marithape carpe diem

vaknade jättetidigt i morse och var superpigg...när hände det sist...lilla lyckopillret vaknade när jag försökte smyga ur sängen och behövde gå på toa...för att få henne att somna om så sa jag att vi lägger oss en stund till och under tiden hon somnade om så läste jag...men poff så blev det kolsvart och strömmen for....där låg jag och glodde i taket och funderade på vad jag skulle göra nu...gå upp och koka kaffe som var det jag hade tänkt var ju uteslutet...men samtidigt blev det kortslutning däruppe för jag tänkte att då kan jag värma tevatten i micron istället....jo men det gick ju bra...kom på det ganska omgående och blev nästan rädd för mig själv som tänkte så korkat. Så beroende av el man är ändå, det som man tar för givet men upptäcker när det inte finns vad mycket man behöver det....somnade om typ vid nio och vaknade av att det ringde på dörren vid tio...

Lilla lyckopillret och jag var till biblioteket och apoteket åt mamma ....såg någon som gav mig fjärilar i magen....hem och fixade mat åt Charlie, Lina kom och bytte om på henne och så for vi till Lindesberg och hämtade Linas pass, lämnade en lampa hos Erik som han ska fixa åt mamma och vidare till storå och Charlies dans. 

Lisa kom i kväll och hämtade lillhjärtat då dom ska åka och bada i morgon och då är det bättre att hon sover där...känns som att mina lediga dagar går åt till att vara till för alla andra...jag har inte haft en chans att åka och träna och det känns inte bra....samtidigt som jag vet att jag skulle ha dåligt samvete om jag inte fanns där för dom jag älskar....nu väntar iaf en helg med jobb....känns som jag är mer utvilad då än när jag är ledig....

Ska gå in och beställa biljett till Köpenhamn nu....då kan jag inte backa på det....att vara mamma åt sin mamma och sen försöka finnas för alla tar nog mer på krafterna än vad jag vill se.....

Nu har jag ju bestämt mig för att det här året ska jag göra det jag vill....är jag stark nog att genomföra det?

Ibland blir jag rädd för dom tankar jag har....men när jag bara faller och ingen tar emot så kommer det dumma tankar....det där jäkla svarta hålet som jag faller i....så fort jag tar mig upp över kanten så får jag en spark så jag åker handlöst ner igen....hur länge orkar man...jag har verkligen försökt att vara positiv och det jag verkligen vill är att vara glad...men jag tar nog åt mig mer än jag ska och är så rädd att såra andra så jag sårar mig själv istället....det här livet är nog egentligen alldeles för hårt för mig....