marithape carpe diem

Vilken jäkla skitnatt...somnade på soffan...ovanligt...vaknade efter några timmar och gick in och borstade tänderna och gick och la mig i sängen...KLARVAKEN....efter att ha legat och snott en lång stund gick jag upp igen och satt på tv:n...och så fortsatte natten innan jag somnade framåt morgonen....sen kunde jag minsann sova...vaknade tolv och gick på toa, la mig en stund och tänkte att jag skulle vakna till...i helsike helller...somnade igen och vaknade två! Blev en jäkla fart för jag skulle ju ner till mamma klockan tre så det var bara att hoppa i käderna göra sig iordning och dra. Lillasyster Elin skickade på messenger en skärmdump av ett patetiskt meddelande hon fått av P. Hur dum får han vara egentligen...fattar han inte att i den här släkten har han gjort sitt och att sen vara elak och skriva dumma saker gör inte saken bättre...tur att Elin är så mycket smartare så hon inte svarade på hans dumma kommentar. Mamma har börjat prata om hur det ska bli när hon går bort nästan varje gång jag är där...hur hon vill ha det och vilka saker hon vill att jag ska ta redan nu...jag får en klump i magen och skjuter på saker....det är alldeles för jobbigt just nu att tänka på det....jag vet att jag inte kan ha mamma kvar för evigt, men jag vill inte tänka på det. Helgen som kommer blir nog jobbig att hantera ändå än att jag ska tänka på det som kommer att hända.....Är så mycket som jag borde ta tag i men orken finns inte....känns som att jag bara vill lägga mig på soffan, låta tårarna strömma och dra filten över huvudet, krama den finaste kudden och bara försvinna....hur mycket orkar man egentligen...eller klarar man mer än man tror för att man måste....sätta på sig masken utåt och sen krascha när man är ensam hemma....den enda stund jag känner riktig lycka är när mitt lilla lyckopiller kommer tar sin lilla hand i min och jag känner den enda äkta kärlek som finns....det band som vi har och som ingen kan komma emellan...såklart jag älskar alla mina underbara ungar och får så mycket kärlek från dom...men det hon och jag har är så speciellt....den lilla ungen som jag haft så nära sen hon föddes....den kärleken är den allra finaste man kan uppleva. Kärleken till en man är bara problem....gör bara ont och skapar en rädsla hela tiden...en rädsla för att göra fel, säga fel saker....men ändå finns den där....jag vill stänga av men det går inte.....ska försöka att inte somna på soffan ikväll och få den sömn jag behöver på rätt ställe....lättare sagt än gjort.....