Dagen jag visste skulle komma

Så kom den då till slut..den dagen jag visste skulle komma, den dagen då allt kom ifatt....all smärta jag hade inom mig visade sig i att kroppen sa ifrån...nu var det nog. Alla år av misshandel, alla år med att alltid vara på sin vakt och alltid se sig om över axeln....alla nätter då telefonen ringde oavbrutet och jag inte vågade stänga av den för då visste jag inte var han var....alla hot på telefonsvararen...all rädsla för att han skulle göra allvar av sitt hot om att ta barnen...trots att skolan och dagis hade kort på han så dom skulle kunna gömma barnen om han kom dit...alla rättegångar i familjerätten då barnen tvingades till nåt dom inte ville...till nån dom bara var rädd för....och som alltid slutade på samma sätt, ett par träffar med dom och en person från soc som skulle se till att inget hände barnen och han tröttnade eller inte var nykter och drogfri så det blev inget mer...förrän nästa gång det drogs igång. Kampen att försöka få det att gå ihop ekonomiskt utan stöd från någon mer som borde ha ansvar för sina barn...inte helt lätt att få barn att förstå att vi inte hade samma ekonomi som deras kompisar...men kärlek fick dom...och det tror jag var viktigare än alla saker som jag inte kunde ge dom. Det har visat sig idag då alla fem har bra jobb och är skötsamma kärleksfulla människor.....men det har tagit hårt på kropp och själ....för fortfarande så har jag det tänket...att jag ska prestera det bästa och klara mig själv. Hur ont jag än har så ska jag jobba. Hur trött och ledsen jag än är så gråter jag en stund och sen sätter jag på mig masken och visar inget. Nu har jag insett att jag måste be om hjälp...jag fixar inte det här själv...men så kommer tanken på mamma, hur ska hon klara sig om jag inte kan hjälpa henne...men jag vet ju att mina fina barn kan hjälpa henne lika bra som jag så jag får släppa det....att bli mamma åt sin mamma när man trott att äntligen så kan jag få vara bara jag...göra vad jag vill och inte ha ansvar över andra....men ödet ville annat. I natt har jag sovit 16 timmar...vaknade och det började bli mörkt igen...jag förstår ju att det är ett sätt för kroppen att läka men känns ändå konstigt. Nu har jag iaf sagt till på jobbet att jag är hemma hela veckan och hoppas att jag kan må bättre...och gör jag inte det så ska jag lyssna på vad kroppen säger....ska ringa vc om en ny tid till ortopeden för operation....även om jag är rädd för den så är det ändå bättre än att må så här...att ha sån smärta....dör jag så gör jag det och då vet jag att jag får träffa både syster och bror igen...dom jag saknar så det gör ont...och så moffa förstås....min stora förebild.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0