saknaden kommer och går

I natt hade jag chansen att somna i tid då jag var hemma halv ett och astrött...men inte tusan gjorde jag det...nejdå jag som aldrig tittar på tv annars satt och zappade runt på alla kanaler som finns och kom inte i säng förrän vid tre....somnade på en gång men hade de mest konstiga drömmar och vaknade flera gånger...så det blev en sovmorgon till tolv. Åkte ner till mamma då samvetet sa att hon suttit ensam under midsommarafton...kokade rabarberkräm till henne, det är nog bland det äckligaste jag vet...men hon tycker om det och det är ju huvudsaken.
Berättade för mamma om P och vad han håller på med...hon sa att hon aldrig tyckt om han men hållt god min för Anettes skull....precis som jag då. Förutom att jag gjorde misstaget att finnas där som en vän när han mådde dåligt...nåt som han utnyttjade på fel sätt...jag får väl skylla mig själv som är så naiv och godtrogen jämt...är väl därför jag fallit för fel män...men den här mannen skulle jag aldrig falla för den saken är säker. Dom sista dagarna har det kommit över mig helt utan förvarning...den där saknaden...det där när jag vill berätta nåt för söstra mi....och så slår det till som en jävla käftsmäll att det inte går....satt i tio minuter utanför jobbet en kväll för att tårarna bara rann och jag inte kunde gå in...jag såg att någon ändå tittade på mig med en konstig blick...hon såg att jag hade gråtit det gick ju inte att dölja, men hon sa inget och det är jag tacksam för. Livet kommer aldrig att bli sig likt igen...vem ska jag nu hitta på alla tokerier och galna upptåg med....vi som skulle bli de mest galna gamla tanter som hade funnits...jag kan ju inte bli galen och hitta på en massa tokigheter själv....du fattas mig och jag tänker inte bli gammal utan dig. Att mista de två syskon som stod mig närmast och som jag älskade villkorslöst är bland det svåraste jag varit med om...den fjärde har alltid gått in egen väg och varit så annorlunda så jag saknar inte han ens...det känns som att jag är ensam kvar med mamma...men jag gör som jag alltid gjort...visar inte för någon hur jag mår...sätter upp den där fasaden...den som fått folk att uppfatta mig som tyst och tillbakadragen....det känns tryggast så...de som känner mig vet att det inte är så och det räcker...Nu ska jag ta ett glas vin och bara vara...inte tänka på något eller någon....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0