marithape carpe diem

Efter en lugn natt i norra Lindesbergs kommun så tvärdäckade jag när jag kom hem....så sliten och trött efter tre nätter. Hade mobilen på väckning ett men hade som vanligt stängt av den och vaknade tio i tre. Blev bråttom på med kläder och ner till mamma som jag lovat att komma till idag. Men först till vulken och lämna in däcket....han hittade inget fel på däcket och det höll luft...mycket märkligt....är det nån som släppt ur luften....nej jag vet inte...men däcket får stå kvar på vulken till måndag så vi ser om det håller luften eller om det är tomt igen...varför ska inte det jävlas när allt annat gör det. Ringde upp Lisa på messenger av misstag halv sju i morse, såklart när hon var ledig och dom sov...så nu har jag mobilförbud....ja kanske lika bra att skippa mobilen också när jag aldrig kan göra nåt rätt....Var ner till Löa och hämtade nyckeln och fick instruktioner om hur allt fungerar....jävla tok att ha kontroller för lysen, hur ska jag som är den mest otekniska i hela världen kunna släcka och tända lampor utan att det går åt helvete.....men så jäkla skönt att få en vecka i tystnad och lugnet....behöver det mer än någonsin nu när livet kommer med sina törnar och känslomässiga käftsmällar....bara jag och katterna.....är jag på riktigt på väg in i väggen...ja jag vet att jag blivit varnad för att hålla det här tempot med jobb, barnbarn och mamma men vad ska jag göra....allt måste ju fungera och jag kan ju aldrig säga nej när någon behöver hjälp....jag borde men hur? Nu är det iaf bara tre nätter kvar innan jag blir ledig och då ska jag verkligen försöka att vara ledig....har ju inga måsten förutom mamma så nu ska jag försöka ladda batterierna i Löa.

Känns ganska skönt att låta bli fb....saknar någon så det gör ont....h*n fanns ju där även om det var i en låtsasvärld....men det gör för ont nu när jag är så sårbar så det bästa just nu är att låta bli.....obduktionsprotokollet har kommit till vc och Peter ska ordna en tid så vi kan få komma till en läkare som kan berätta för oss vad som hände....det mal i mig hela tiden, vad hade jag kunnat gjort för att förhindra....hade jag kunnat gjort nåt när jag pratade med henne på söndagen och såg hur tokigt hon skrev....men det fanns inte i min värld att det skulle vara nåt allvarligt och hon skrev ju att hon mådde bättre....jag skulle offra resten av mitt liv för en vecka med " söstra mi" då vi skulle ta tillvara varje minut, varje sekund....tur att vi är två var de sista ord hon skrev till mig....men nu är vi inte två och jag är bara halv.