marithape carpe diem

Somnade tidigt igår och vaknade före nio...var upp och åt frukost och gick och la mig och läste en bok....somnade om vid tolvtiden och drömde en riktig mardröm igen...det var en påverkad man som hade tagit sig in hos mig och jag visste inte hur jag skulle göra för att få ut han utan att reta upp han...då visade det sig att det var ytterligare en man där och han sa den första till och med namnet på....ingen jag känner...jag sprang ut och hamnade på ett industriområde och där mötte jag den finaste....jag fick en kram av han och han sa att allt skulle bli bra, jag skulle inte vara rädd...så trygg jag kände mig där...precis så som jag har känt med han....sen vaknade jag med ett ryck och kollade på klockan...den var tio i två...jäklar vilken fart jag fick, jag skulle hämta Lina och lyckopillret halv tre för att åka till Storå och gratta trollungen som blir hela 9 år....men jag hann.Är alltid effektiv med kniven mot strupen....En trevlig eftermiddag med dom flesta jag älskar....det är såna stunder jag behöver nu.

Jag mår inte alls bra just nu...det är som att allt bara kom över mig....som en knuff rakt ner i helvetet igen....och jag kan inte göra någonting åt det...små saker kanske men som för mig är som att bestiga ett berg.

Jag vet att jag kanske överreagerar men jag är väl för trasig i själen för att kunna ta det på ett annat sätt...jag börjar förstå vad läkaren menade med posttraumatiskt måeende.....jag tyckte han pratade skit men förstår nu vad han menade....kanske jag aldrig blir hel igen, men det var ju det C ville....han skulle ju se till att jag hamnade på Säter....han är på god väg...även om han använder andra som vapen. Det värsta är ju att jag låter det gå ut över dom jag älskar mest....dom jag bara vill ge kärlek och omtanke...jag önskar att jag kunde prata med den som får ta mest skit från mig....det är inte samma sak att prata med nån genom datorn...det blir bara fler missförstånd istället....jag funderar för mycket på allt istället och det tar mig bara djupare ner i det svarta hålet. 

Jag tar en paus nu från fb och hoppas att jag kan må bättre när jag inte får dom där knivhuggen rakt in i hjärtat....kanske tappade jag bort mig själv när barnen vuxit upp och jag inte längre kunde fokusera på att ge dom all kärlek i världen...kanske jag såg han, den finaste som någon att ge min kärlek...men det var den finaste vänskapskärlek till någon som jag kunde berätta saker som jag aldrig sa till någon annan...för jag litade helt på han och har inte känt mig så trygg med någon på väldigt många år....men nu känns det som att jag förstör det också...kanske för att jag inte ser mig som värd hans vänskap...eller en rädsla att förlora hans vänskap och då gör jag som jag alltid har gjort...jag förstör det för jag kommer ändå att förlora han och det kommer att göra ont så då får det göra ont nu när jag kan kontrollera det själv.....