marithape carpe diem

Fick ett telefonsamtal sent igår kväll av ssk på treskillingen att linsen som mamma fått idag i ögat ramlat ut....så det blev tillbaka till usö idag och en ny lins....ännu en ögondroppe som jag fick hämta på apoteket, en cortisondroppe. Hur mycket ska en 92 åring behöva utstå med sina ögon, inte nog med att hon är blind, det tillstöter saker hela tiden.

Har haft mina fina tjejer här med mina små lyckopiller.....Charlie som står mig så nära, prins John som är ett riktigt charmtroll och så lilla Penny penntroll som lindar mormor runt lillfingret....så söt.

Är så glad och tacksam att dom kom idag, precis som att dom visste att jag behövde det.....låg fortfarande i sängen och tog mig inte ur den när Lina ringde...utan henne hade jag inte klarat att ta mig ur den idag....måste ha något som gör att jag måste....jag vill men kan inte....den är tillbaka med full kraft....utmattningsdepressionen....tack vare den hemskaste människan som finns.....

har inte ätit nåt som är vettigt idag, precis som alla andra dagar....kaffe, bullar,kladdkaka...bara att vänta tills jag blir själv så jag kan gå på toa och kräkas upp allt....försökte en vända när alla var kvar men det blir inte detsamma....rädslan att någon ska höra gör att det tar emot....sen går det så mycket lättare...var upp en vända i natt då jag vaknade och kände mig superfet....men då hade jag inget kvar att kräkas....vet att det här är ett osunt sätt att må bra...men när allt bara gör ont och man inte ser nån ljusning på livet så är det ändå skönt att ha kontroll på något, något ingen annan kan påverka. Är också fullt medveten om att det kan göra att livet tar slut när som helst, att organen i kroppen inte orkar mer....men då får det bli så....för i det här helvetet orkar jag ändå inte så mycket mer....