Att skriva

Sov typ 2 timmar och var vaken och så upprepade sig hela natten. Mår riktigt jävla skit men fixade till mig och åkte ner till mamma. Fikade med henne, tvättade en maskin, hämtade in stakar och stjärnor och kollade så dom var ok till nästa helg. Stekte ett par ägg och skar ett äpple i klyftor och la i en påse...hon hade mått dåligt några dagar och inte velat ha kaffe när dom kom för att ge henne det....men bara jag kommer och hon får sitt kaffe så vänder det och hon blir glad och den mamma jag vill ha.....förstår henne för att bli gammal och ensam, dessutom blind kan inte var det lättaste....men jag önskar att vi hade varit två som vi var förut....två som hjälptes åt och mamma fick fler besök än de två i veckan då jag är där.....fan vad jag är trött på alla smällar som kommer och sparkar en i ryggen så man bara faller....räckte det inte med att våran barndom förstörde oss....all jävla alkoholism och våld som vi fick uppleva.....det jag lovade mig själv att mina barn aldrig skulle behöva uppleva, men så upprepade sig helvetet igen och tack och lov så kunde jag få stopp på det innan det var försent....tack vare två fina poliser som såg det ingen annan såg...eller som alla andra blundade för iaf....jag fick ju skylla mig själv.
Allt det där kommer tillbaka med jämna mellanrum....precis som nu. Jag borde vara glad och tacksam att en operation har gett mig ett nytt liv....ett liv utan smärta för varje steg....men så kommer demonerna från helvetet tillbaka...mattänket helt åt helvete....ena dagen ingenting och nästa bara skräpmat....massa sött och helt fel...sånt som drar mig till toaletten och bara spy upp hela skiten....tanken om att ta ett rakblad och skära sig ...inte så mycket utan mer att släppa smärtan i själen för den fysiska som inte gör hälften så ont....undrar hur länge det funkar.....för mig har det funkat alldeles för länge......jag är inte rädd för att dö, då skulle jag få möta min underbara moffa och mormor igen....Roger och Anette...den pappa jag aldrig hade som barn men som jag ändå vill ha i mitt liv...Ja det är tunga tankar just nu men att skriva av mig är min ventil....precis som det har varit sen jag var 10 år och började skriva dagbok.....att skriva på ett eller annat sätt har jag gjort sen jag gick i första klass och min underbara fröken uppmuntrade mig att skriva och skickade med mig papper hem som jag skrev små berättelser på och som hon sparade i en pärm.....kommer aldrig att sluta skriva...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0