marithape carpe diem

Tog en halv sömntablett igår men kom inte till ro...låg och snodde ett par timmar men fick ge upp och ta en halv till och då somnade jag äntligen. Vaknade halv nio och gick upp och duschade...fick till lite smink och kände mig iaf inte lika glåmig och blek när jag åkte ner till mitt lilla lyckopiller...idag har vi firat hennes sexårsdag och alla var där nästan...bara Linda som jobbade och Wilma som var i Polen med sin mamma fattades...16 personer i Lina och Lucas lilla lägenhet, men med kärlek så går allt.Lillhjärtat har tappat sin tredje tand nu och är en liten tandlös gumma som läspar...hur gick det till...inte längesen mina barn tappade sina tänder....jag är så glad för mina fina barnbarn och en som oclkså står mitt hjärta nära är Tovali...en sån underbar och ödmjuk lite tjej...så snäll och vill alla väl...Anna säger att hon ser mig i Tovan och det skrämmer mig lite...bara hon inte glömmer bort sig själv...att hon är en kopia av mig till utseendet som barn kan jag bara hålla med om......Pratade på chatten med en vän som fått diagnosen utmattningssyndrom....och som jag känner igen symtomen....tom på känslor, trött hela tiden, ledsen och gråter när och hur som helst, tankar på döden som ett alternativ....isolerar sig och vill inte ha människor nära....vi ska träffas och hon får berätta för mig verktygen att ta sig ur det...det enda jag vill just nu är att få må bra igen...och jag är villig att ta till alla metoder som finns ....värken i knäna kan jag stå ut med ett tag till för det vet jag att det går att göra nåt åt...bara jag som var en idiot som vanligt och väntade för länge...men värken i själen står jag inte ut med mycket länge till...det gör alldeles för ont....posttraumatisk stressyndrom...ja så heter det visst när man burit allt inom sig alltför länge och så är det nåt som utlöser det hela...och det som utlöste det var saknaden efter min syster....min syster och allra bästa vän, den som jag delat så mycket med och haft så mycket roligt med....där drogs mattan undan mina fötter och jag förlorade fotfästet och blev inte densamma igen....Fan va ont det gör.....I morgon sätter jag på mig masken igen och blir den där snälla fogliga dottern som tar hand om mamma...ja jag är ironisk nu...jag älskar min mamma och vill för allt i världen inte mista henne också...men jag orkar inte vara snäll och glad mer...finns ingen eller inget som kan göra nåt åt det just nu...mer än jag själv och tiden.....