Mina vänner från Kosovo

Den där jävla värken i knäet gör mig galen snart....vet fan inte hur jag ska ligga för att det ska kännas mindre...lyssnar på poddar för att slippa tänka på att det gör ont och lyckas somna, men vaknar så fort jag vänder mig för då gör det ont....var ner till mamma och skrev veckans handling och tvättade en maskin....det har inte blivit nån ordning på sockervärdet sen hon fick åka ambulans till Linde förra veckan...låg på över 33 idag kl 15 och då kan inte apparaten visa mer....hade gått ner till 29 kl 17:30 men då hade hon fått 4 enheter extra kl 15....ser hur hon tacklar av och blir mer snurrig och tappar vikt....jag är inte redo....men det kommer jag nog aldrig att bli.
Eftersom jag inte känt mig direkt bekväm med den blonda looken som bara blivit blondare och blondare för att solen blekt så chansade jag på en som jag trodde liiiiite mörkare färg, som visade sig vara en aning mörkare än jag trott....men skit samma jag hellre lite mörkare än för blond....har ingen aning om varför det blev att jag blev blond från början....kanske det kändes som att Anette fanns kvar....jag har ingen aning och blond, det är inte jag.
Det ringde på dörren och Valentina stod utanför med en kvinna och dom undrade om jag ville komma över och dricka kaffe....just då hade jag färg i huvudet men lovade att komma så fort jag var klar....det blev en helt underbar kväll med Albans kusin, hans fru, Valentina, Alban och Albesa...så härliga trevliga människor. Kusinens fru pratade jättebra Svenska så det var en blandning av Albanska och Svenska....dom bor i Växsjö och kom till Sverige 2007....fick avslag på uppehållstillstånd 5 gånger och var gömda innan dom fick stanna. Nu jobbar båda och barnen studerar på universitet, den yngsta ska börja gymnasiet till hösten. Jag kommer att kämpa för att Alban,Tina och Besa ska få stanna om jag så ska behöva ordna så dom kan hålla sig gömda....en så fin och gullig familj som tvingats lämna sina nioåriga tvillingar i Kosovo för att deras dotter ska kunna få den vård hon behöver.....mitt hjärta går sönder bara jag tänker tanken att jag skulle behöva lämna nåt av mina barn, jag hade aldrig fixat det...men jag förstår dom att den enda chans lilla Albesa hade var att åka till ett annat land för sina operationer....jag har fått lära mig mycket om hur det fungerar eller rättare sagt inte fungerar i Kosovo i kväll och känner en stor tacksamhet att jag är född i Sverige....inte ens det ska man ta för givet....att få förmånen att leva i ett land utan krig och korruption.....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0