marithape carpe diem

På väg hem från Lindesberg ikväll lyssnade jag på Stina Wollter på radion...det handlade om ätstörningar...var femte tjej har någon gång drabbats av ätstörningar...50% blir friska och 10% dör...så då kan man förstå hur vanligt det är. Hur uppstår då dessa ätstörningar....det är många faktorer som kan spela in, men en vanlig är prestationsångest...att man pressas av föräldrar att prestera hela tiden...att det aldrig är bra nog. Kände igen mig i så mycket...hur min pappa aldrig var nöjd...hur jag ville att han skulle se mig för den jag var...att det aldrig var ok att att komma tvåa i nån tävling....glömmer aldrig när jag sprang DM i terräng i Kumla och ramlade ihop när jag kom i mål för att jag tog ut mig så....jag kom tvåa och det var inte nog för pappa...jag var inte tillräckligt bra....att försöka prestera det bästa i skolan när han gjorde tillvaron till ett helvete med sina alkoholproblem....när jag som elvaåring fick ta ansvaret hemma för att han var frånvarande och mamma jobbade treskift....det som jag kunde kontrollera var att låta bli att äta....att vara supersmal och ha en kropp som var perfekt....tills det gick överstyr och jag var tunnare än någonsin....det fanns ett ideal då och hon hette Twiggy....så smal ville jag också vara och blev det och ännu magrare...hade till och med samma frisyr som henne....ett ideal som varje förälder borde ha fattat att det inte var sunt, men där dög jag iaf...där var jag den perfekta flickan i min pappas ögon. Äntligen såg han mig. Att det senare har övergått i andra former av ätstörningar med bulimi, kräkningar och anorexi i en enda röra under hela mitt liv har nog inte varit värt en enda sekund av den uppmärksamheten. Med tårarna rinnande så jag knappt såg att köra så lyssnade jag på andra med samma sjukdom och äntligen så förstod jag att det finns hjälp....en känd hockeyspelare som varit proffs i USA berörde mig verkligen....en annan tjej som precis som jag inte har velat se verkligheten som den är utan tyckt att det är mitt liv och jag gör som jag vill hon fick mig att se mig själv på ett annat sätt...nu hoppas jag att efter ett helt liv med denna sjukdom till och från så ska jag kämpa för att ska bort ur mitt liv...nånstans har jag ändå förstått hur en förälder kan förstöra ett barns liv med att vara kontrollerande och ge prestaionsångest så därför har jag aldrig någonsin pressat mina barn till någonting...dom har fått vara dom fina underbara personer dom är och min kärlek till dom har alltid och kommer för alltid att vara villkorslös....dom duger precis som dom är   och jag ska lära mig att jag också duger precis som jag är....