marithape carpe diem

Jag skrev ett inlägg tidigare som av nån anledning försvann....så jag gör ett nytt försök. När jag började skriva om mitt liv med C så märkte jag att jag blev helt dränerad på energi och blev fruktansvärt trött....men jag ser det som att det är ett sätt att bli av med alla minnen....och att det kommer att bli bättre...jag kommer att må bra ...inte nu, men snart....Det C sa till mig flera gånger var att jag var för stark och att det klarade han inte av...aldrig att jag med tårar visade hur illa han gjorde mig....den glädjen skulle han inte få...och den fysiska smärtan var väl inte den värsta, den psykiska, den som bröt ner mig och gjorde att jag blev en spillra av mig själv..den gjorde så mycket ondare....och kanske var det just det som triggade igång han...Det jag funderat på många gånger är hur en person som var omtänksam, snäll och rolig att vara med kunde på något år förvandlas till ett monster...hur man efter 40 kan bli beroende av alkohol efter att knappt druckit nåt alls....jag kan bara tänka mig att det var en dålig självkänsla och ett dåligt självförtroende som gjorde det...jag vet ju att han alltid känt sig underlägsen sin framgångsrika bror och det berodde nog på att han som 6 åring blev skickad till en faster i Danmark när hans mamma blev sjuk och inte orkade med två pojkar...han kände sig bortvald och kunde inte känna att han var älskad av någon.....men det rättfärdigar inte det han gjorde och jag letar inte heller ursäkter...men det kan vara en förklaring. Om jag såg att någon av mina tjejer skulle bli illa behandlad av sina män så skulle den mannen inte få en lugn stund....nu tror och hoppas jag att mina flickor har så pass mycket självkänsla och vet sitt värde att dom aldrig skulle låta det ske....men som sagt, man vet aldrig....Att alkoholen hade så stor makt så man väljer det istället för sin familj det vet jag sen tidigare men att den skulle på kort tid slå sönder ett helt liv för någon som var duktig med det mesta och en omtyckt lärare och få den personen att bli någon helt annan det kunde jag aldrig föreställa mig ...det är det som gjort mig så rädd för att komma en annan person nära....jag är inte rädd för att bli kär...men jag är rädd för hur det kan bli och därför håller det inom mig....jag som är en riktig känslomänniska...gråter för allt...när jag är glad,ledsen,arg,berörd av något....och har svårt att stänga av alla känslor....nu har jag märkt att jag kan stänga av....och det skrämmer mig att det har blivit så....