marithape carpe diem

Natten var väl sådär lagom lugn....bara några larm från den söta lilla farbrorn som så hjärtskärande bad om en smörgås vid femtiden...fy fan för att bli gammal och hjälplös...att inte kunna göra vad man vill...att få ligga där och vara hungrig när man ätit kvällsmat kanske redan vid femtiden på kvällen och sen få vänta tills dagpersonalen kommer på morgonen...såklart han fick en smörgås och vi satt på sängkanten och pratade under tiden han åt den.Såna stunder gör att man känner glädje i sitt jobb...när man får någon annan att må bra.

Vaknade av att det small knäet igen och det kändes som att det gick av.... och inte nog med det , så fort jag reser mig och går så känns det som att jag inte kan andas, får hjärtklappning och blir yr...men när jag lgger ner så känns ingenting...eksemet på fötterna och benen som jag hade som barn har kommit tillbaka....känns som att det är kroppens sätt att säga att nu är det nog....kanske dags att välja en väg i livet...tänka efter och ta den stig som leder mig rätt...men hur gör jag det.....jag vet att jag jobbar för mycket, tar hand om alla andra och glömmer mig själv...men det är svårt att låta bli....men nånstans kanske det finns ett sätt att få ihop det...att tänka mer på sitt eget mående samtidigt som man finns där för dom som behöver det. Idag har jag sovit till halv fem och sen mest legat på soffan och gråtit...gråtit av rädsla och frustration över att inte hitta en väg ut ur det här.Ska ringa vc och få en tid...det är en början iaf....så bubblan som går sönder mer och mer...den som har skyddat mig från verkligheten....jag vet att många tycker att nu ska jag ha sörjt färdigt....men jag har ju inte ens börjat....jag vill inte...vill inte se verkligheten...hon är inte borta...hon är bara bortrest nånstans och kommer tillbaka....jag är halv utan henne och är min sanning....ta inte den ifrån mig. Rädslan att mista nån igen gör att jag inte visar känslor...men dom känslor och den kärlek jag känner för mamma, mina barn,barnbarn och den finaste finns där för evigt...vad som än händer.