marithape carpe diem

Den här förkylningen var inte att leka med...kanske det hade viss betydelse att jag med feber åkte runt och hoppade ur och i en bil som hann bli kall mellan besöken...eller att jag i 23 minusgrader åkte hem i en bil kall som ett kylskåp och värmen inte funkade i...nåja nu blev det som det blev och inget kan göras annorlunda. 

Vaknade halv tre och gick upp men fick snart se mig besegrad av febern....sov i stort sett hela fredagen och lördagen...vaknade bara till ibland och gick på toa, men då gungade golvet så jag fick hålla mig i väggarna som jag tyckte kom emot mig....kändes lite bättre framåt lördag kväll och då hade jag sovit så mycket så jag fick ligga och sno till framåt fem innan jag kunde somna. 

Kände mig betydligt bättre på söndagen så då for jag ner till mamma och plockade undan alla jäkla tomtar där..undrar om dom hade förökat sig för inte har jag nåt minne av att dom var så här många....dammade och la på nya dukar också för även om hon inte ser så känner hon när det blir rent och fint ....vi fikade och kollade på släktforskningen som hon gjorde innan hon blev blind....väldigt intressant och många som heter Erik....även Lovisa finns bakåt i tiden...Jansson hette mormor som barn tills hennes pappa bytte till Ahlin...hon var född i Simmelsjön...min mormor Anna var den snällaste mormor man kunde ha...därför är min dotter döpt efter henne...hon blev bara 74 år och det var den där satans cancern som tog henne från oss alldeles för tidigt.

Känslorna far som stormar i mig....önskar dom kunde vara lite lugnare....försöker hålla mig borta från att se han...om jag inte är ute dagtid så må det gå...hur jag än förnekar, låtsas som han inte finns,försöker ha känslor för andra, stoppar huvudet i sanden, lurar mig själv...så är det bara så...jag kan inte förneka det längre....det jag känner har jag gjort alltför länge och hur jag än gör så finns dom där....dom där känslorna jag ville slippa...inte att jag älskar han...utan på det sättet jag gör det....