marithape carpe diem

Att det kan bli ett sånt bakslag i utmattningsdepressionen.....det trodde jag väl inte....förmår inte att göra någonting, bara att kliva ur sängen och duscha är som ett maratonlopp. Är det för att jag är så jävla rädd inför operationen? Kan vara så och eftersom jag aldrig vill visa hur dåligt jag mår utan sätter på mig masken och är glad bland andra människor så har jag inte varit utanför dörren idag.....sitter i mörkret för jag vill inte att det ska synas att jag är hemma....väntar bara på att klockan ska bli så mycket så jag kan gå och sova....det har jag väntat på sen jag vaknade......bara gråter och är så rädd så det känns som jag ska kräkas.....vill inte vara på fb heller....ingenting känns roligt....jag försöker hitta på saker men det slutar med att jag ger upp och hamnar i soffan igen....

Känns bra att jag måste åka ner till mamma i morgon.....ska lämna mediciner, bädda rent och tvätta, kolla över vad jag behöver handla så det inte blir så svårt för tjejerna....då går den dagen. Hade en idé om söndagen också men det stötte på så mycket hinder så jag gav upp den ganska snart.....känns som att det alldeles för lång tid till torsdag, samtidigt som tiden inte räcker till för det jag måste göra.....