marithape carpe diem

Äntligen kan jag skriva igen...som jag har saknat det. Skrivandet har alltid varit en stor del av mitt liv. Ända sen jag var barn och skrev sagor och dagbok. Under åren med C så skrev jag en hel del men det har jag bränt upp...det gjorde för ont att läsa och så påverkade det mig alldeles förmycket negativt.

Nu vill jag bara vara glad och positiv och det är jag för det mesta...visst jag dippar ibland men då försöker jag vända det snabbt.

Det är det där jäkla mattänket som är helt åt helvete fortfarande...jag är medveten om det men jag glömmer bort att äta och blir inte hungrig...sen är det självbilden...jag ser mig som den fetaste människan i världen och undviker speglar...ja jag är medveten om att det också sitter i huvudet men jag kan ändå inte tycka annorlunda...jag kommer i alla kläder sen förra året men det hjälps inte...det sitter nån på axeln och talar om att jag var fet då också...jag vill fortfarande helst inte gå ut på byn när det är ljust...men en dag gjorde jag det ändå och såklart möter jag den sista jag ville möta...som jag skakade i benen...jag både ville och inte ville se han...det var så längesen så jag kommer inte ihåg när...lite bra på att gömma mig är jag nog ändå :)

Så glad att jag tog mod till mig och fixade tv:n...jag är så oteknisk så jag trodde aldrig att jag skulle fixa det utan att något gick sönder..men med pepp från Tobias och hjälp på chatten så gick det bra...självkänslan växte..så nu kan jag se mitt älskade Leksand i kväll.

Måeendet är inte helt på topp men det gö ringet...huvudsaken är att jag kan vara glad och tänka positivt...det kommer jag långt på.