kontrollbehov

Det finns säkert någon som tycker att varför stannade du kvar i detta vansinniga förhållande...det kan jag förstå för det har jag också sagt tidigare...men det är inte så enkelt för innan man har fattat vad som sker så har det gått för långt och man har inte kraften eller modet att ta sig ur det.Men känner du någon som du vet lever i ett destruktivt förhållande där det förekommer hot och våld, stå då vid hennes sida och vik aldrig undan, gör allt du kan för att hjälpa henne ur förhållandet. Den här mannen såg till att mina vänner och familj försvann, men det fanns en vän som han inte fick bort och det gjorde han vansinnigt förbannad på henne...hon var socionom och jobbade med missbrukare så henne kunde han inte manipulera. Nu var det ju så att mellan dom här gångerna när han gick in i något som jag inte förstod och blev våldsam så var han så fin och underbar...det var två sidor....den ena som jag älskade och den andra som jag var fruktansvärt rädd för....han var en fin pappa och en jättebra plastpappa till mina två äldre barn....han gjorde aldrig någon skillnad på våra gemensamma eller dom andra två och det var en av hans fina egenskaper...men den andra sidan tog mer och mer över och jag förstod inte varför...ett av mina värsta minnen var den gången då jag höggravid med vårt andra barn satt i soffan och han helt oprovocerat ställde sig framför mig och hans ögon var helt svarta...han hade druckit en hel del under kvällen och nu var det som en annan människa stod där och tittade på mig...hans blick var tom och det var som att det inte gick att få kontakt med han...han satte sig grensle över mig och tog ett stryptag över halsen med båda händerna och jag tänkte att nu dör jag...men det kändes som det kvittade...gör det nu för det kommer ändå att hända...han satt så en lång stund, sen sa han: jag borde göra det nu....men det var som att han eftersom han inte fick nån som helst reaktion vaknade till och släppte taget och reste sig och gick.....Ett annat minne som är starkt är den sena kvällen när han ringde och hotade med att komma och ta barnen, då hade det andra barnet nyss kommit....jag väckte äldste sonen och han hjälpte mig att klä på dom små och så la vi dom i varsin vagn och gick ut...vi gick över riksvägen och drog vagnarna upp i en backe där vi kunde se till vår lägenhet...efter en lång stund kom en taxi och stannade utanför hos oss, det tog en stund sen åkte den igen, men vi visste ju inte om han var kvar så sonen smög ner och han var borta... när vi kom in igen så började telefonen ringa,men jag drog ur jacket för han trodde ju ändå att vi inte var hemma. Ett par veckor senare var han hemma hos oss och skulle åka hem till Ludvika senare på kvällen...vid 24-tiden åkte han och sa att han skulle ringa när han kom hem....eftersom jag var en trött småbarnsmamma tänkte jag att jag går upp och lägger mig och läser under tiden...och somnade...vaknade av att det bultade på ytterdörren...tittade på klockan och den var 2...kände paniken komma när jag förstod vem det var. När jag öppnade dörren var han galen och skrek vafan svara du inte i telefonen för...då tittade jag in mot hallen och såg att luren låg av på telefonen i hallen...lilla sonen hade tydligen lekt med den när vi inte såg....jag visade han det och han blev lugn....där var kontrollbehovet igen...han trodde att jag med två små barn under 2 år hade gått ut till någon annan...hur sjukt var det inte och jag fattade fortfarande inte det!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0