marithape carpe diem

Den där orken...den som inte finns, men som jag får leta fram lite varje dag ändå....igår hade jag besök av syrran Elin, Peter och deras Elliot...Lina och Charlie kom också och Charlie är så stolt att ha börjat på fritids....min lilla bebis, när blev hon så stor....hur fort gick inte det.

Somnade vid ett i natt och halv tre var jag klarvaken igen....tittade en stund på tv och lyssnade på en podd och lyckades somna om....åkte ner till mamma för att följa henne till frissan och såg då en bil fara förbi när jag skulle gå ur bilen....en bil som fick fart på fjärilarna i magen....undrar om han har sett det jag har gjort....vad det är han åker omkring med.....ett litet oskyldigt bus som inte är illa menat och det hoppas jag han förstår....men ibland blir jag osäker.....

Äntligen höjdes enheterna på mammas insulin och jag hoppas att blodsockret kommer att ligga bättre....tur att det finns sjuksköterskor som trots att dom gått i pension ändå jobbar....dom man kan lita på och som har förstått att jobbar man med människor så måste man bry sig och vara där för personens skull...det är inte tvärtom som många yngre tycks tro idag....att människorna som behöver hjälp finns där för att dom ska ha ett jobb....

Satt ute i kväll med mina grannar....så underbart att kunna sitta där och dricka kaffe och se hur pappan mer och mer försöker att prata svenska, att han slappnar av och förstår att ingen skrattar åt han när det blir fel...i Kosovo skrattar man åt folk som säger fel har jag fått lära mig, men nu tror jag han förstår att blir det fel så rättar jag och han lär sig...fick läsa det som advokaten skrivit till migrationsverket för att dom ska få uppehållstillstånd....så bra skrivet och får dom inte stanna på dom grunderna så vet jag inte vad som behövs....men jag är beredd att hjälpa dom att gömma sig om det behövs....jag kommer att kämpa för dom för finare grannar har jag aldrig haft.