marithape carpe diem

Den dagen polisen ringde om att Calle var död, var det tungt att åka hem till barnen...tre barn och tre olika reaktioner...en stund efter att jag kommit hem så ringde barnens farbror Pelle och berättad hur det hela gått till. En tant i ett hyreshus i centrala Ludvika hade sett Calle ligga i trappuppgången och ringde polisen....när polisen kom dit så sluddrade han och luktad alkohol...poliserna tog han med sig och körde han till fyllecellen i Borlänge då det var fullt i Ludvika....på morgonen skulle dom väcka han men det gick inte....då blev det ambulans till Falun och där blev det en ct-skallle som visade en hjärnblödning. Han opererades och man lyfte av skallbenet för att hjärnan skulle få plats....men han var redan hjärndöd och alla livsuppehållande apparater stängdes av....det som var jobbigt för oss alla var alla skriverier i tidningarna, på radion, på tv....det faktum att han var inte full, han hade druckit dagen innan och nu var det en stroke han drabbats av men eftersom han var känd av polisen så tog dom för givet att han var påverkad. Obduktionen tog tre veckor och hans 1 år äldre bror gjorde en anmälan som naturligtvis inte ledde nånstans...det ringde en präst hem till oss och frågade om barnen ville se sin pappa innan begravningen, men det kändes inte som nån bra idè....eftersom alla tre var minderåriga och aldrig varit på en begravning...dom var 13 15 och 17 år gamla...så lovade jag att vara med dom när dom skulle ta farväl av sin pappa...så konstigt det kändes att komma in i Lyvikskapellet i Ludvika och dels stå med han fd fru och veta att han låg där i kistan...barnen blev så väl omhändertagna av prästen och han gick med dom och visade blommorna och dom fick säga vem det var ifrån, sen fick dom tända varsitt ljus vid kistan...tack och lov för en så fin präst. Både sonen och lillasyster behöll lugnet och visade inget när vi alla stod runt kistan och la en ros på den...men mellantjejen...hon som varit den tuffaste av dom och tagit mest avstånd, hon grät så hon skakade och jag fick hålla hårt om henne för att hon inte skulle falla ihop helt...efter begravningen åkte vi hem till barnens storasyster som bor i Smedjebacken och det kändes som ett bra avslut på det hela...även om Pernilla skojade om att han kanske inte var så glad att två ex var med på hans begravning.....hur mycket jag än hatade den destruktiva sidan av Calle så var det inte såhär jag ville att det skulle sluta....den makt han hade över mitt liv och som fortsatte trots att han var borta...när man hoppar högt för minsta ljud, när man rycker till när någon tar i en...det är det jag jobbar med nu...den sista biten av hans makt....ett förhållande ska vara villkorslöst...kärleken ska vara villkorslös...man kan aldrig äga en annan människa och bestämma hur den ska leva....att aldrig ta ifrån någon h*ns intressen och det den vill göra...om man bara finns där för varandra men inte försöker ändra på någon så tror jag att kärleken kommer att finnas där för evigt....