marithape carpe diem

Somnade vid tolv i går natt och vaknade igen efter  ett par timmar och kände ångesten som fick hjärtat att slå extra fort och var klarvaken....lyssnade på poddar och gick upp en stund och tittade på tv....men eftersom jag nästan aldrig tittar på tv så var det inget jag hade ro att se på.....somnade framåt morgonen  och vaknade med ett ryck och tittade på klockan.....den var tre på eftermiddagen.....så totalt klappslut och ändå inte kunde sova på natten.....blev inte så mycket gjort innan det var dags att bege sig mot Lindesberg och besiktning av bilen....undrar varför man får så ont i magen av att besikta en bil....känns precis som när man går till en läkare och får en diagnos på sina krämpor. men nu behövde jag inte oroa mig så mycket, bilen gick igenom och det trots att jag hade glömt rattmuffen på ratten.....det som skulle göra att jag skulle få en tvåa på besiktningen enligt vissa....vilket visade sig vara helt fel....ska inte lyssna på karlar som ska veta allt och förminska mig....är så lätt att tro på allt dom säger och anta att jag har fel, för så har det alltid varit.....ska lyssna mer på han den enda som aldrig någonsin förminskat mig, som aldrig någonsin fått mig att tro att jag är mindre värd, som bekräftat mig, som gett mig styrka att leva vidare, som betyder mer för mig än vad han kan tro......som jag älskar av hela mitt hjärta.....en kärlek som är trygg och villkorslös......

Totalt slut efter en jobbhelg...kanske lite mer slut än vanligt då jag blev satt att ensam ha ansvar för 13 vårdtagare...hade väl inte varit nåt problem om jag hade varit där förut, men det hade jag inte. Jobbet i sig är väl ingetproblem, men tretton olika personligheter med tretton olika behov och man dessutom inte ens vet vad dom heter kan bli för mycket för den mest vana....men med hjälp av en kollega på en annan avdelning så lyckades jag ro det iland....men som det tog på både kropp och själ....var helt slut när jag åkte hem och då kom tårarna av stressen....är så lite som behövs för att jag ska få ångest för att inte räcka till. Somnade till en poddokumentär om Tomas Qvick....men vaknade efter ett par timmar igen....lyssnade vidare där jag somnat och sov trekvart till och då var klockan två. Panik för jag skulle handla åt mamma och som vanligt måste jag vara där till kl tre.....fikade med henne och tog fram rena kläder till duschen innan jag for till Lindesberg....Erik såg över bilen som ska besiktas i morgon och jag fick en stund med Lovi och Troy.....så underbart och ger mig så mycket kärlek och energi....

Ska försöka ta det lugnt i morgon trots att jag måste åka till Linde igen och bilen ska besiktas....men jag får inse att det är inte så mycket jag kan göra och blir det tvåor så är det inte värre än att dom får åtgärdas...känner att jag tappat mig själv nånstans och att allting kanske har snurrat på f

ör fort....men jag jobbar på det och hoppas att jag en dag kan känna riktig glädje igen och våga tro på kärleken och livet.....

Nu har jag sovit mig igenom dom lediga dagarna så i morgon börjar helgens nattjobb....vaknade i natt strax efter att jag somnat och mådde illa....fick rusa ur sängen och in på toa och tokspydde.....blev inget mer varken under natten eller dagen så magsjuka var det inte....kan bero på att det där med mat har det blivit lite si och så med och igår åt jag en köttfärspaj som var ganska starkt kryddad....antagligen den som magen reagerade på.....är nog bäst att hålla mig till nudlar iaf. Det är ju bättre än ingenting. 

Dom ringde från fritids på fm och sa att Charlie hade spytt och dom fick inte tag på varken Lina eller Petri. Som dom misstänkte så svarade inte Lina när hon inte kände igen numret så när jag ringde så svarade hon på en gång....men det verkade inte vara magsjuka där heller för hon har inte spytt nåt mer eller mått dåligt....skumt det där. I morgon ska lilla Penny träffa mormor Sigrid för första gången och då blir det tredje gången jag är där den här veckan....men vad gör det, man vet aldrig när det inte blir nån mer gång.

Ska försöka komma i säng i tid och hoppas på att få sova utan illamående eller annat skit....har ju tre jobbnätter framför mig....kan bara bita ihop och hoppas på att jag klarar det..

Har inte haft ork till att skriva på ett tag....mycket som hänt som tagit för mycket energi. Vi firade lilla lyckopillret som fyllde hela 7 år....min lilla bebis....så kul att alla var samlade men bara synd att jag var tvungen att åka ner till mamma så det blev så kort stund med alla. Söndagen började jag min arbetsträning på Grönboda....två nätter som både gav mig positiv energi och gav mig en smärta i benet jag inte känt på länge......postivt med vårdtagarna och kunna ge hjälp och närhet till dom som behöver det...men dessa jävla golv....flera av personalen som känner mig och vet om min operation ifrågasatte hur jag skulle klara dom golven....men nu vill min chef att jag gör det under några veckor för att se hur jag klarar undersköterskejobbet efter operationen....precis som att det sitter i mitt knä.....jag har nu gjort två nätter och sov typ 4 timmar när jag gick av för att jag var tvungen att åka ner till mamma och handla åt henne och ta reda på tvätten jag tvättade sist och ta fram rena kläder åt henne till duschen....talade om för henne att jag jobbar hela helgen så då bestämde hon att jag ska komma till henne på torsdag då det blir för länge annars......somnade tidigt på tisdagskvällen och vaknade flera gånger av att benet värkte..... sov alldeles för länge på onsdagen.....kände att jag var för trött....att det blivit för mycket på en gång, men vad ska jag göra.....bara att bita ihop och kämpa på....önskar att jag bara kunde vara och ägna all tid åt dom jag älskar....men hyran och räkningarna betalar sig inte själva.....

Är iaf glad att lilla Penny är hemma även om dom inte blivit utskrivna från USÖ....en av anledningarna till att jag orkar en stund till....det enda jag vill är att vara lycklig och glad.....

En orolig sömn i natt då jag blev väckt av ett meddelande klockan två från mellandottern att dom fått sätta i dubbla lampor och sond på lillstumpan.....hur lätt är det att sova sen. Lyssnade på poddar och lyckades somna ett par timmar....för att åter vakna och oroligt titta på mobilen.....I kväll verkar det iaf som att det stabiliserats för värdena ligger på samma som i natt.....håller tummarna att det fortsätter så och att dom kan få ta hem lilla Penny snart och bara åka till USÖ på kontroller varje dag. 

Idag fyller mitt lilla lyckopiller 7 år....vart tar åren vägen.....var ju inte längesen hon kom till världen och bodde här hos mig i 2 år.....det som gjort att hon står mig så nära, att vi har det band vi har....älskar den ungen till månen och tillbaka. Men vi ska inte fira henne förrän i morgon då alla morbröder,mostrar och kusiner kommer....ja inte moster Lisa och Penny då.....men alla andra.

Ska börja på mitt schema på söndag....inte på patrullen ute utan inne på Grönboda....känns helt ok då det är halt ute och jag vill för mitt liv inte halka omkull och riskera mitt nya knä....känns ibland som att jag bara är dum som fortsätter, men vad har jag för val......i det här yrket där det är deltid som gäller och för att man ska orka så har man inte så mycket att välja på.....bara att stå ut och sen fortsätta som vikarie så länge det går.....tar inte ut något i förväg....det får bli så bra det kan bli.

Hoppas iaf att den här kylan ger med sig för jag är inte född att fixa den....kanske jag gör som min vän Monika nästa år....önskar att jag var lika tuff och modig.....

Vaknade i morse av ett videosamtal från mellandottern....nu var hon här prinsessan av Östra Löa....en liten tjej på 3560g och 51cm lång med mycket mörkt hår....så perfekt....tills efter några timmar då dottern skrev att den lilla hade farliga värden av gulsot och nu var det blåljus till USÖ......John hade också gulsot när han föddes men inte dom värden som lillstumpan har.....det beror på att L är 0 negativ och har fått tagit en spruta under graviditeten för att inte bilda antikroppar mot barnet som är A positiv.....men sprutan har inte varit tillräcklig och nu har mamman bildat antikroppar mot den lilla.....om värdet fortsätter stiga så är det enda alternativet att byta blod på barnet för att få bort mammans antikroppar......ska det aldrig ta slut......är det den förbannelse han gav mig.....den att mitt liv skulle bli ett helvete....men låt det då för fan inte gå ut över dom oskyldiga barnen.....det helvete jag hade tillsammns med han kan iaf inte bli värre utan han även om jag tycker att det blir för mycket ibland och faller.....men jag reser mig alltid.....men när det drabbar oskyldiga barn gör det alldeles för ont.....kämpa lilla hjärtat...jag finns här för dig.....och tänk på hur snabbt livet kan förändras....från lycka till smärta.....

Om jag bara visste hur jag ska göra för att sova en hel natt utan avbrott så skulle jag göra det....förbannade skitnätter som gör att jag tappar all motivation att kliva ur sängen om jag inte har nåt som jagar mig....vilket jag inte har de flesta dagarna. Snöat som attan idag också så att ens tänka tanken att försöka åka med bilen kan ju bara glömmas. Pulsade ut i snön och borstade av bilen iaf så det inte ska vara för mycket snö på den i morgon. Här kommer ingen och plogar förrän kanske tidigt i morgon bitti i bästa fall. 

Hade tänkt att gå och lägga mig tidigt i kväll men då skriver Lisa på messenger att lillskruttan kanske är på väg....hur lätt är det att sova då? Ska hon komma den 17 och låta Charlie ha kvar sin födelsedag den 18 eller ska hon låta det dra ut på tiden och komma på fredag. 

Han den finaste kan få mig att skratta precis när jag behöver det som mest utan att han ens vet om det.....först tänkte jag jäkla skitgubbe....men sen kunde jag inte låta bli att skratta....det var ju lite roligt trots allt.....går och sover nu och hoppas att nummer 10 bestämmer sig för att komma under natten/dagen och att hon kommer frisk och välskapt precis som alla dom andra.

Sov bra i natt och vaknade halv tio...kan ju egentligen inte vara bättre....men sen kommer det, det där att ta sig ur sängen....det är som att det bara inte går när jag inte har nåt som tvingar mig ur sängen......idag skulle jag till mamma så till slut var jag tvungen för att hinna duscha och göra mig klar så jag var hos henne till tre......hoppas att det blir bättre när jag börjar jobba igen och får in rutiner....Anna och Tovali kom och handlade åt mamma när det var många tunga saker. Är så glad för mina fina ungar som finns där när dom behövs. Grannen snett över mig, han som kom och skottade när snön var tung och jag kämpade med den, han frågade om jag hade wifi idag.....kan jag hjälpa nån och ge tillbaka när nån hjälper mig så gör jag det.....kanske är jag dum och naiv som tänker så men han fick iaf koden till wifi....precis som mina grannar från Kosovo fick....jag kan förstå att det inte är helt lätt att få ekonomin att räcka till med ersättningen från migrationsverket och tre barn....jag har varit där själv, ensam med fem barn och klara det på en undersköterskelön....och innan det på studiestöd när jag läste till uska....så kan jag hjälpa dom så gör jag det, det kostar inte mig nåt extra och för att kunna känna glädje i livet så måste man kunna ge glädje......

det och kärlek till dom jag älskar....min mamma mina fina ungar, barnbarnen och han som är den finaste jag vet........

En riktig skitnatt....vaknade efter ett par timmar och det var omöjligt att somna om.....vände och vred men hade gett mig tusan på att jag inte skulle ge upp och framåt morgonen somnade jag om...lagom tills att det var dags att gå upp.....gjorde mig klar och åkte söderut, till den person som sparkar undan benen på mig hela tiden.....var ett bättre möte idag och nu är det bara att kämpa på, att visa att jag klarar det....är ledig till söndag då jag gör första natten efter ett år....spännande men lite oroligt också....men jag väljer att se positivt på det så det kommer att gå fint.....somnade en stund mitt i dan men är fortfarande supertrött så den här kvällen blir inte lång.....en ny dag i morgon med nya tag.....men först en natt förhoppningsvis fylld av fina drömmar....

En superfin helg med mina underbara vänner från Danmark. Papsy som egentligen heter May gick i samma klass som mig på mellanstadiet i Riggards skola för Gunnar Olofsson. En jättefin klass där inte mobbing ens fanns på kartan.....Nu kommer Papsy och hennes man Per hit varje år och sover över hos mig när dom endera är på väg på vinterferie eller på väg hem. Det är dit jag försökt komma iväg varje år....till Köpenhamn alltså....men det har hittills känts för svårt att återvända till Danmark, men jag förstår att det som hänt inte får hindra mig från att återvända till det landet jag älskar....Danmark kommer alltid att finnas i mitt hjärta.

Efter några goda danska öl så gick vi till Akropolis och åt gott....men så kom det....Papsys årliga diskussion om att få köpa tre glas.....lite kul att personalen kommer ihåg henne, men det kanske inte är så vanligt att nån vill köpa glas där.....

Var ner till mamma idag och blev så glad när hon satt upp i sängen och väntade på mig....en helt underbar eftermiddag då jag hade med mig bullar och vi fikade och pratade om allt möjligt. Hon berättar om sitt förhållande till min pappa och jag kan förstå henne  mer och mer......Så glad när vi har såna stunder, när vi kommer varandra nära....nu ska jag bara fokusera på positiva stunder....det är mitt ansvar och trots att jag vet att jag ska möta den mest negativa människa som finns i morgon, och att jag vet att h*n försöker överföra det på mig så ska h*n inte få mig att falla....

Går tillbaka i tiden och ser hur året som gick har varit.....kan se den förtvivlan jag hade i januari, har den förändrats? Ja till en del....men inte helt. jag har fått den operation jag var så rädd för, rädd för att bli sövd men kan med facit i hand konstatera att en operation idag och på 80-talet inte går att jämföra. Den underbaraste narkossköterskan som såg min rädsla och som gav mig en trygghet jag aldrig kunnat ana.......jag kommer aldrig mer att vara rädd för att sövas.....det finns änglar i vården och människor på rätt ställe. Jag har fått verktyg att klara av min ångest och utmattning, men är så jäkla rädd att ramla igen....att det där mörka svarta hålet ska dra ner mig för långt så jag inte tar mig upp trots alla hjälpmedel. Det är så lätt att trilla över kanten igen....behövs så lite för att det ska ske......jag vill inget hellre än att gå vidare, att jag ska kunna göra det utan att få den där sparken i ryggen....men det sker om och om igen.....och så mattänket som varit helt åt helvete en längre tid.....kan man överleva på bara nudlar och ketchup....ja det kan man man säkert men kroppen far illa.....känner hur kilona bara lägger sig på mig, inte bara för det destruktiva mattänket utan även för att jag varit begränsad av att kunna röra mig som tidigare....ser det som att lchf trots att det triggar mina ätstörningar är ett bättre alternativ än det här....så efter i morgon då jag får besök som stannar över natten så tar jag tag i mattänket och förhoppningsvis får det mig att må bättre för övrigt också.....jag ska iaf ha det i fokus när jag går vidare i livet.......

Vaknade halv sex i morse och var klarvaken....kanske lika bra det eftersom det var ett rehabmöte idag.....arbetsträning några veckor till....det klarar jag.....jag biter ihop och fixar det precis som jag alltid gjort.....trots att jag vet att jag kanske smäller in i väggen igen...men vad spelar det för roll.....

jag gör som alltid, sätter på mig masken och låtsas som att allting är som det ska......

åkte ner till mamma, där jag känner mig trygg....men ringde henne först så hon skulle hinna vakna och förhoppningsvis inte vara så grinig.....den strategin funkade, möttes av en pigg och glad mamma igen....den mamma jag saknat....kändes bättre när jag åkte därifrån men den känslan försvann fort när jag kom hem....vill bara sova och komma härifrån....måste ändå försöka städa och fixa inför helgens besök, det är nåt jag ser fram emot....ett ljus i mörkret.....

Arbetstränat i natt....gick över förväntan....inga arbetsuppgifter som jag inte klarade av och alla stopp med i och ur bilen var bättre än någon träning för knäet. Längesen jag gick så obehindrat och utan att det gjorde ett dugg ont, klarade till och med trapporna utan konstigheter, nåt jag inte gjort på flera år.

Hade svårt att koppla av när jag kom hem men somnade efter många om och men....för att vakna efter en timme av telefonen....låg vaken igen och lyckades somna om och vaknade igen efter en halvtimme av telefonen....sen gav jag upp. Skulle ju handla åt mamma idag och vara där som vanligt klockan tre......samma visa idag igen, hon ligger i sängen och är sur och grinig....får bara höra hur dålig hon är....vilket hon inte är egentligen, men det här har pågått alldeles för länge. Det tar även på mitt humör och det känns inte roligt att alltid mötas av samma sak.....att det går över efter att hon fått kaffe och vi pratat en stund är skit samma.....det är just det att alltid bli bemött på samma sätt.....att alltid ha ont i magen när jag ska ner till henne för jag vet att det kräver så mycket energi av mig....en energi jag egentigen inte har just nu......men nu har jag annat att tänka på, nåt som också tar mycket energi.....men på lördag då är det bara positiv energi och jag ska ta tillvara på den.....

Är så jäkla trött på dom här skitdagarna då jag inte ens kommer i kläderna....så många tankar som snurrar i huvudet och ont i magen inför den här veckan som kommer.......men får väl göra så gott jag kan, jag kan ju inte göra mer....bara jag inte blir förminskad och nertryckt....det fixar jag inte med min dåliga självkänsla.....då är jag där igen, på ruta ett....har iaf ett roligt besök att se fram emot på lördag.....det gör att jag orkar lite till....ett besök jag längtat efter länge, nån som gör mig glad och får mig att glömma all skit....bara så synd att vi bor så långt ifrån varandra.....

Återigen en sån där dag då jag var som oförmögen att ta mig ur sängen....även om jag visste att jag var tvungen att åka ner till mamma....gick in i duschen i sista minuten och fick ett medelande från Lina om jag var hemma......hon och Charlie kom hit och vi åkte tillsammans till mamma.....Lina fick gå in först då jag visste att det skulle bli som det varit den senaste månaden.....hon fattade inte att det var Lina utan trodde att det var en personal och hon tänkte inte gå ur sängen. Undrar om hon hamnat i nån depression då hon ligger alldeles för mycket och sover den största delen av dygnet. Får ta det med ssk efter helgen. Hon hade även ramlat för tredje gången och det har jag inte blivit informerad om.....ser hur hon tacklar av mer och mer och det gör mig förtvivlad samtidigt som jag vet att jag inte får behålla henne hur länge som helst.....men det är svårt att ta in.....hon pratar mer och mer om att dö och hur hon vill ha det....kanske känner man sånt på sig.....vad vet jag. Städade iaf bort julen hos henne och tvättade en tvätt och när jag åkte därifrån och en personal var där så var hon min glada mamma igen, hon blir alltid det efter att vi fikat och pratat några timmar så jag får kanske bara acceptera att jag inte får tillbaka den mamma hon var, den som var glad när jag kom. Tog tag i att ta bort julen här hemma också när jag ändå var på gång.....tog ett par timmar men kändes bra när det var gjort.....bara gardiner i vardagsrummet och en tung jäkla låda med tomtar som ska upp på en garderob kvar, men det får mina fina tjejer Piff och Puff fixa....jag törs inte stå på en stege med tunga saker.....Lina sa nåt jag inte tänkt på....att Lisa är han med stora näsan för att hon är snabbast att hacka på andra.....hahaha så kanske det är men hon är också den som ångrar sig fortast och får dåligt samvete för att hon brusar upp så fort.....goa är dom iaf alla mina ungar, med sina brister för det har vi alla.

Känner en stor ångest för måndag.....och fredag....dom dagar som kommer att avgöra mitt liv.....känner mig helt ensam i det då jag inte vill oroa mina ungar och den jag kunde prata med om allt förut bara skrämmer mig.....

Somnade tidigt igår och sov länge idag.....känns som att jag går sönder och inte orkar ta mig ur sängen.....så länge jag hade barnen hemma så var jag tvungen att göra det, det fanns inget val. Deras välmående var det viktigaste och att dom fick ett så bra liv som det bara var möjligt. Aldrig att jag visade dom min rädsla eller hur jag egentligen kämpade för att dom skulle ha det som alla andra ungar. Men nu känns det som att allt har tappat sin mening.....jag har såklart gett dom den jul dom förtjänar och varit med dom under nyår.......men den ångest jag lever med har jag besparat dom.....vet bara att under nästa vecka vet jag hur livet kommer att fortsätta....om det ens kommer att fortsätta....

Hur ska man förklara två dagar i sängen....två dagar då jag knappt orkat andas.....när man försöker låta livet vara som vanligt....iaf på sociala medier, att man sen ligger i fosterställning och bara gråter.....det ser ingen.....känns som att det bara matar på  med skit varje dag. Måndag 7/1 ska jag göra en arbetsträningsnatt....jag vet ju att jag klarar mitt jobb somm uska men det är så mycket annat.....fick med posten idag flera räkningar som skulle vara betalda redan.......en hade jag fixat redan, en hade jag på mig till idag men det värsta var att jag hade en faktura från transportstyrelsen som skulle varit betald igår...jag ringde dit och dom hade skickat ut den i mitten av december...vilket gör att jag får 100 kr i straffavgift och körförbud till inbetalningen registerats......Jävla Post Nord!  Varit upp till Finngruvan och kollat.....så jävla fint att bara åka rakt över....rakt ner..........

Det blev en riktigt fin Nyårsafton med Lisa, Rickard,John och Charlie i Löa. Med trerätters och en massa gott tilltugg till resten av kvällen. Skälade in det nya året med pommac som John trodde var öl så han vägrade att ens smaka på det. Sköt lite raketar och tände tomtebloss inför tolvslaget sen var det tre trötta som satte sig i bilen och åkte hem till byn. Eftersom 2017 var ett riktigt jäkla skitår så hoppades jag att 2018 skulle bli så mycket bättre.....vilket det inte blev.....ettt skitår från början till slut...så därför säger jag ingenting om 2019....det får bli som det blir så gör det inte så ont.

Var ner till mamma idag för att hjälpa henne, Anna var med och skulle handla....en personal kom samtidigt för att ge ögondroppar.....som vanligt de sista veckorna så låg hon och sov och det första man får höra hur dålig hon är....jag bara känner hur jag kastas tillba till uppväxten och hur hon låg i sängen och var dålig.....men nu känner jag bara hur irriterad jag blir för när personalen frågar hur hon mår och jag ser hur hon utnyttjar det och dom hjälper henne mer än hon behöver....hon kan så mycket själv och det ska man inte ta ifrån henne.....det slutar med att jag blir så irriterad att jag säger åt henne att skärpa sig för jag vet att bara personalen gått och vi sitter och fikar så vänder det och när jag skulle åka hem så kom en personal som inte förstärkte hennes gnäll utan var glad och positiv och då blir hon det också....det sista jag hörde innan jag stängde dörren var hennes skratt....tänk om jag en enda gång fick höra det när jag kom också.....

Tänk att man kan bli så skrämd av en person man varit så trygg med.....men under hösten och vintern har h*n förändrats så otroligt mycket......inte samma person längre och jag backar mer och mer.....så mycket jag vill säga till h*n, så många frågor, men h*n bara skrämmer mig.....kanske det blir bättre....kanske bara jag som är för rädd och att självkänslan inte finns.....det handlar ju egentligen om vänskap.....den finaste vänskap jag upplevt.......