En riktig skitdag

Somnade glad och lycklig att jag vågade prata med han igen....han som alltid gör mig glad och får en varm känsla i magen...hittade även min fina kudde som lilla skruttan hade gömt...utan att krama den kan jag inte sova.
Vaknade till en riktig skitdag...vet inte varför men ibland känns det som att det bara är skit med allt. Tv:n har inte funkat sen i december....ingen domkraft hittade jag...kolesterolet var droppen...var till apoteket och hämtade ut 200 alvedon 665, 100 propavan och 100 paraflex.....fanns en tanke med det då jag har kvar av allt...dom där mörka svarta tankarna som kommer då och då....Ibland känns det som att det skulle vara så lätt att välja den enkla vägen....tredje gången gillt....men så känner jag att det är kanske alltför fegt...att jag gör andra illa. 
Det går bra när jag har någon här då kommer inte dom tankarna, men när jag är själv...dessutom situationen här....lite olika beroende på vilka som också bor här, ibland helt ok och ibland dom där ringningarna på dörren och rädslan att gå ut...sen det där andra som uppstått...inte så mycket och inte så att jag är rädd för det..men så jävla obehagligt.
Var upp till M idag och hjälpte henne att byta förband på såret hon fick efter provtagningen. Hon ringde och var skärrad och rädd att det hade blött igenom, men det var torrt och fint och hade en fin sårskorpa så nu var hon lugn. Väntar bara på svar om cancern har kommit tillbaka, men jag hoppas verkligen att det inte är så.
Jag hatar att gå ut på dagen när det är ljust, men ibland måste jag det och idag när jag gick till M så tyckte jag att det kom en bil jag inte ville möta...hann iaf en bit bort för såklart det var den...känner mig fet och ful och äcklig....och nu när jag inte törs äta lchf mer så blir det bara värre....han sa att jag skulle äta husmanskost och det hade jag i tankarna idag...men det går inte...bara jag tänker på mat så mår jag illa...tvingade i mig nudlar och lite popcorn...sen vet jag att det går överstyr och jag trycker i mig en massa choklad som jag sen spyr upp....
Ätstörningar är något som följer hela livet...när man mår bra så kan man hantera det, men när själen mår dåligt så kommer det tillbaka och man kan inte göra något för att stoppa det....hur gärna man än vill.
Hoppas bara att min lilla minsta tjej kan hantera det bättre än vad jag kan och att mitt lilla lyckopiller inte ärvt den genen. 
Jag är stark men det är bara när det gäller mina ungar....jag har ett jäkla temprament men det gäller bara när nån gör illa dom jag älskar....så det är svårt för nån att fatta att jag ofta hamnar i det svarta hålet....du som är så stark får jag ofta höra....men då har dom inte sett när jag ligger i fosterställning och gråter...för det visar jag aldrig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0