marithape carpe diem

Ett jättefint dop i lördags med en massa underbara människor som jag inte träffar så ofta.....måndagen tillbringades med flera av mina hjärtan då vi hade vår årliga våffeldag.....sen var det jobb måndag tisdag natt.....att gå över 7000 steg en natt tar lite på orken just nu kan jag säga......sen att behöva ställa klockan på 1 för att hinna handla innan det är dags att infinna sig hos mamma och göra det som behövs.

Hela veckan har kännts sådär trots att jag verkligen försökt att inte låta känslorna ta överhanden....men brinn för Josefin har triggat igång känslor jag inte vill.....allt kommer tillbaka 20 år av terror, alltid se sig om över axeln.....alltid vara beredd att gömma sig och barnen, telefonhot och slag.....men det är inte det som gör mest ont, smärtan i själen, de ärren som aldrig läker....tilliten till män....det är den som gör mest ont....och att det finns människor som inte förstår, som tror att det bara är att gå efter första slaget....om det vore så enkelt, men då är man redan totalt nedbruten....då har han sett till att man har ingen annan än han...den man älskar trots att han gör en illa....som får en att tro att man bara gör fel....som tar ifrån en all självkänsla....som man stannar hos för att då vet man var han är, att lämna innebär bara ännu mer rädsla för då kan han dyka upp när man minst anar...precis som det blev. Jag överlevde, det är jag tcksam för men jag fick betala ett högt pris med tillit till andra män, bra män som jag tror finns där....som har gett mig en tro men ändå inte riktigt kunnat lita på helt.....önskar att jag kunde....

Mötte han idag....den finaste...han som verkligen försökt  få mig att förstå att dom finns, dom fina männen...så underbar, den finaste jag vet men mina känslor räcker inte till.....dom slog han bort.

Älska mig för den jag är......