marithape carpe diem

Somnade på soffan fast jag verkligen hade bestämt mig för att inte göra det...hur fan går det till...ena stunden är jag vaken och nästa så har ögonen fallit ihop utan att jag har en aning om det. Blir så jäkla trött på att vara vaken hela nätterna och vandra mellan tv och dator...och telefon och Ipad därimellan....och så läsa nån bok innan jag äntligen somnar...somnade vid sextiden i morse och vaknade elva. Men sen blev det en tantvila på en timme på eftermiddagen då jag la mig på soffan och kollade på tv...hann fan inte titta mer än en halvtimme så var han där...JB han som sviker på nätterna men passar på när jag ligger på soffan...kanske ska ta till en annan strategi...sitta i soffan...men det är så skönt att lägga sig i divandelen och dra filten över sig....nåja jag har ju ett val och får skylla mig själv. Idag har jag inte varit ur pyjamasen och känner mig som den sunkigaste person i världen...tur att jag bor ensam då....många tankar som snurrar när jag är ensam hela tiden...om hur det har varit och hur det kunde bli som det blev....förstår ju att jag valt fel män av den enkla anledningen att jag växt upp med en sån pappa.....en pappa som mest var frånvarande och när han var hemma så var vi mest rädd för han....en pappa som var ständigt otrogen och som fick ett barn som han förnekade....en jättefin bror som uppdagades vid mina föräldrars skilsmässa...hur är man som person när man inte vill se eller ha något att göra med sitt eget barn. Jag är glad att jag fått kontakt med Robert via fb även om jag inte kommit så långt att jag träffat han än...han bor ju i Köping så det är ju inte så långt dit, ska ta med mig lillasyster och åka till han i år...det kan inte skjutas upp längre.

Jag har sagt till Robert att han inte missat något med att inte haft kontakt med sin pappa....kanske låter elakt, men en pappa som man är rädd för och som man har ångest och ont i magen över när man ska gå hem från skolan för att man inte vet hur det ser ut därhemma när mamma är på jobbet....det är ingen pappa man saknar. Alla hans fyllekompisar och hur dom satt i köket och gapade....vi barn gick upp på övervåningen och väntade på att mamma skulle sluta så vi kunde gå ner och få mat....den gången han tvingade mig som fjortonåring att följa med han i taxi ut på byn och jag fick bära hans kasse med öl...den gången låg det nog ölflaskor gömda efter hela klastorpsgatan när jag smög ner dom i gräset....dom sista la jag i soptunnan hos dom han skulle besöka....glömmer aldrig när vi väl kom hem och jag inte fick gå upp och lägga mig för jag skulle hålla han sällskap...då brast allt och jag grät så jag skakade och mamma hörde det och kom ner...sen var det bara att gå upp på morgonen och gå till skolan. Så mycket jag skulle behöva få ur mig om barndomen och uppväxten, men det får räcka såhär....kanske det kan få någon att förstå hur jag valt fel män i livet och när jag för första gången möter en man som är så snäll och fin mot mig och jag känner en trygghet med en man jag aldrig känt förut....så blir jag så fruktansvärt rädd.....rädd för kärleken....