marithape carpe diem

Jag har alltid kunnat sova bra på dagarna efter nattens jobb, men nu börjar det jävlas också...somnade vid halv tio och vaknade halv ett och drömde mardrömmar hela tiden....jäkla skit. Har så förbannat ont i det där knät som jag skadade för flera år sen...skulle nog behöva göra den där operationen iaf....men kan man vara sjukskriven 3 månader med en undersköterskelön och klara alla räkningar....jag har inte kollat men jag törs inte chansa på det heller...80% av en 78% tjänst...det kan aldrig gå...sen är det ju det här med mamma. Vem ska handla,tvätta,stryka fixa med det hon behöver om jag inte kan gå eller köra bil på flera månader...är väl bara att bita ihop och ignorera värken och kämpa på antar jag. Dessutom är jag ju så jäkla rädd för att sövas...är väl dom dåliga erfarenheterna av dom tidigare operationerna då jag inte kan andas efter sövningen...precis som pappa och han sa att det blev värre för varje operation...sen läkaren som sa att man kan faktiskt dö under en operation...jäkla idiot.Handlade åt mamma idag, tvättade och tog fram kläder till duschen i morgon....det var min lediga dag det....APT i morgon kl 15 och sen hem och göra mig redo för nattens jobb...jobbar onsdag och torsdag men sen är jag ledig till måndag. Trött så inihelsike men måste hålla mig vaken några timmar till annars vaknar jag alldeles för tidigt...om jag nu somnar förstås...soffan är inget alternativ för då vaknar jag efter ett par timmar och är klarvaken....får nog bli en halv propavan så kanske det funkar. Om det kunde bli lugnt på alla tankar som bråkar hela tiden så kanske det skulle funka bättre...men det går väl över nångång....

Det där med sömn är då ett evigt problem...hur svårt ska det va att kunna somna...jävla tankar som tycker att det är läge att invadera mitt huvud när det blir natt....blev påmind än en gång om hur viktigt det är att ta tillvara tiden med dom man älskar då ännu en person gått bort hastigt och oväntat alldeles för tidigt...känns som att det var en idiotisk idé att gå upp i procent på jobbet när det är som att jag bara jobbar hela tiden....får tänka över det och hitta en bra lösning. Fick besök av min lilla prins i kväll och gör att det känns lite lättare...en sån lite glädjespridare, full av bus och upptåg...kan man bli annat än glad av han.Tänk om man kunde behålla den sorglöshet och livsglädje som ett barn har...varför ska det vara så svårt att vara vuxen...jag vill inte vara vuxen...jag vill vara glad och lycklig...men hur? Nu ska jag göra det jag måste...åka och jobba en enkelnatt, sen är jag ledig i morgon och jobbar onsdag och torsdag natt....

Vilken jäkla skitnatt...somnade på soffan...ovanligt...vaknade efter några timmar och gick in och borstade tänderna och gick och la mig i sängen...KLARVAKEN....efter att ha legat och snott en lång stund gick jag upp igen och satt på tv:n...och så fortsatte natten innan jag somnade framåt morgonen....sen kunde jag minsann sova...vaknade tolv och gick på toa, la mig en stund och tänkte att jag skulle vakna till...i helsike helller...somnade igen och vaknade två! Blev en jäkla fart för jag skulle ju ner till mamma klockan tre så det var bara att hoppa i käderna göra sig iordning och dra. Lillasyster Elin skickade på messenger en skärmdump av ett patetiskt meddelande hon fått av P. Hur dum får han vara egentligen...fattar han inte att i den här släkten har han gjort sitt och att sen vara elak och skriva dumma saker gör inte saken bättre...tur att Elin är så mycket smartare så hon inte svarade på hans dumma kommentar. Mamma har börjat prata om hur det ska bli när hon går bort nästan varje gång jag är där...hur hon vill ha det och vilka saker hon vill att jag ska ta redan nu...jag får en klump i magen och skjuter på saker....det är alldeles för jobbigt just nu att tänka på det....jag vet att jag inte kan ha mamma kvar för evigt, men jag vill inte tänka på det. Helgen som kommer blir nog jobbig att hantera ändå än att jag ska tänka på det som kommer att hända.....Är så mycket som jag borde ta tag i men orken finns inte....känns som att jag bara vill lägga mig på soffan, låta tårarna strömma och dra filten över huvudet, krama den finaste kudden och bara försvinna....hur mycket orkar man egentligen...eller klarar man mer än man tror för att man måste....sätta på sig masken utåt och sen krascha när man är ensam hemma....den enda stund jag känner riktig lycka är när mitt lilla lyckopiller kommer tar sin lilla hand i min och jag känner den enda äkta kärlek som finns....det band som vi har och som ingen kan komma emellan...såklart jag älskar alla mina underbara ungar och får så mycket kärlek från dom...men det hon och jag har är så speciellt....den lilla ungen som jag haft så nära sen hon föddes....den kärleken är den allra finaste man kan uppleva. Kärleken till en man är bara problem....gör bara ont och skapar en rädsla hela tiden...en rädsla för att göra fel, säga fel saker....men ändå finns den där....jag vill stänga av men det går inte.....ska försöka att inte somna på soffan ikväll och få den sömn jag behöver på rätt ställe....lättare sagt än gjort.....

En känslosam dag på alla plan...var på dop idag, min lillasyster Elins lilla pojke döptes.  Jag var i kyrkan redan halv ett då jag hade fått uppdraget att bära korset när vi gick in och ut ur kyrkan...kännns som en stor ära och jag är så glad att Elin och Peter ville ge mig det förtroendet. Ett helt underbart dop med så mycket folk och så Martin Almgren som sjöng två helt underbara låtar...kände hur jag rös i hela kroppen. Bara prästen som var lite konstig eller var lite för nära...som Anna sa...prästen raggade på mamma och så var det lite...men jag tar det med humor och för vad det är....tur för han att jag inte bryr mig ett skit om metoo ;) När vi kom hem så var vi in på ica...det är en upplevelse det med när man har med sig både Charlie och Lovi...men underbara är dom iaf. När jag kom till kassan så stod han bara där..han som får mitt hjärta att slå dubbla slag...han var på väg ut så jag trodde att det var lugnt men när jag stod med Challan och Lovi vid hissen så bara var han där igen...kände hur hjärtat bultade och benen blev som spagetti....hur larvig kan man bli...känner mig som en jäkla fjortis ...men jag hoppas att han inte märkte nånting...en jäkla känslomässig berg och dalbana...blev bara så full i skratt när Charlie frågade var sotarna var när han hade gått och vi åkte ner med hissen...inte helt lätt för ett barn att förstå vuxnas språk. Men sen kom alla känslorna på en och samma gång här i kväll och tårarna vill inte sluta.....

En känslosam dag på alla plan...var på dop idag, min lillasyster Elins lilla pojke döptes.  Jag var i kyrkan redan halv ett då jag hade fått uppdraget att bära korset när vi gick in och ut ur kyrkan...kännns som en stor ära och jag är så glad att Elin och Peter ville ge mig det förtroendet. Ett helt underbart dop med så mycket folk och så Martin Almgren som sjöng två helt underbara låtar...kände hur jag rös i hela kroppen. Bara prästen som var lite konstig eller var lite för nära...som Anna sa...prästen raggade på mamma och så var det lite...men jag tar det med humor och för vad det är....tur för han att jag inte bryr mig ett skit om metoo ;) När vi kom hem så var vi in på ica...det är en upplevelse det med när man har med sig både Charlie och Lovi...men underbara är dom iaf. När jag kom till kassan så stod han bara där..han som får mitt hjärta att slå dubbla slag...han var på väg ut så jag trodde att det var lugnt men när jag stod med Challan och Lovi vid hissen så bara var han där igen...kände hur hjärtat bultade och benen blev som spagetti....hur larvig kan man bli...känner mig som en jäkla fjortis ...men jag hoppas att han inte märkte nånting...en jäkla känslomässig berg och dalbana...blev bara så full i skratt när Charlie frågade var sotarna var när han hade gått och vi åkte ner med hissen...inte helt lätt för ett barn att förstå vuxnas språk. Men sen kom alla känslorna på en och samma gång här i kväll och tårarna vill inte sluta.....

Äntligen helg...är det av jobbet jag är så jäkla trött hela tiden eller är det nåt annat. Kan verkligen tre nätter till på sex veckor ha så stor inverkan...kanske för att tiden för återhämtning inte finns längre när långledigheten försvann...det visar sig när vi kört ett par varv och så får jag väl göra nåt åt det då. Stängde som vanligt av mobilen och sov till tre men jag tror inte att det kommer att bli nåt problem med att somna i kväll ändå. Måste ju upp i tid i morgon...lite nervös är jag iaf....jag som är så klantig kan jag fixa det här utan att det händer nåt...kanske är dags att jag börjar tro på mig själv istället för att hela tiden tro att det ska gå åt helvete....nu kom jag att tänka på vad han, den finaste sa när jag hade klarat att läsa dikten för Anette...plocka fram det nästa gång du tvivlar på dig själv....så det ska jag göra. Det kommer att gå bra. Har funkat bra med mattänket den här veckan så nu hoppas jag att jag är på banan igen...får nog inse att lchf är det jag ska hålla mig till om inte sockerdjävulen ska ta kontrollen över mig igen. Går bra för Leksand nu också..laget i mitt hjärta. Så det finns egentligen så många positiva saker att fokusera på så varför lägga energi på att övertänka...ska försöka låta bli det. Snart är det här skitåret slut och då kan det förhoppnongsvis bara bli bättre...men så sa jag visst förra året också...

Så jäkla konstigt att när jag ska jobba så blir det bara skit med sömnen natten innan och då går hela dagen bort sen för att jag måste sova ett par timmar mitt i dagen....kanske det är arbetsbelsatningen som spökar...att ångesten inför natten jobb gör att det blir oroligt. Kollegan som jobbat i natt ringde och talade om att dagen fått ta tillbaka vårdtagaren som tvingades upp alldeles för tidigt...men då las istället andra arbetsuppgifter på oss...men vi vet ju att ssk hatar oss på natten så det är inget att förvånas över....längre än så hann jag inte igår förrän det ringde på dörren och en man stod utanför och talade om att det brann i soprummet...det var ju inte mycket jag kunde göra åt än att ringa räddingstjänsten men innan dom hann hit så hade några lyckats få ut säcken det pyrde i och släckt...men jag åkte till jobbet ....och kaoset som är där....tur att vi är så tajta på natten och inte bråkar med varandra som dom gör på dagen...men det är väl därför dom vill lägga mer och mer på oss...känns som att dom bara vill hämnas och lägger saker på oss som vi omöjligt kan hinna med...men vi gör det vi ska och håller ihop och är självständiga som vanligt....två av kollegorna ringde i kväll så nu blir det lite bråttom att fixa allt och komma iväg den sista natten innan ledig helg.... 

Somnade såklart på soffan tidigt igår kväll och vaknade efter ett par timmar...fortsatte till sängen och somnade om nästan på en gång...hur slut är man då. Hade mobilen på väckning nio i morse och det var nog tur det för annars vetitusan hur länge jag sovit. Handlade åt mamma och åkte ner och var social med henne...hon tog upp ett ämne som inte är så roligt, men som jag vet är nödvändigt...vad som ska ske med hennes saker den dagen hon är borta....hon frågade om jag hade tänkt på vad jag skulle göra med allt....något jag inte har tänkt på eller har velat tänkt på men jag vet att det är nödvändigt att prata om även om det är svårt. Det är ju inte helt okomplicerat heller då hon ser mig som sitt enda barn även om det finns en till...en som inte har pratat med eller haft någon kontakt med henne på över tjugo år...vissa saker som hon vill att jag ska ha och som hon inte vill ska komma ur släkten, som saker efter min älskade morfar och mormor...ja jag ska göra vad jag kan för att det ska bli som hon vill...men det kommer inte att bli lätt. Det är i såna stunder som jag bara vill ha min syster tillbaka...hon som var den tuffa och starka...visst jag kan också vara stark när det gäller men inte som hon....nu måste jag ta allt själv men jag har ju mina fina ungar som alltid finns där när det behövs...det känns tryggt att veta att när det verkligen gäller då finns alla där för varandra oavsett vad det är. Är iaf så glad att det löst sig med allhelgonahelgen...hon som sa att hon kunde bli min syster nu när jag mist Anette skrev till mig igår och sa att hon kunde följa med mig till kyrkan och till graven och tända ljus. Är så tacksam för dom som finns där när det behövs...dom som visar sig vara riktiga vänner.

Blev både arg och besviken på mig själv idag när jag skulle testa jeansen jag ska ha på lördag och jag var tvungen att lägga mig ner för att få upp dragkedjan och knäppa knappen....så går det när man lurar sig själv...sockerdjävulen har haft mig i sin makt ett tag, men nu jäklar ska han bort....bara att ta nya tag och få till det där med mattänket och sparka sockertrollet i arslet så han förvinner....det har jag ju klarat förut så det gör jag igen.

 En ny jobbnatt i morgorn och galenskaperna fortsätter tydligen så det är bara att förbereda sig på ännu en övertidsnatt...Så han den där...som jag inte får ur tankarna hur mycket jag än försöker stänga av...hjärnan vill men hjärtat vill nåt annat....

En lika jobbig natt till då vi inte var inne förrän halv åtta. Inte ok att behöva göra övertid varje natt då vi slutar fyra minuter i sju. Sen har vi rapport, dokumentation och nyckelinhängningar ...sen att chefen kommer och frågar om vi jobbar både natt och dag gör ju inte att man mår bättre direkt...men vad kan man vänta sig. Vi gick iaf in till chefen och talade om vad vi tycker om att behöva jobba övertid varje jäkla natt pga dålig planering men jag vet inte om det gick in så mycket där. Det är inte bara det att vi får stressa som idioter utan att även vårdtagarna blir drabbade...och det är inte ok. Jag tänker inte visa mig stressad eller skynda på någon för att tiden inte räcker till...det är inte vårdtagarnas fel när ekvationen inte går ihop...inte vårat heller utan det ligger betydligt högre upp, men när man inte är med på tåget så vet man inte hur verkligheten ser ut. Aldrig i helvete att jag ska behöva ha nån hjälp av hemvården den dagen jag inte klarar mig själv...då har jag tagit mina piller för länge sen...kommer aldrig att bli nån börda för mina barn heller....nu kanske det låter som att mamma är en börda, men det är hon definitivt inte...jag älskar min mamma och kommer alltid att finnas där för henne med det hon behöver och hon är så enormt duktig och klarar så mycket själv trots att hon är blind. Det jag menar är den dag jag riskerar att bli en grönsak...det kommer aldrig att hända. Trött och slut efter helgens tre nätter så hade jag satt alarmet på ett...men vaknade halv fyra....så bra, då har jag en vakennatt att se fram emot då....att ligga och sno i sängen tills det nästan är morgon och dags att kliva upp....handling åt mamma i morgon och en stund med fika och gemenskap med henne....så här hemma får det bli som det blir, har iaf bäddat rent i sängarna idag...alltid nåt.

Oroar mig redan för allhelgonahelgen...såklart jag ska gå i kyrkan och tända ett ljus för Anette...men sen att behöva gå till kyrkogården själv och tända ljusen där....känns inte ok...vi har ju alltid gått tillsammans och nu är det även den där rädslan att möta någon jag inte vill möta där.....

Ja så var andra natten med övertid gjord...kom hem vid åttatiden och efter att ha gjort mig redo för sängen så satt jag mig vid datorn för att varva ner lite...då helt plötsligt började golvet gunga och det snurrade i huvudet...precis som jag skulle svimma. Jag reste mig och vinglade in i sängen och efter en liten stund så slutade det...men fy så obehagligt. Var kanske för att jag var så trött och slut....i morgon ska vi ta upp situationen med chefen för det här är ohållbart. Vi kan inte vara på två ställen samtidigt och eftersom det är människor vi håller på med så kan vi inte heller stressa dom. Undrar om chefen vill jobba på övertid efter tio timmar....skulle inte tro det. Det är ju dessutom en helt annan sak att jobba på natten då kroppen egentligen är inställd på vila, men det fattar hon inte. Såklart att det blev såhär när vi gått upp i tid också och man är trött av bara det...nu blir jag ju ledig bara två nätter istället för långledig efter helgjobb så det visar sig hur det går.

Försöker dessutom stänga av och glömma....men det går inget vidare det heller....

Vilken jävla natt...hur kan man tro att vi ska vara hos en vårdtagare kvart i sex och tvätta, klä och ta upp han...ge medicin och insulin och koka gröt och duka fram frukost och hinna till nästa till klockan sex och då är det 15-20 minuters resväg dit.Helt omöjligt! Men sitter man på ett kontor och bara bestämmer och inte har en aning om hur vården fungerar så blir det såhär. Det sista besöket tar lång tid då vårdtagaren inte kan gå eller knappt stå på benen. Vi var inne tjugo över sju och då fick ju dagpersonalen vänta på nycklarna som vi hade....sen ska det dokumenteras och rapporteras....somnade innan jag lagt huvudet på kudden och sov åtta timmar utan att vakna en enda gång....två nätter till som kommer att se likadana ut, men på måndag morgon får vi ta det här med chefen. Hon säger att vi ska undvika övertider, men ser ändå till att vi hamnar där.....nånstans har det gått väldigt fel i vården och jag vet var felet är.....

Bara att ladda om och hoppas på att det inte kommer in nåt larm tidigt på morgonen för då blir det kaos.

I det här läget är det inte ens att tänka på att lägga bort snuset....men förhoppningsvis blir det bättre.

Är så mycket annat som jag måste ta tag i också, men just nu känns det som att jag inte hinner ett jäkla dugg....men får väl ta en sak i taget och låta det ta den tid det tar.

Vet inte varför jag fick för mig att sova med fönstret öppet i natt...ytterligare ett av de dummaste beslut jag har fattat...vaknade före åtta i morse och var som en isbit. Såklart att jag skulle vakna extra tidigt när jag ska jobba i natt...var upp och petade i mig lite frukost och kollade fb...men frös så innihelsike så jag kröp ner under täcket igen...trodde aldrig att jag skulle tina upp, men somnade en stund till och var så pass upptinad att jag kunde hoppa in i duschen och där fick jag tillbaka värmen...Lisa, Rickard och Prins John kom hit och visade nya bilen. Känns bra att dom har en bil som är lite större och säkrare...John gick som vanligt raka vägen till frysen och skulle ha glass...det gäller att inte glömma köpa så det finns. 

Ser diskussionerna på fb och i media om mäns sexangrepp på kvinnor...nu känns det som att jag tar mig lite vatten över huvudet...men det börjar kännas lite väl mycket....en våldtäkt är aldrig någonsin ok...inte heller att ta någon på brösten eller tafsa på låren eller underlivet...det är helt klart...men en klapp på rumpan eller en kram kan väl inte vara hela världen....eller tänker jag fel där....nu känns det som att alla män är sexdårar som kränker de kvinnor de kan....men så är det ju inte...men jag förstår alla män som nu kanske inte ens vågar ge nån en kram av ren vänskaplighet av rädsla för att bli anmälda...allt blir så överdrivet jämt.

Nu ska jag göra mig klar för en sista jobbhelg den här perioden...dom kommer tätt men sen är jag ledig tre helger. 

Nu hoppas jag bara att det här drevet mot ALLA män slutar och att fokus istället riktas mot de fina männen...för jag vet att dom också finns....jag har mött en....

Nu är det nog 50-2 vs mig och soffan....men det är ok...vaknade halv tre och somnade om på en gång...upp före nio och åka ner till mamma och följa med henne till tandläkaren. Hon hade bestämt att vi skulle äta tillsammans och hade avbeställt maten från hemtjänsten...så det fick bli så...alltid som mamma vill, där blir jag nog aldrig vuxen...hon pratade om en personal som hade barn och barnbarn på en annan ort...inte långt bort, men hon hade ändå tydligen funderingar på att flytta dit...men det kan hon ju inte säger mamma, hon har ju sin gamla sjuka pappa här och då kan hon ju inte flytta från han...ja där fick jag veta vad som gäller....var kvar till tre och fikade med henne innan jag for därifrån men sen sa mitt ständiga dåliga samvete att såklart måste jag fixa nya talböcker och batterier till hörapparaten, det blir för långt att vänta till tisdag då jag ska handla...tog ut lite mediciner när jag ändå var på apoteket så nu kan jag jobba hela helgen utan dåligt samvete. 

efter att jag kommenterat på fb med metoo så har jag fått frågan vad som hade hänt....ja vad hände och är det nåt jag ska ta fram efter så många år. Bara en handfull personer som vet att det har hänt, om det ens är det. Kanske ska jag ta det nu och sen lägga det bakom mig och aldrig mer prata om det...jag träffade en kille på en fest när jag var 20 år och hade flyttat till Katrineholm, det var inget mer än några pussar och han ville veta var jag bodde och ville se mig igen. Efter några dagar kom han en kväll och det var inget konstigt med det. Vi satt på min säng och pratade då han plötsligt välte omkull mig och hans händer fanns överallt...jag försökte ta bort han och sa att det inte var ok, men han var starkare än jag och så var våldtäkten ett faktum...när han reste sig upp så sprang jag in på toaletten och låste dörren...han stod utanför och ville att jag skulle komma ut, men den natten tillbringade jag i duschen...ville bara duscha bort det smutsiga äckliga, men det gick inte....gick till jobbet på morgonen och kände att det måste ha varit mitt fel men vad gjorde jag som fick han att tro att det var ok...samma kväll kom han tillbaka och ringde på dörren men jag öppnade inte, satt på golvet i hallen och skakade i hela kroppen...han ropade genom brevinkastet att jag skulle öppna och bad om förlåtelse...förlåtelse för vadå...för att han gjort mig till den äckligaste skitigaste människan, eller för att han var rädd att jag skulle anmäla det han gjort...jag vet inte och kommer heller aldrig att få veta, men jag hoppas att han någonstans mått lika dåligt som jag har gjort. Där och då försvann min tillit till män och kanske den händelsen har gjort att jag valt fel män i livet...att jag aldrig har varit värd en man som varit kärleksfull och inte velat kontrollera mig. Därför känns det så svårt att vara så osäker, att hela tiden leta signaler att det är fel igen....det går ut över den jag älskar mest och jag vet att jag måste släppa taget nu....men han kommer alltid att finnas i mitt hjärta....kommer alltid att vara den jag älskar..... och som jag bara vill ska vara lycklig.

Ibland undrar jag hur länge man orkar att ramla ner i det djupa hålet om och om igen...varje gång jag känner att nu äntligen är jag på rätt spår så händer nånting som får mig att knuffas ner igen....orken tar helt slut och man bara existerar...lever inte på riktigt. Somnade såklart på soffan igår och vaknade halv två...låg och snodde i sängen en stund, men kunde inte somna igen...är som att sängen är en sämre plats att sova på...bara jävla mardrömmar. Vaknade hur många gånger som helst efter att jag äntligen lyckats somna och varje gång var det fortfarande mörkt ute...tänkte att det kanske var kväll igen och jag sovit hela dagen och det kändes som att det var detsamma...vaknade vid tolv och gick upp men orkade inte ta på mig kläder utan la mig på soffan...somnade igen och vaknade halv fyra....tog mig in i duschen och åkte sen upp till kyrkogården och satt dit lyktorna som jag skulle ha gjort för flera dagar sen....men får inte till nånting. Kanske jag mår sämre för att mitt knä nu börjat göra ont på nätterna också...det jag klarat mig ifrån hittills. Känner paniken för att behöva operera det, men jag vet ju att det måste bli så till slut. Pratade med Anette en stund också...bubblan början spricka och verkligheten kommer ikapp...saknar henne så otroligt mycket och tårarna kommer när jag minst av allt vill det...tänkte idag på obduktionsprotokollet och hur det egentligen var...men har inget minne av var jag lagt det...är som en dimma och jag kommer inte ihåg mycket av tiden när hon gick bort...bubblan skyddade från det som gjorde ont och när jag känner att den brister nu så kommer allt tillbaka och jag vill inte vara med. Måste försöka hitta obduktionsprotokollet i morgon för det är mycket jag inte förstår. Kanske bubblan spricker för att det var hon som skötte gravarna och såg till att lyktorna kom på plats och tändes och nu kom verkligheten ikapp när jag måste göra det. Känner också att det blir tungt att vara ensam om att ta hand om mamma...mina lediga dagar går åt till att göra det som måste göras med henne, tiden med dom jag älskar hinns inte med längre...såklart jag älskar min mamma och tar tillvara all tid jag kan med henne men det finns så många fler. Vilken tur att vi är två är dom sista orden hon skrev till mig....så jävla orättvist att vi inte fick fortsätta vara det....du min fina älskade syster, så mycket vi inte hann göra som vi tog för givet. Önskar att alla förstår hur skört livet är och att vi inte kan vänta med det vi vill göra, att leva varje dag, en dag i taget....morgondagen kanske inte finns.....

Två nätter gjorda och så är jag ledig tre innan det är dags att jobba en helg igen...tre helger på raken blir det när jag går ut söndagen, men sen är jag ledig tre helger ....jaja vi får väl se hur det kommer att funka med det här schemat, måste väl prova ett par varv innan man känner hur det går.Drömde en sån jäkla mardröm idag...att jag och tre av mina syskon skulle kasta oss ut från ett högt hus och dö tillsammans...Anette slängde sig ner först och låg död nedanför huset och vi andra stod på taket. Sen slängde sig nästa ut och jag vet inte vem av dom det var, men när det blev min tur så vågade jag inte...är ju så jäkla höjdrädd...men en röst sa till mig att det är inte farligt, det går så fort och gör inte ont för man dör direkt. Jag sprang därifrån och tänkte vad ska jag göra nu, det är mitt fel att dom dött när inte jag hade mod att följa efter...vaknade och kände fortfarande skräcken, men blev ändå lättad av att det var en dröm....sen har den förföljt mig hela dagen...vad var det den ville säga.....sov för länge också som vanligt...att jag inte kan låta bli att stänga av alarmet utan bara trycker av i sömnen. Vaknade halv tre och hade lovat mamma att komma till tre...var bara att ringa henne och säga att jag blir lite sen, men tio över tre var jag där.

Hörde på radion idag hur många våldtäkter som aldrig anmäls....känns så bra att allt fler kvinnor vågar träda fram och berätta även om det gått några år sen det hände...det är vanligare än man tror...en våldtäkt behöver inte utföras av en okänd man för att vara en våldtäkt vilket många tror...men en sån förnedrande handling sätter såna spår i själen oavsett vem som utför den...tilliten till män blir obefintlig och såren i själen läker aldrig...smutsig och äcklig känner sig kvinnan och inga duschar i världen kan ta bort den känslan...dessutom känslan av att det är ens eget fel....hur man hela tiden tänker att jag kanske gav fel signaler, klädde mig för utmanande...inte var tydlig med vad som var ok...men såna tankar är helt åt helvete för det spelar ingen roll, ett nej är alltid ett nej...skulle nån av mina döttrar våldtas så vet jag att jag skulle få tillbringa några år på Hinsan...men det stoppar mig inte för aldrig att han skulle få gå fri och leva vidare om jag visste vad mina flickor skulle tvingas leva med resten av sitt liv...

Usch vilken natt. Aldrig mer ska jag festa när jag ska jobba dagen efter...trött, grinig och mådde illa...huvudet sprängde och jag bara längtade hem till sängen. Tungt har det blivit på jobbet eftersom det tydligen är svårt att förstå att gamla människor inte är lika alerta på natten och det är tungt att jobba då utan hjälpmedel....fick ett knepigt uppdrag som vi skulle utföra på morgonen och det var tur att vi åkte redan kl fem för annars hade det blivit övertid och då hade jag inte klarat att vara snäll längre. Var upp till M och vattnade hennes blommor och kollade posten...men fy fan hur det ser ut på Laxbrogården...hela gemensamma balkongen är full med skit...trasiga sängar, mattor, cyklar, en äcklig soffa och en massa annat. Tycker synd om dom få svenskar som bor där för den balkongen går inte att använda längre....Idag är jag iaf pigg igen så nu får det dröja till nästa fest och aldrig mer att jag ska blanda en massa eller dricka mer än ett par glas vin...fy attan så där jäkla dåligt vill jag inte må igen. Försöker få lite ordning på det där med mat igen...att det ska vara så svårt, men provar med aubergine med köttfärs och ost...sen fortsätta att träna, känns iaf lite bättre efter ett träningspass och då får jag ta fram envisheten och se till att komma iväg. Handling åt mamma i morgon så då hinner jag inte men på onsdag finns inga ursäkter. Önskar bara att jag inte hade den där otäcka magkänslan....den gör att jag bara backar och backar och försöker stänga av ....men rädslan att vara för mycket eller störa är för stor...självkänsla var är du....har inte hittat den sen den togs ifrån mig......

Igår avtackade vi kollegan Ingrid. Vi träffades först hemma hos mig och tog ett glas vin innan vi fortsatte till Akropolis..Väldigt dålig service och lång väntan på maten...men vad gör alla människor på helgerna? är dom lika tråkiga som jag är och sitter hemma och gör ingenting....vi fortsatte ner till Bångbro där det var nån Blues/rock kväll....inte värst mycket folk där heller, men iaf betydligt bättre än Akropolis. En sak borde jag ha lärt mig under åren och det är att inte blanda en massa att dricka...vin, öl och cider...ingen bra kombo alls...fick iaf eskort hem av L och J såjag behövde inte oroa mig över det...kom hem vid ett och satt sen i soffan och försökte nyktra till så jag inte skulle vara alltför bakis idag...det var inget smart drag för det enda som hände var att jag har varit extra trött hela dan....har sovit från och till och mått pissdåligt....det är inte likt mig att dricka så mycket, men det har hänt några gånger nu...inte bra alls....2-3 glas vin brukar vara det jag dricker en utekväll...men nu blev det betydligt mer...och så denna jäkla blandning. Nåja jag får ta smällen och åka och jobba trots att jag är bakis...hade kanske kunnat vara en bättre natt att jobba....Är glad att jag lät bli datorn iaf i natt...så mycket hade jag koll...kan lätt bli fel när alkoholen får styra...så ingen ångest iaf. Den där magkänslan är inte ok...den säger nånting som jag inte vill känna....hur jag än vänder och vrider och försöker tänka bort mina känslor, så finns dom kvar....ibland känns det som en katt och råtta lek...den där känslan jag hade när C betedde sig som att jag gjort nåt fel och jag inte kom på vad det var...den där osäkerheten på allt...

Såklart kunde jag inte somna i går kväll...somnade vid två-halvtre tiden...jäkla skit för jag vaknade sju och kunde inte somna om. Var bara att kliva upp och då kunde jag lika gärna sätta igång projekt städning....dammade, dammsög och torkade golven...plockade undan allt rat som låg och skräpade...sen på med träningskläder och for till Ställdalen och körde en timmes pass...hem och duschade och ner till mamma och tvättade föntret i sovrummet och bytte gardiner. Var upp till M och såg till hennes lägenhet och vattnade hennes blommor...landade hemma när klockan var halv sju. Trött som attan...tog en xide och försökte koppla av...men efter en dag som en duracellkanin så var inte det heller det lättaste...jag har bara två lägen tydligen...endera göra allt på en gång eller så inte göra nåt alls...Nåja nu är det städat och rent iaf så nu behöver jag inte skämmas i morgon för det. Fick ett meddelande på messenger om att en vårdtagare gått bort igår i Frostviken...jag skulle ljuga om jag sa att jag kommer att sakna henne....fy tusan så som hon klöst mig och alla andra...slagits, sparkats och varit elak...såklart jag förstår att det var sjukdomen och inte hon, men så jobbigt ändå. Inte bara för att hon var sån utan för allt runt omkring henne också. Nu får man bara hoppas på att hon kommer till nåt bättre, nåt som hon kan vara nöjd med. Jag brukar inte känna så med nån vårdtagare, men hon har berört mig på alla plan. Kommer aldrig att glömma henne. Känner att jag mår bättre nu när jag kommit igång med träningen...bara det där jävla mattänket som jag inte får till...tittade i kylskåpet och allt bara äcklade mig...ska det vara så svårt...jag provade verkligen och det går bara inte...skulle jag äta nåt idag så vet jag att jag bara går in på toa iaf så då kan det lika gärna vara...känner mig bara fet och äcklig. jag har iaf ätit två ägg tidigare så det är iaf nåt. Känslomässigt är det en berg och dalbana...vet varken ut eller in och försöker låta bli att tänka så mycket...men jag fortsätter på den väg jag börjat och låter allt ha sin tid....

Så blev det en sån här dag igen...en dag då jag bara vill dra täcket över huvudet och sova. Kanske har mitt mående med regnet som vräker ner att göra...mörkt inne som det vore kväll fast det är mitt i dagen. Somnade en stund på soffan också för säkerhets skull så nu får jag sitta uppe halva natten är jag rädd för.Sparkade mig själv i baken så jag kom in i duschen iaf och var ju tvungen att åka till ica....nästan slut på grädden och det kan jag inte leva utan i både te och kaffe. Ska tvinga mig själv ur sängen i tid i morgon så jag hinner träna innan jag måste åka ner till mamma och tvätta fönster i sovrummet, sen är det bara köket kvar men det får vänta till nya gardinerna kommer. Antar att dom blir för långa också så jag måste fålla upp dom...kan tyckas lite märkligt att hon vill ha nya gardiner men jag förstår henne...det behöver man inte se...det är känslan. Ska åka upp till kyrkogården också och sätta dit lyktorna så det är klart till allhelgona...men känner mig inte helt ok med det när jag vet att han är hemma och kan dyka upp där..kanske det får vänta till måndag. Fick en klump i magen och kände tårarna bränna innanför ögonlocken igår när mannen som jag träffade på gymet började prata om den där tjejen som jobbade på ica och som dog helt hastigt...han bor granne med Anettes svärmor...han kunde ju inte veta att det var min syster...det är fortfarande jobbigt att prata om det som hände....sorgen går nog aldrig över, men förhoppningsvis blir den mer hanterbar med tiden. Ska ta och stryka den där attans tvätthögen som bara växer...sen är det städning som gäller i morgon...kan ju inte få hit gäster och det ser ut som en rövarkula...eller det gör det väl inte, men dammsuga och torka golven är det nog dags för. Såklart ringde bitchen och tjafsade om lördagen. Vi ska bara anpassa oss efter henne och hon vill inte göra något för att underlätta...men den här gången så stod jag på mig...jag backar inte för hennne längre nu får det vara nog. Hon hade ringt kollegan också som fick ont i magen av det. Hon får göra som hon vill jag bryr mig inte längre. Hoppas det kan bli en bra kväll iaf. Är bara lite orolig för när jag ska hem...bodyguarden jobbar ju som vanligt när jag ska ut....

Kollade på matchen Sverige -Holland igår...förlust med 0-2 men det spelar inte så stor roll...somnade ganska tidigt och vaknade halv nio i morse. Åkte och tränade, men det var nåt galet med elen där som dom höll på att greja med så det fick bli en del styrka först...elen kom tillbaka efter ett tag så jag hann med 20 minuter kondition på löpbandet innan det blev svart igen. Samma kille som brukar vara där samtidigt som var där idag igen och nu när vi började prata så kom jag ihåg var jag sett han förut. Han bodde hos en granne när vi bodde i kaninburarna på kyrkvägen. Han bor numer i ett hus nära träningslokalen i Ställdalen och jobbar på bryggeriet....jag har funderat på var jag har sett han förut och nu fick jag svar på den frågan. Åkte till Lindesberg och köpte gravlyktor på mejk och sen till lidl där jag träffade en vän som jag inte sett på flera år. Vi har bott grannar både i riggards och när jag bodde på Laxbrogården. Vi stod över en timme i regnet på parkeringen och pratade, så roligt att se henne igen men attans vad blöt och frusen jag blev. Hon har precis som jag alltid träffat på de sämsta av män....många grodor som gjort att vi inte litar på män och känner att det är svårt att släppa nån innnanför gränsen. Hon precis som jag får panik när någon tar kontakt och visar intresse....undrar varför man hela tiden dras till fel män...till dom kontrollerande männen som sakta men säkert styr över ens liv...som får en att bara tro att man är värdelös och inte klarar sig utan dom...så sjukt. Därför känner hon som jag att det är bättre att leva själv än att återigen hamna i den situationen. Det finns säkert bra män, men jag vet också att dom jag får känslor för är nog inte den sorten man....hur ska jag lita på att han inte bara är en person just nu och sakta men säkert förvandlas till nåt helt annat och då är det försent...då är det svårt att ta sig ur det förhållandet för han har redan förminskat en till ingenting. Därför är det en fin och underbar känsla att älska på avstånd...att ha en bild av en fin och underbar man som man i tankarna kan ha som den man som är den bästa ...den som är ens bästa vän, som man litar helt på och som man anförtror sig åt....den som förstår att trohet och ärlighet är det viktigaste i ett förhållande...den man inte kan leva utan...en utopi för mig...dessutom tror jag inte att jag vill bo tillsammans med någon utan ett förhållande där man bor var för sig men ändå kan älska och respektera varandra....men då måste man möta prinsen...inte bara pussa grodor....

Försöker få in lite normala rutiner igen och hade mobilen på väckning åtta...känner att det är bättre att somna i tid för då blir tankarna färre...förmiddagar går helt ok sen blir det sämre på eftermiddan och kvällen. Såg nån fin idag...eller jag satt som vanligt i mina tankar långt från verkligheten så det var egentligen bara en bil jag hann att se....men det fick ändå hjärtat att slå dubbla slag...fånigt men sant. Handlade åt mamma idag och köpte ett kort som hon skulle skicka till moster som fyller 86 år i morgon. Lika pigg och alert hon också...bra gener. Katten är borta säger mamma nu, den har inte varit hos henne på snart en vecka...ja vad ska man tro. Fick ett meddelande på messenger i går kväll av en vän som hade haft besök av Anette. Hon var så verklig så E hade frågat om hon fick känna på henne och då hade Anette sagt knäppis men det får du göra. Sen hade Anette tagit med henne upp på taket och sagt att hon brukar sitta på tak och titta på folk...hon tycker det är skitroligt sa hon. Jag berättade det för mamma och hon blev så glad. I morgon ska jag åka till Mejk efter träningen och köpa nya gravlyktor...måste fylla dagarna med att hålla mig sysselsatt...fylla livet med liv...

Var kommer den här tröttheten ifrån....fick tvinga mig själv ur sängen när klockan var två och är fortfarande lika trött. Har tänkt varje timme att nu ska jag klä på mig men det blir aldrig av så nu sunkar jag runt här i pyjamas, tofflor och tröja med okammat hår....fryser som en tok också...ska det vara så här i vinter med kalla element så vet i tusan hur det ska gå. Är inte bara den där fysiska tröttheten, den psykiska gör det ju inte direkt lättare. Känns så konstigt att det blir såhär emellanåt....en mur som växer och som jag inte vågar riva...inte än...inte just nu...drömde om den finaste idag...inte bara en gång utan flera gånger....så konstiga drömmar och just den där rädslan för det jag inte förstår, önskar bara just nu att klockan ska gå så jag kan krypa ner isängen med dubbla täcken och bara sova bort all skit....att jag vaknar i morgon och allt är bra....att det är som förut när jag var glad och lugn....är trött på dom där skakningarna inombords och övertänket....ser fram mot lördag iaf och hoppas att det blir en bra kväll, men det blir det säkert. Tänker jag att det blir bra så blir det bra....

 

Natt nummer två avklarad och den var lugn, bara en tant som fått för sig att gå upp och äta frukost kl 3 på natten och ramlat...vilka ideér dom kan få...men det gick bra iaf och vi reste upp henne så hon kunde sätta sig vid bordet och äta...var bara maken som var lite sur över att ha blivit väckt och det kan man förstå. Somnade på en gång när jag kom hem och sov till tjugo i fyra så nu känns det bättre. Fick skrapa rutorna på bilen i morse...inte kul. Men nu väntar sista natten innan jag är ledig till nästa söndag...ska bli skönt och nu ska jag ta tag i träningen också....känns som att jag skulle må bättre då....inte bara gå här hemma och fundera på vad som är fel....eller om det är nåt fel...men min magkänsla är inte bra så nåt är det.Önskar bara att det var som förut....

Natten började intensivt med fasta besök och larm...ett stopp i en kateter långt bort i ingenstans, men som tur var räckte det med att spola så kom det igång igen. Inte lätt att hitta överallt heller nu i mörkret och det är inte så kul att gå till fel hus och försöka öppna en dörr med nyckel och skrämma livet ur de som bor där...det har ju hänt...har hänt att vi klivit in i en stuga och det har varit fel hus...som tur är så har vi våra arbetskläder och jackor med Lindesbergs logga på så dom inte tror att vi är ute i oärliga avsikter, men det kan nog vara otäckt ändå när främmande människor kliver in hos gamla. Efternatten var lugnare och nästan för lugn...inte ett enda larm och fasta besöken gick snabbt. Trött var jag när jag kom hem och somnade på en gång. Värre är att jag vaknade före två och var pigg så den här natten kan nog bli lång. Då är det bra om det blir mycket larm så man kommer ut i friska luften lite mer. Den där obehagliga känslan i magen vill inte släppa...övertänker väl som vanligt men det är jobbigt ändå...märker en bitterhet och ett hårt skal som inte borde finnas där....jag vet att under den hårda kalla ytan finns nåt helt annat....då vill jag bara krama h*n hårt och ge all kärlek jag kan..sånt man kanske känner när man är högkänslig....både en nackdel och en fördel med det, men det känns svårt när man vill att någon ska vara lycklig och glad och man ser att den inte är det....livet är inte lätt och man ska väl lära sig nåt av allt...men ibland känns det som det blir för mycket....ryggsäcken blir för tung och det hjälper inte hur man försöker lätta på den...men det är bara att fortsätta...ta en sak i taget så blir det nog bra till slut.

Vaknade alldeles för tidigt idag med tanke på att jag ska jobba i natt så det fick bli en powernap lite senare. Så lätt man faller tillbaka i dåliga vanor....jag har typ levt på godis en vecka nu och såklart blir mitt mående därefter. Från idag är det slut med det...återgår till lchf som jag vet att jag mår bra av, det finns inga alternativ...värken är tillbaka och det mesta liknar skit. Från nästa vecka ska jag ta upp träningen igen, nu får det vara slut med dåliga ursäkter för det också...måste få till mattänket och äta fast det tar emot...är så trött på mig själv just nu så jag skulle vilja fly långt bort...men jag kan ju inte komma undan mig själv...det är bara att ta tag i problemet och kämpa vidare. Kanske livsglädjen också kan återvända då...få bort det där som gör så ont och den där rädslan att mista nån igen...känns som att jag inte törs vara glad och lycklig för då händer det nåt...våga tro på livet och kärleken igen och inte dra mig undan så fort en man närmar sig...våga lita på någon...det finns bara en man jag litar på helt och inte känner den rädslan för...men ibland blir jag rädd även för han, kan vara små bagateller som gör att jag känner så och då blir jag osäker....är väl självkänslan som jag jobbar på så mycket jag kan, men det är inte lätt...nu ska jag göra mig klar för att åka till jobbet om ett par timmar...där är självkänslan och självförtroendet helt ok...då vet jag vad jag kan och att jag är bra på det jag gör....att göra livet lättare för andra är jag bra på, det är sämre att göra det för mig själv...

Gjorde samma misstag igen....tänkte titta en liten stund på tv innan det var dags för sängen...och vaknar halv sex i soffan. Var bara att vingla runt och släcka alla lampor och lägga sig i sängen...somnade om på en gång och sov till 12....totalt slut. Har nog varit lite för mycket just nu men det blir väl kanske bättre...får se framåt och hoppas att nästa år blir bra....åkte och handlade åt mamma och strök lite handukar, lakan och kläder åt henne. Var till Anettes hus och hängde tillbaka påsen med glas som P hade varit hit med i helgen när jag inte var hemma.När mamma och pappa gifte sig fick dom sex vinglas och dom har jag tre av och Anette hade tre....det var dom han skulle ge mig för längesen och som han var hit med och lämnade till Lina...men det var bara det att det var fel glas och två...ett patetiskt brev låg också där....ja jag kanske måste förlåta det han gjorde...men då gör jag det för min egen skull...för att kunna lämna det bakom mig....inte för att han ska vara min vän för det blir han aldrig mer. Han fick chansen att bättra sig en gång, men fortsatte ändå efter några veckor och då har han förbrukat min tillit...jag kan ge människor en andra chans, men sen är det stopp och då är det verkligen stopp. Var till kyrkogården idag igen och nu klarade jag att gå till min syster...jag pratade med henne som vanligt och bad henne hjälpa mig att ta hand om mamma...det var så konstigt på hennes grav...det var fullt av vissna löv på graven men det fanns inga träd i närheten och buskarna runt omkring hade inga såna löv...det fanns heller inga såna blad på dom andra gravarna runt omkring heller. Gräset som dom sått och som kommit upp var också helt borta...det var bara jord precis som det var när hon precis begravts....kollade mormor och morfars grav och morbrors, där hade kusin Lisbeth satt ljung så där var det också fint...känner lite panik inför allhelgonahelgen..nu får jag gå dit själv utan min syster, återstår att se hur jag fixar det. Nu är det dags igen i morgon för en jobbhelg...blir lite mer av det nu efter nya schemat, men jag provar och hoppas att det funkar. 

Rivstart igår med en lossnad stomi...men sen var natten väldigt lugn...lugnare är på länge. Supertrött landade jag hemma och somnade på en gång. Vaknade av alarmet kl 1 men var alldeles för trött för att kliva upp...det var omöjligt att få upp ögonen men när klockan var 3 kände jag att nu måste jag upp hur trött jag än är. Har inte fått mycket gjort idag, men åkte upp till kyrkogården en sväng....kom aldrig ur bilen....tårarna bara kom och jag kunde inte förmå mig att kliva ur bilen....bubblan brister allt mer och allting känns bara skit.Jag vill inte vara min mammas enda barn....jag behöver min syster. Att vara mamma åt sin mamma sliter nåt så för jäkligt....nu har jag gått upp i tid på jobbet och mina lediga dagar är inte lika många....långledigheten är borta så det känns som att dom lediga dagar jag har så måste jag åka ner till mamma. Ingen kan ge mig så dåligt samvete som hon....såklart jag vill finnas där för henne, men jag trodde att när barnen var vuxna och flyttat så skulle jag äntligen få vara bara jag....men så blev det inte och jag får finna mig i att så är det...jag vill ju inte vara utan min mamma heller...jag klarar mig inte utan henne...vissa dagar funkar bättre än andra och idag är väl ingen bra dag så då får jag se fram mot morgondagen och hoppas att den blir bättre. Handling åt mamma står på schemat och ett besök på apoteket och hämta ut lite mediciner hon behöver. Såg när han, den finaste åkte förbi...på väg till jobb, sista natten innan han får vara lite ledig. Jag jobbar ju hela helgen igen....kanske lika bra det.

Sov länge igår och det gjorde lilla lyckopillret också...och tur var det för fy tusan vilken stressig dag. Erik ville att jag skulle komma till Linde och vi skulle kolla på bilar tillsammans, så jag hoppade in i duschen, stoppade ner arbetskläder och annat jag behövde för nattens jobb innan Jenny kom och hämtade mig efter jobbet. Erik hade sett en wv polo i sala som han ringde på och eftersom den verkade ok så åkte vi dit. Nu kan inte jag så mycket om bilar men den såg helt ok ut så då köpte jag den. Jag hade tänkt att det inte skulle bli nåt panikköp, men jag klarar inte att vara utan bil när jag måste fixa allt åt mamma. Så jäkla tunga saker hon ska ha handlat varje vecka och dessutom så har jag ingen lust att gå ner till henne flera gånger i veckan...lat kanske, men så är det. Eftersom det är en bit att åka så kom vi tillbaka till Linde så sent så det var bara för mig att fortsätta till Storå..kaos som vanligt när jag kom dit...att det ska vara så jäkla svårt att få lite struktur på rapporteringen. Ett larm som vi skulle åka på direkt, men eftersom inte nattbilen kommit in så fick det vänta en stund...när bilen kommer så är den inte tankad....vi bedömer att vi ändå ska kunna åka till Allmänningbo och tanka när vi kommer ner igen...när vi kommer ner till macken så funkar inte kortläsaren...inte på någon av dom två pumparna, så det var bara att dra in till stan och hålla tummarna att vi skulle hinna dit innan det var tomt i tanken. Efter första rundan försökte vi ta en fika, men hann bara sätta oss så kom ett larm....från allmänningbo...bara att ge sig ut igen...och ungefär så fortsatte natten...kanske lika bra det för fy tusan vad trött jag var, så natten gick ju fort. Känns lättare att jobba natt också när jag vet att nån annan gör det...känns inte så ensamt då....så nu ska jag snart åka och göra natt nummer två...sen ledig två nätter innan helgjobb igen...gör helgen varannan vecka nu eftersom det var schemabyte från 1 oktober....men så kan det va ibland.

Helgen har bara flugit iväg....vaknade redan vid åttatiden och efter frukosten så drog vi ut på marknaden....var där ett par timmar och sen hem för att äta kålsoppa. Alla ungar med respektive och barnbarn var här i omgångar och jag kände mer för att vila en stund när alla drog ut igen...Sen var det dags för den årliga traditionen när jag och Tobbe kollar hockey och dricker öl/cider....tyvärr så gjorde Leksand en lika dålig match som sist då dom släpper in alldeles för många mål...inte för att målvakten är dålig utan mer för att backarna är för fega , eller inte är helt bekväma med målvakten och litar på han. Efter matchen drog vi ut på byn och Akropolis...kände inte alls för att gå in på det stället så jag hamnade på muren med en av mina bästa vänner sen många år...vi har väl inte alltid varit bara vänner men så unga som vi var då så övergick det i en vänskap och jag har även bott hemma hos han och hans föräldrar och hans syster som var min bästa kompis då. Så mycket vi hade att prata om och så många härliga minnen...det är så sällan vi träffas numer. Så många poliser som stod utanför på rad...dom blev bara fler och fler och var till slut 14 stycken....ett tjafs mellan två killar resulterade i att alla poliser rusade som galningar mot bråket och drog ner killarna i backen....kändes som att det var ganska mycket övervåld och inte alls nödvändigt att agera som dom gjorde....men sen gick dom tillbaka till sina positioner efter att piketbussen farit med killarna. Hittade rätt på Tobbe efter ett och vi gick hemåt efter att ha köpt langos hos Niclas....första gången jag vågade prova det...jag är en riktig fegis när det gäller att prova saker....men det var supergott. Kom i säng vid halv tre och hade lite svårt att somna....vaknade sju och var som en öken i munnen...bara att släpa sig upp och dricka lite...somnade om efter en stund och vaknade av att solen sken rakt i ansiktet...inte det mest optimala uppvaknandet...alla var lika sega så klockan var halv ett innan vi fått i oss frukost och Tobbe, Linda och barnen drog iväg ut....jag väntade en halvtimme till och gick sen en snabb sväng över byn och hem igen....fick besök av en gammal vän som bor i Nykroppa nu. Så härlig tjej och som vi skrattade...hon kan verkligen bjuda på sig själv och timmarna bara flög iväg....ska inte dröja innan jag gör ett besök hos henne, hon har ju en bra man också....Leksing såklart. Nu har mitt lilla lyckopiller kommit och ska sova hos mommo....den ungen gör mig glad och lycklig bara genom att finnas till...älskade unge. Som jag har saknat någon i helgen...någon jag brukar träffa sådär i natten just den helgen....men jag vet ju varför och är glad för det...det visar på moral och just den egenskap som jag tycker är en av de viktigaste hos någon......