marithape carpe diem

Jag har många gånger frågat mig hur det kunde bli såhär...från att ha varit en välutbildad datalärae som gått ut högskolan som kursetta till att ha sagt upp sitt jobb och börjat missbruka alkohol och tabletter....och det efter att ha fyllt 40...han hade två hus i Ludvika, ett som han byf´ggt själv och ett som han och hans bror ärvt av sina föräldrar...han frågade vilket hus jag ville bo i och jag kände att det var inget av dom...nånting höll mig tillbaka tack och lov, kanske jag kände att det skulle sluta tokigt men sen hade jag ju två barn till att ta hänsyn till...att dra upp dom från skola och kompisar kände jag att jag inte kunde göra när dom inte ville själva....mitt ansvar som förälder var större än kärleken till en man....jag lämnade Riggards och flyttade med barnen till andra sidan byn igen...till kaninburarna...mamma och bröder fanns ju nära där....men hans rätt att vara pappa och barnens rätt till båda sina föräldrar fanns ju kvar....jag har aldrig nekat han att träffa barnen men jag hade ett krav, att det skulle vara en person med...en som barnen var trygg med....han drog det till familjerätten ett antal gånger och varje gång dömde de samma sak...han hade rätt att träffa barnen varannan lördag mellan kl 13 och 17 på neutral plats och med en tredje person som barnen var trygg med. Jag visste att han egentligen inte var ett dugg intresserad av barnen...det var mig han ville åt...och det visade sig då han inte kom eller misskötte umgänget...men ändå återkom hans krav att träffa barnen och det var många turer med familjerätten....tills den dagen E sprang ifrån han under ett av umgängesbesöken...jag fick hem en liten rädd pojke som bad att inte behöva träffa sin papap igen...hur gör man då som förälder...jag visste att han satt vite på mig men jag kunde inte svika barnet....nästa gång han kom för att träffa barnen sa kontaktpersonen att E inte behövde följa med och det var en lättnad för oss båda...efter bara ett par timmar kom R hem med barnen och berättade att han hade velat att dom skulle åka till klacken och fika och där vägrade en av tjejerna att följa med in...hon satt kvar i bilen och då blev en snabbfika....när dom skulle åka tillbaka så försökte han få R att åka till Ludvika men hon sa till han att hon inte fick lämna kommunen med barnen...hon kände att det luktade alkohol av han...dom åkte mot byn och när dom kom dit sa han till R att stanna bilen och så hoppade han ur och vände sig mot tjejerna och sa: vill ni se mig igen så säg det till er jävla morsa....det var sista gången dom träffade sin pappa...Då började terrorn via telefon att eskalera istället, 30-40 samtal på telefonsvararen var inget konstigt...hot och kärleksförklaringar om vartannat...den där fina polisen och hans kollega var hem och spelade in allt....han var en klippa, hur hade jag orkat utan att jag visste att han fanns där som ett stöd....flera besöksförbud utfärdades men dom är ändå inget värda...han måste tas på plats och efter anmälningar så lades det ner...lagar skrivna av män för män...det var iaf en fördel att bo i en liten by där alla känner alla...såfort han visad sig i byn så var d nån som ringde och talade om det så jag och barnen kunde gömma oss....