marithape carpe diem

Ibland undrar jag hur länge man orkar att ramla ner i det djupa hålet om och om igen...varje gång jag känner att nu äntligen är jag på rätt spår så händer nånting som får mig att knuffas ner igen....orken tar helt slut och man bara existerar...lever inte på riktigt. Somnade såklart på soffan igår och vaknade halv två...låg och snodde i sängen en stund, men kunde inte somna igen...är som att sängen är en sämre plats att sova på...bara jävla mardrömmar. Vaknade hur många gånger som helst efter att jag äntligen lyckats somna och varje gång var det fortfarande mörkt ute...tänkte att det kanske var kväll igen och jag sovit hela dagen och det kändes som att det var detsamma...vaknade vid tolv och gick upp men orkade inte ta på mig kläder utan la mig på soffan...somnade igen och vaknade halv fyra....tog mig in i duschen och åkte sen upp till kyrkogården och satt dit lyktorna som jag skulle ha gjort för flera dagar sen....men får inte till nånting. Kanske jag mår sämre för att mitt knä nu börjat göra ont på nätterna också...det jag klarat mig ifrån hittills. Känner paniken för att behöva operera det, men jag vet ju att det måste bli så till slut. Pratade med Anette en stund också...bubblan början spricka och verkligheten kommer ikapp...saknar henne så otroligt mycket och tårarna kommer när jag minst av allt vill det...tänkte idag på obduktionsprotokollet och hur det egentligen var...men har inget minne av var jag lagt det...är som en dimma och jag kommer inte ihåg mycket av tiden när hon gick bort...bubblan skyddade från det som gjorde ont och när jag känner att den brister nu så kommer allt tillbaka och jag vill inte vara med. Måste försöka hitta obduktionsprotokollet i morgon för det är mycket jag inte förstår. Kanske bubblan spricker för att det var hon som skötte gravarna och såg till att lyktorna kom på plats och tändes och nu kom verkligheten ikapp när jag måste göra det. Känner också att det blir tungt att vara ensam om att ta hand om mamma...mina lediga dagar går åt till att göra det som måste göras med henne, tiden med dom jag älskar hinns inte med längre...såklart jag älskar min mamma och tar tillvara all tid jag kan med henne men det finns så många fler. Vilken tur att vi är två är dom sista orden hon skrev till mig....så jävla orättvist att vi inte fick fortsätta vara det....du min fina älskade syster, så mycket vi inte hann göra som vi tog för givet. Önskar att alla förstår hur skört livet är och att vi inte kan vänta med det vi vill göra, att leva varje dag, en dag i taget....morgondagen kanske inte finns.....