marithape carpe diem

Det behövs inte mycket för att det blir bakslag.....hamnar åter i den förlamande tröttheten och har jag inte kniven på strupen så händer ingenting. Med mamma på usö så har jag ju inte henne att åka till och hjälpa heller. Då kan jag ligga i sängen hela dagen om inte nån unge ringer och vill ha hjälp med något. Det värsta är att jag blir så känslomässigt avtrubbad, kan inte känna glädje för något, inte på riktigt iaf. Känner mig bara värdelös och ledsen. Kanske det blir bättre när jag kommer till Frostviken.....I morgon ska Lisa och jag åka till usö och hälsa på mamma, hon fyller 92 år och får tillbringa födelsedagen där. Vi hade ju tänkt fira henne i söndags men det gick ju inte så vi får hoppas att vi kan göra det ordentligt till helgen....väntar bara på att klockan ska bli så mycket så jag kan lägga mig....det får inte bli för tidigt för då vaknar jag efter ett par timmar. 

Önskar så att allt var som förut innan den här hjärntröttheten tog över mitt liv.....