marithape carpe diem

I morgon är det två veckor sen operationen....och två veckor sen jag skrev nåt sist. Orken har som inte räckt till mer än att sova, träna och andas. Lisa körde ner mig till Linde och jag gick för att ta de prover som skulle tas innan....sen vidare upp till ortopeden där jag fick göra ännu en dubbeldusch och ta på mig ett par trosor som nådde till armhålorna och en nattskjorta som skulle knäppas bak....det var inte det lättaste så det fick räcka med en knapp och så fick jag låtsas som att det regnade när dom fina mormorstrosorna syntes bakifrån. Fick vänta till kvart över elva innan dom kom och hämtade mig till operation. En helt underbar narkossköterska gjorde att jag kände mig trygg och till och med sa att dom fick förbereda operationen innan dom sövde mig, vilket jag ångrade lite när jag blev fastspänd och inlindad i gröna skynken från topp till tå....kände lite att paniken kom men återigen var hon där narkossköterskan som jag tror var en ängel och jag blev lugn....halv tolv tittade jag på klockan och sen var jag borta. Vaknade av nån ropade på mig och blev så glad för den där känslan av att inte kunna andas som det blivit vid mina andra två operatioer, den fanns inte där....jag kunde andas normalt och kände mig inte ens trött som jag gjort dom andra gångerna. Dom frågade direkt om jag ville ha nåt och eftersom det kändes som en öken i munnen så var vatten och kaffe det enda jag ville ha och det fick jag också....en liten burk med vaselin att smörja läpparna med också för fy attan vad torra dom var. Klockan var tre när jag vaknade och kvart över fem kom jag tillbaka till avdelningen.....trött och yr av alla mediciner så var jag ändå tvungen att resa mig och gå ett par steg några gånger under kvällen men däremellan sov jag.....underbar personal som verkligen fokuserade på att jag skulle vara smärtfri och det var jag också. Lite orolig sömn blev det under natten då det togs prover varannan timme men jag somnade om direkt så det var ingen fara.....väntade på ronden dagen efter men den blev inte riktigt som det var tänkt....skriver om det i morgon.

Nu närmar det sig....och jag är så jäkla rädd så det känns som att jag ska kräkas....handlade åt mamma idag så att hon ska klara sig ett tag, tvättade och strök det jag tvättade i lördags. Lisa och Anna hjälper henne med att handla, tvätta och stryka kan väl jag göra sen också,detär ju inte tungt....allt är nästan klart här hemma, har städat och bäddat rent i alla sängar, tvättat allt så det är bara strykning kvar i morgon. Måste ta mig ur sängen i tid i morgon så jag kan somna i morgon kväll.....eller det kan jag nog inte i vilket fall så egentligen kvittar det hur länge jag sover. Ska dubbelduscha i morgon när jag vaknar och sen en gång till i morgon kväll....tredje gången blir på torsdag morgon på lasarettet....jag ska ju vara där kl 7 och Lisa kör mig dit.....jag tar bilen till Löa och sen åker vi till Lindesberg.....Anna kommer och hämtar mig på fredag....tur jag har snälla barn.

Grannflickan kom ner i kväll och lämnade nån syrisk dessert....söt var den....men god. Hon kom som sänd från himlen, precis när jag behövde det...är så jävla trött på att vara rädd och ledsen hela tiden, önskar att jag hade nån här som jag kunde prata med....det skulle nog kännas lättare då....men såklart det är mitt eget fel....det är ju bara jag som kan förändra situationen....men då är jag så jäkla rädd att vara till besvär....att lasta mina bekymmer på andra....jag är ju van att klara mig själv....skulle vilja skriva till han och få hans kloka svar....det brukar kännas bättre då....han som har förmågan att få mig glad när jag är ledsen....men inte ens det kan jag förmå mig.....så rädd att vara för mycket.....

Förstår nog varför jag blir så trött och ledsen hela tiden.....det blir för mycket med allt jag måste ordna med inför operationen och samtidigt se till att allt kommer att funka hos mamma....saknar Anette så det värker....vi skulle ju vara två som tog hand om mamma, vi skulle ju hjälpas åt med allt.....sen rädslan, den där rädslan att något går fel och då finns ingen som tar hand om henne....försöker ta bort alla dumma tankar, men det är svårt när jag är ensam här hemma....

Har iaf bäddat rent, tvättat och städat köket....får ta resten i morgon och på onsdag. 

I morgon kommer en vän hit med kryckor så slipper jag krångla med sjukgymnasten om det...så snällt av henne att erbjuda mig att låna hennes....har ingen aning om det är nåt mer hjälpmedel som behövs men det får jag ta då.....orkar inte bry mig så mycket om vad som behövs och vad som händer efter operationen.....har du nån som kan vara hos dig och som kan hjälpa dig frågade läkaren....korsade fingrarna när jag svarade.....det ska nog gå ändå....eller det måste gå för så här kan jag inte må länge till.....det kommer att bli bra till slut, det tror jag verkligen.....det bara måste bli bra......

Skrev ju ett inlägg igår men tydligen så var jag så stressad av den här jävla rädslan och ångesten att jag glömde publicera den....nåja nu har jag gjort det. Mitt liv består just nu av att sova....alldeles för mycket kan jag tycka men vad gör jag när det inte går att vakna.....var ner till mamma idag och som vanligt låg hon och sov när jag kom....iför det mesta sätter hon sig upp när jag kommer och så hjälper jag henne ut i köket.....ibland är hon på dåligt humör och då brukar jag låta henne vara och så går jag ut i köket och kokar kaffe och när hon vaknat till så kommer hon och det är ok igen. Men så finns det dagar då det bara fortsätter, trots att hon var ut på toa, personal var här och gav henne ögondroppar, jag ställde in alla mediciner jag hämtat och maten jag handlat i skåpen, börjar koka kaffe och hon satt på stolen och bara malde på hur dålig hon var för att hon hade tagit en tramadol under natten för att hon hade värk och det tog aldrig slut....till slut bara brast det för mig och jag svarade henne att då vet du hur ont jag har varje dag, dygnet runt....svaret blev: nej i natt var det värre....och det var då jag flippade ur.....men nu sa jag att det var jag som har ont varje dag men som vanligt handlar allt bara om dig precis som det alltid har gjort.....det var som att allt från uppväxten kom tillbaka och slog mig i ansiktet av all kraft....när vi fick tassa på tå...när det var vi barn som fick trösta henne....men nu är hon gammal och försvarslös och jag ångrade mina ord på en gång.....jag vänder mig om och tittar på henne och ser hur hon stelnar till och jag tänkte, nu kommer det....nu ska hon tillbaka till sängen och jag ska åka hem.....men hon sa inte det jag trodde och jag fortsatte med kaffet....då efter kaffet så säger hon....det är bra med kaffe, det är den bästa medicinen.

Nu har jag bäddat rent åt mamma, tvättat och kollat över vad som ska handlas på tisdag så hon har det som behövs när jag inte kan vara där och hjälpa henne...

Skulle vilja prata med han som gör mig glad när jag är ledsen....men jag är så rädd att han ska tycka att det är jobbigt....vill inte vara jobbig eller en börda för någon så jag gråter en stund när ångesten blir som en stor klump i magen, torkar tårarna och tänker att snart är det över....snart blir det bra igen......

Att det kan bli ett sånt bakslag i utmattningsdepressionen.....det trodde jag väl inte....förmår inte att göra någonting, bara att kliva ur sängen och duscha är som ett maratonlopp. Är det för att jag är så jävla rädd inför operationen? Kan vara så och eftersom jag aldrig vill visa hur dåligt jag mår utan sätter på mig masken och är glad bland andra människor så har jag inte varit utanför dörren idag.....sitter i mörkret för jag vill inte att det ska synas att jag är hemma....väntar bara på att klockan ska bli så mycket så jag kan gå och sova....det har jag väntat på sen jag vaknade......bara gråter och är så rädd så det känns som jag ska kräkas.....vill inte vara på fb heller....ingenting känns roligt....jag försöker hitta på saker men det slutar med att jag ger upp och hamnar i soffan igen....

Känns bra att jag måste åka ner till mamma i morgon.....ska lämna mediciner, bädda rent och tvätta, kolla över vad jag behöver handla så det inte blir så svårt för tjejerna....då går den dagen. Hade en idé om söndagen också men det stötte på så mycket hinder så jag gav upp den ganska snart.....känns som att det alldeles för lång tid till torsdag, samtidigt som tiden inte räcker till för det jag måste göra.....

 

Var till Lindesberg för ytterligare en röntgen idag.....knät ur olika vinklar och hela vänster ben för att dom ska kunna se vilken protes jag ska ha. Mår skit rent ut sagt....sån jäkla ångest och jag vet inte hur jag ska hantera den. På ett sätt önskar jag att dagarna går fort så det inte finns nån återvändo, inget att vara rädd och orolig för.....på ett annat sätt så vill jag att det ska dröja, men jag tror inte att ångesten blir mindre för att det dröjer längre....är alldeles för mycket realist för att tro nåt sånt.....så jag kämpar på med mina demoner och rädslor så kommer snart dagen då det inte finns nån återvändo och endera går det bra eller så gör det inte det och jag kan inte göra ett skit åt det. 

Ska försöka ta mig i kragen i morgon och skriva en lista på allt som måste göras.....tänka bort sängen och soffan, torka tårarna och ta fram all styrka jag kan.....

Velar fram och tillbaka hur jag ska göra för att ta mig till Linde när det är dags.....måste åka senast kvart i sex hemifrån om jag ska hinna ta prover innan jag ska vara på ortopeden klockan sju.....jag vill ju inte ha bilen på parkeringen för länge och bussar funkar inte....jag har några tankar om hur det ska lösas, men får fundera lite till.

Hoppas JB är snäll och kommer i natt och att jag slipper dom där mardrömmarna som har förföljt mig ett tag nu....då kommer det nog att kännas bättre.....

Har fastnat för podden Nemo möter en vän....lyssnade på den med Glenn hysen i natt och Glenn har gjort en podd där han intervjuar Nemo så den ska jag lyssna på i natt....kruxet är att den är två timmar lång och jag brukar somna efter typ en halvtimme så jag får lyssna klart under dagen....men om jag kan förmå mig att ta mig till sängen i tid så kanske jag kan lyssna på hela.....Handlingsdag åt mamma som vanligt på tisdagar.....attans vad mycket mjölk,fil,nyponsoppa och cola kan väga när man ska bära det ut till bilen......även om jag försöker dela upp handlingen så jag tar lite till helgen också så skär det i knät så det känns som att det ligger ett rakblad där.....allt blir ju tre gånger tyngre för knät sa ortopeden och det känns.

Hjälpte mamma att fixa ett födelsedagskort till moster som fyller 87 år på fredag och tog fram rena käder till duschen.....det kom upp en personal till kvällsmaten och frågade om jag kunde ta blodsocker på mamma då den personal som egentligen skulle ha kommit fått ett larm....självklart hjälper jag till med det jag kan när det behövs.....

Har inte kommit på hur jag ska ta mig till Lindesberg och vara där vid halv sju än.....jag ska ju till provtagningen innan jag ska vara på avdelningen klockan sju....får klura på det och hitta en lösning.....

Humöret idag har väl inte varit det allra bästa.....känner mig som en riktig surkärring, men så länge jag är medveten om det så låter jag inte någon annan få ut för det.....kan faktiskt behärska mig....är inte sur och grinig så ofta så jag vet hur jag ska få styr på det......

Idag fick lillskrutten äntligen ett namn.....Troy Erik Axel Englund heter han min allra senaste kärlek.....jag har ju några kärlekar nu....några små och några stora...och en speciell......

Glömde ställa mobilen på väckning i morse så det blev lite för länge med sömn även idag.....inte lika länge men ändå....konstiga drömmar varvat med mardrömmar som vanligt....är det min rädsla för operationen och hur det ska bli som spökar....ingen aning men en orsak kanske.....fick iaf på mig kläder i rimligt tid, bäddade sängen och plockade undan lite....men sen var orken slut och jag hamnade i soffan med tårar som inte vill sluta....försökat ta kommandot över mig själv och åkte till ica....men där var det tvärstopp...man kan inte gå in på ica med tårar som bara rinner och det inte går att hejda....vad är det som händer...varför känner jag så som jag gör...det är precis som när Anette gick bort och jag inte kunde hejda när gråten kom.....är det för att jag är så rädd för att sövas och orolig för hur det ska funka med allt efter operationen.....jag vill inte be för mycket om hjälp heller, jag vill inte vara en börda för någon.....det får bli som det blir...jag har insett att jag inte kan göra mer nu.

Min lilla bästa kompis, Albesa från Kosovo har kommit hem idag från Uppsala där hon gjort en fjärde operation....så tapper och modig min lilla vän. Är så glad att dom fått uppehållstillstånd och får stanna här och får hit sina tvillingar på 9 år som måste ha saknat sina föräldrar och syskon nåt fruktansvärt.....var in till dom och fikade i kväll och är så glad att dom är hemma igen, det känns mindre ensamt då och kanske jag blir gladare också...vem vet.

Tycker så synd om Maggan också som fått vägglöss i sin lägenhet på Laxbrogården....nu förstår vi varför alla fönster stått öppna och lägenheterna tömts....så när lössen inte hade mat så sökte dom sig till den lägenhet där det fanns....Nomor kommer på onsdag och ska hjälpa henne....jävla skithyresvärd och den där jäkla feta gubben som ska vara som nån slags vicevärd som bara mörkar allt som händer och inte kan vara ärliga och tala om att det fanns vägglöss på Laxbrogården.....det är bara för mycket med allt som händer just nu....

Vaknar tidigt lyssnar på en podd och somnar om....vilket jävla skitliv....i morgon ska jag fan inte lyssna på nån podd och låta tröttheten ta över.....från i morgon ska jag gå upp direkt när jag vaknar och hoppa in i duschen, dricka kaffe och ta tag i livet....det är ju bara jag som kan förändra det och jag ska göra vad jag kan. Är så jäkla mycket att ordna med innan operationen och även att få det att funka efteråt.....måste först och främst se till att det kommer att funka hos mamma men det hoppas jag att min flickor kan ställa upp på....det är ju bara handling och tvätt som inte personalen gör så det hoppas jag inte blir nåt problem....mediciner tar jag ut åt henne och bäddar rent, tvättar och stryker det som finns innan och handlar det jag kan.Måste fixa lite här hemma också....antar att jag inte tar mig ur min låga dubbelsäng så jag bäddar i gästrummet och sover där efter operationen.....måste hitta en stol med karmar för det ska man tydligen ha efter operationen...och nån sån har jag inte....behöver en massa hjälp då jag inte får köra bil på 6 veckor...det kommer nog att bli det svåraste....att behöva be om hjälp när man är van att klara sig själv...

Idag kom M hit med trattisar....så jäkla snällt av henne då hon vet min fobi för älgflugor och fästingar.....jag undviker allt gräs på sommaren och att gå i skogen på hösten....får jag nåt sånt på mig så skulle jag få panik och hela byn skulle höra det....fjantigt kanske en del tycker men jag är verkligen rädd för alla småkryp....

Pratade med svägerskan i Stockholm i kväll och jag hoppas verkligen att jag är på benen när lillebror ska ha sitt 40 årskalas....det är alldeles för sällan vi ses och det har jag sett fram emot så länge.....

Tänker på han....han som tog mitt hjärta och som fortfarande har det.....hur han har förändrats.....och det skrämmer mig...är det verkligen så eller är det bara min rädsla för män som tycker att det är så....jag vet inte och det spelar ingen roll.....han är min skat.....

Undrar varför jag drömmer mardrömmar varje natt...så jäkla konstiga men ändå så verkliga....sov som vanligt alldeles för länge....det går som inte att vakna fast jag vill....som att det är bättre att slippa verkligheten.....men till slut må jag ju gå upp iaf och speciellt när jag vet att mamma väntar på mig. Nio gånger av tio sover hon när jag kommer och då är hon sur och allt är fel...jag frågar aldrig hur hon mår för då blir det bara värre, så det slutar alltid med att jag ignorerar henne och går ut i köket och kokar kaffe och så kommer hon och jag hjälper henne till bordet och bara hon får sitt kaffe så vänder det och hon blir glad och vi kan prata och skratta tillsammans. Känns bara så jobbigt att hon är otrygg i sitt boende och det som händer där....det har iaf inte varit någon som inte kan svenska hos henne sen i tisdags då jag skickade iväg den som kom....kanske dom fattade vad jag menade till slut......en personal jag pratade med om h*ns beteende svarade att det är ju så dom är, det är ju deras kultur.....jag skiter fullständigt i deras jävla kultur, är dom i Sverige så får dom fan anpassa sig till våran kultur och vara professionella i sitt jobb annars kan dom åka tillbaka där dom kom ifrån.

M ringde idag och befarade att hon fått vägglöss i sin lägenhet....hon har fått bett på nätterna.....inte så konstigt kanske med tanke på att alla migverkets lägenheter tömts och fönster stått öppna flera månader på Laxbrogården....såklart finns vägglössen kvar och tar sig dit dom känner att det finns blod hos människor....och den enda lägenheten som inte tömts är hennes.....

Försöker stänga av alla känslor....har inte varit ut på fb lika ofta och länge som förut.....tror att det är den enda lösningen för att glömma och fokusera på att ge en chans till livet......det kommer inte att vara lätt, men kanske jag kan ge den chansen till den som förhoppningsvis förtjänar det.....den som vill ta en andra chans......

Det jag helst av allt skulle vilja skriva är att jag är lugn, glad och lycklig.....så underbart det skulle vara....men så är tyvärr inte verkligheten. Somnade vid ettiden i natt och vaknade fem....somnade om och vaknade halv elva....orkade inte ta mig ur sängen, låg och lyssnade på en podd , somnade igen och vaknade halv ett.....så ser livet ut just nu tyvärr.....duschade och åkte till apoteket och lådan för där behöver jag inte gå så långt....dammsög och hämtade tvätten som var klar.....blev så ledsen för nåt jag normalt inte skulle reagerat på, men tårarna bara rann.....såg ett inlägg på fb som gjorde att jag inte kunde låta bli att skratta....tack älskade fina vän som får mig att bli glad när jag är ledsen både med avsikt och oavsiktligt......idag var det nog oavsiktligt men betyder så mycket ändå. Hoppas på att operationen ska göra livet lite lättare.....att jag inte är så begränsad i allt...antagligen kommer jag att missa lillebrors 40 årsdag och festen i Stockholm....men fester är inte min prio ett så då får jag vara hemma och bli bra efter operationen och jag vet att Johan förstår att jag inte älskar han mindre för det....min fina lillebror som varit som en av mina ungar. 

Ska ner till mamma i morgon....det är så mycket konstigt som händer där just nu och hon är så otrygg....det gör också ont i mig och jag skulle vilja vara där dygnet runt och se vad som händer....men det funkar inte.....skickade iväg en senast jag var hos mamma och gjorde det som skulle göras åt henne.....han ifrågasatte min kompetens men jag har nog tagit fler blodsockerprov och gett mediciner och ögondroppar under mitt yrkesliv innan han ens var född så det var en onödig fråga.....så jävla trött på att det är mer personal med brytning eller ingen svenska alls som kommer  än svensk personal...jag har redan talat om för mina ungar att den dagen jag inte klarar mig själv så har jag piller nog för det......

Ett steg framåt och två steg bakåt...ja så känns det just nu. Skulle väl vara glad och lycklig över att operationen närmar sig....men det är inte bara glädje.....den där jävla ångesten...ångesten och rädslan, den som förlamar mig....som gör att jag inte tar mig ur sängen förrän sent på dagen, som gör att jag inte får på mig kläder förrän det har blivit eftermiddag och för att jag måste ut...för att jag måste till ica.Provar en gång, två gånger, tre gånger....det slutar på samma sätt....tårarna bara rinner och jag får börja om från början....tvätta av mig och på med ny mascara.....lyckas till slut ta mig iväg och sätter på mig masken av att vara glad och positiv....men rädslan över att någon ska säga något i all välmening ska få mig att gråta är där hela tiden....skyndar mig att ta mig genom affären så jag kan komma hem igen....hem till tryggheten att där kan jag lägga mig i soffan i fosterställning och låta tårarna rinna....där behöver jag ingen mask, där kan jag vara så rädd och ångestfylld jag vill...ingen ser. Ångesten jag inte pratar om, rädslan som förgör mig....den jag har för sövningen....att jag inte ska vakna upp igen, inte för min egen skull utan för mammas....hon har mist tre barn...det är bara jag kvar och mister hon mig, sin enda trygghet så dör hon.....jag vet att hon är gammal och att varje dag är en bonus i hennes ålder, men man ska inte behöva uppleva smärtan att mista alla sina barn. 

Tittade på tv om ätstörningar och känner igen så jäkla mycket....det där att man aldrig känner att man duger om man inte är smal....men Mia sa så många kloka ord som jag tar till mig....iaf för stunden för jag är inte säker på att jag vid min ålder och efter alla år av ätstörningar är mottaglig för något.....jag vet vad som krävs men ändå så är matdjävulen så mycket starkare hela tiden....trodde att mina värden skulle vara helt åt helvete inför operationen men det var dom inte ....idag har jag fått i mig en ostmacka vid elvatiden även om det gick trögt.....nudlar vid femtiden.....så ser det ut den här dagen jag kämpar på och vet att i morgon kan det se helt annorlunda ut......

Somnade i tid igår men vaknade efetr ett par timmar och var klarvaken.....nu börjar det igen....pratade en stund på messenger med svägerskan som jobbade natt...upp och kollade en stund på tv och lyssnade sen på en podd och lyckades till slut somna igen......försökte verkligen vakna i tid i morse, men det gick ju sådär....försöker vara glad och inte visa hur jag går sönder inom mig igen.....känns som att det återkommer varje höst....kanske jag ska se mönstret i det....eller så är det bara en slump att jag mår som jag gör.....duschade och fixade lite här hemma innan Jenny kom med Lovi och lille namnlös....hur mycket kan man älska en sån pytteliten människa....jag kommer ihåg när jag väntade Tobias och var så rädd att jag inte skulle kunna älska en ny människa till när jag älskade Anna mer än något annat...men jag frågade min mamma och hon sa att hon känt samma sak när hon väntade barn nummer två och att det var ingen skillnad hur mycket man älskar sina barn.....kärleken är lika stor hur många barn man än får och jag har även fått uppleva att den är lika stor för varje barnbarn och för den som kommer in i mitt liv med kärlek.....som jag har pussat och gosat med min lilla prins idag, trots att han kaskadspydde i ansiktet på mig, där får jag skylla mig själv som var så nära efter att han ätit.....trots att han är tandlös och tappar håret är han den finaste underbaraste som finns.....jag har nog en viss kärlek för tunnhåriga män....och trots att jag gått och luktat bebisspya hela kvällen så älskar jag han av hela mitt hjärta. Lilla Lovi är också så underbar och frågar alltid om jag "opponerat" mig än....full av bus och en kopia av sin pappa  på alla sätt. Som den curlingmamma jag är så fixade jag pannkakor till Erik och Lovi innan dom åkte hem så det skulle underlätta för han med barnen i kväll...och så fick han en matlåda till i morgon.....jag gör allt för dom jag älskar det bara är så och inget jag tänker ändra på.

Blev en lång dag på Lasarettet i Lindesberg med att först träffa läkaren som ska operera och att han godkände det.....men han tyckte att vänster knä var ett solklart fall för operation, men att höger inte är det riktigt än....så jag lyssnar på han och är nöjd med det. Sen var det , blodprover, EKG, inskrivningssamtal, träffa narkosläkare och till röntgen igen....var en information om knäoperationer klockan tolv också men den hoppade jag och tittar på videon på datorn istället....det kändes som omöjligt att vara överallt och eftersom jag inte ätit nån frukost heller då det blev lite snoigt på morgonen så valde jag att ta en fika istället. Hade förväntat mig att det skulle ta några veckor eller kanske till och med månader innan det blir operation, men idag ringde en fd kollega som jobbar på ortopeden och erbjöd mig en återbudstid om två veckor....och såklart tog jag den......kan vara lika bra att få det fort gjort så jag slipper gå här med ångest över att sövas.....vet ju har varit dom andra gångerna men som narkosläkaren sa, det är så länge sen så det har ju blivit mycket bättre....får hoppas på det. Skickade en snap till dom jag älskar...känns som att det bara viktigt att dom får veta vilket datum det blir.....alla andra får veta när det är klart....verkligen delade känslor....glad, rädd, orolig och tacksam att det finns hjälp....men det blir nog bra till slut även om vägen tillbaka kommer att vara tuff och hård....men hoppas att det är värt det....

Fb är inte detsamma längre....det kändes tryggt att se förut....men nu när det inte syns så känns det som att fb kvittar.....det som förr kändes nära och gjorde mig glad, känns bara ledsamt och jobbigt...ska iaf gå och lägga mig i tid i kväll också....måste få nån ordning på dygnet och i morgon kommer två av dom jag älskar mest hit....så mysigt att få pussa på en underbar prins....