marithape carpe diem

För ett tag sedan så hade jag kontakt med Frostviken om jag skulle komma upp i sommar oxå...och igår så fick jag ett schema hur jag ska jobba där så nu är det klart...det blir Gäddde den trettonde sommaren....jag kommer ihåg hur det blev att jag hamnade där uppe...76 mil hemifrån...jag hade varit där en gång för många år sedan med mina äldsta barns pappa och min kusin och hennes man. den gången sa jag att aldrig mer att jag far så långt upp...vi hade tältat på stekkenjokk och jag trodde jag skulle frysa ihjäl...men när sommaren 2004 närmade sig och jag kände att 4-5 veckors semester och vara i byn och hela tiden vara rädd att C skulle dyka upp...då såg jag en annons från Frostviken att dom sökte undersköterskor till äldreomsorgen. Jag sökte på den och fick ett vik där i 5 veckor ...ungarna tyckte oxå att det skulle vara skönt att komma härifrån och i Juli började vi resan dit, jag  Erik och Lina, Lisa skulle på sportscamp i Norrköping och skulle komma en vecka senare med Anna och Thomas....när vi var på väg upp så ringde C på mobilen och Erik svarade, men han la på direkt när han hörde vem det var...ingen skulle få förstöra det här och han skulle inte få veta var vi var. Det var den underbaraste sommar vi varit med om...så lugnt och skönt och ungarna kunde få var fria och gå som dom ville...att inte behöva se sig om över axeln eller vara rädd att någon skulle dyka upp när som helst. Det gjorde att vi alla längtade tillbaka dit och ville dit när sommaren kom. Jag var personlig assistent i flera år åt en man som fått två stroke och bodde i sitt hus i Gäddede och det visade sig att han hade rötter inte långt härifrån och en släktgård i öskebohyttan där han varit alla somrar...sista sommaren han levde så var han dit med en av sina assistenter och jag var med han där och följde med till Gäddede efter hans vecka här. Efter att han gått bort så har jag åter varit i äldreomsorgen både på Forsgården och det nyare Levinsgårdenoch har genom åren fått så fina vänner som för alltid kommer att finnas i mitt hjärta. Att jag alltid längtar till Frostviken och åker dit varje sommar är nog mycket för att där fick jag leva normalt och inte vara rädd...den känslan finns fortfarande och Frostviken kommer alltid att vara mitt Paradis. Även ungarna har fina minnen därifrån och speciellt den minsta som har tillbringar flest somrar där...Erik hade med sig flera av sina tjejkompisar en sommar och jag vet att dom oxå trivdes där...ungarna har varit på fisketurer, Jorm runt i august och fester men jag har aldrig varit orolig för i Frostviken tar ungdomarna hand om varandra och jag har ju aldrig varit dum nog att tro att det inte förekom alkohol, men jag litade på mina ungar och alla ungdomar dom umgicks med att blev det för mycket för någon så hjälpte dom andra till att dom kom hem eller till någon vuxen. Så fina ungdomar som i Frostviken har jag aldrig sett. 18 Juli gör jag min första dag i Paradiset och 16 augusti kommer jag hem igen....om jag inte stannar för evigt ;)