början till slutet

Jag märker att när jag skrivit ett inlägg om mitt förhållande med Calle så blir jag helt slut efteråt...det var det jag gjorde hos psykologen oxå....jag kan bara hoppas på att det kommer att bli bättre, att han har förlorat makten över mig...den makt han fortsatt att ha trots att han är borta. När jag brände allt som påminde om han, brev från polis och tingsrätt, besöksförbud och hotbrev så flög det upp ett brinnande papper och landade på mitt ben och innan jag fått bort det så hade det lämnat ett brännmärke på byxorna...då tänkte jag att det var sista gången du försökte göra mig illa...äntligen är jag fri! Sista gången han kom hem till mig så hade han och äldste sonen varit till Danmark på en fasters begravning...det var sent innan dom kom hem och såklart hade han öl med sig...han började dricka ölen och snart var det som han gick in i en annan värld...han började med att E inte var lik han och att det inte var säkert att det var hans barn...detta trots att han tidigare begärt faderskapstest och det visade med högsta möjliga säkerhet att han var pappan...något jag kunde upplyst alla om innan.Vad jag visste då var att det tredje barnet var på väg och eftersom vi hade haft ett uppehåll på en månad tidigare så trodde han att inte det barnet heller var hans...som att jag skulle ha en chans att vara otrogen, med två små och två tonåringar....till slut kom slagen igen och våldet ökade...då vaknade mina två äldre barn och kom nedspringande...där hände nåt som fick mig att vakna...han gav sig på min stora tjej och hon och jag sprang in i badrummet men hann inte låsa dörren...där fick hon flera slag av han och jag ringde polisen igen...när poliserna kom så fick dom med våld ta ner han på golvet och sätta på handfängsel innan dom kunde ta han med sig...men den ena polisen såg mig i ögonen och sa att försök att ta dig ur det här och det var det som behövdes...att någon sa det och det faktum att nu hade han gett sig på mina barn oxå. Att stå där med två tonåringar, en treåring och en på 1½ år och dessutom vara gravid i fjärde månaden var ingen lätt situation...men det värsta var att nu visste jag inte var han var och vad han kunde göra....när han upptäckte att jag inte gav vika den här gången så eskalerade helvetet...han dök upp när som helst oftast påverkad och jag fick alltid se till att ha en reträttväg...inte lämna barnen utan uppsikt och vara beredd att fly när som helst på dygnet. Men vi hade varandra jag och barnen och dom var mitt allt och när sen lillasyster föddes hade jag med mig grannen som var så stolt att hon var den första som såg den lilla :) Jag har haft tur som haft så fina vänner som ställt upp och varit där för mig och barnen trots att vi under många år levde under ett ständigt hot. På dagis och skolan hade dom kort på han så dom skulle kunna ta bort barnen om han dök upp och skulle ta barnen...det hände på dagis att han gjort det....och eftersom personalen inte fick utsätta dom andra barnen för någon risk så fick dom inte hindra han, men dom kunde gömma undan barnen när han kom. Att leva med att alltid se över axeln innan man gick ut eller alltid se till att det fanns en reservväg tar på psyket men ändå kändes det som ett himmelrike att det bara var vi...jag och mina underbara ungar...dom jag levde och fanns för och ingen skulle kunna komma emellan oss.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0