får du inte göra, det får du göra när jag är borta....ja det var det jag visste och det var det som höll mig tillbaka....jag kan inte svika henne det skulle aldrig bli bra med det och jag får som vanligt lägga mina drömmar åt sidan....men kärleken finns kvar om den är äkta och menad att vara så....annars får jag acceptera det oxå.