marithape carpe diem

Gårdagens jobbnatt började med kaos....ingen kvällspersonal kom in före kvart i tio och det var kaos överallt....en kad som det var stopp i som dom lämnade över, en ny palliativ som skulle ha två nattbesök, en höftfraktur som kommit hem och inte klarade sig själv skulle ha två nattbesök...så våran kära lilla ringblomma som håller oss aktiva. Att sen det blev helt åt helvete med uppdateringarna på datorerna gör ju inte saken bättre...tre av fyra datorer funkar inte och det var väl tur att dom lät åtminstone en av datorerna vara när det blev skit av alltihop. 5000 datorer måste installeras om och jag kan aldrig tro att hemvården är prio ett. Så nu ska alla samsas om en dator och det krävs att vi dokumenterar och går in och läser på viva vid varje skift...för oss på natten är det väl bättre eftersom vi är bara två och kan läsa tillsammans, men värre för dagpersonalen som är fjorton...lite krångel blir det även för oss om vi blir sena in och måste dokumentera. Hela Lindesbergs kommun är ett enda stort kaos just nu känns det som.

 Var och hälsade på hos en gammal vän...en man som har varit sambo med min syster och som alltid fått en på bra humör när man träffat han, med sina ibland torra eller inte direkt rumsrena skämt och historier. Kändes som en klump i magen att se han...han som alltid varit så glad och positiv och i full fart, satt där och det kändes som att han var less på livet....han sa att han tänkte på Anette varje dag och hade svårt att ta in att hon är borta...precis som jag känner och som hans dotter uttryckte det...det känns som att hon är bortrest och snart kommer hem igen...kunde inte sagt det bättre själv för det är precis så det känns och jag tänker varje gång jag går in på ica, undrar om Anette jobbar idag. Är så skönt att ha dom som förstår hur man känner...att man kan ha helt ologiska tankar....kanske för att skydda sig själv...att man är rädd för att komma ur bubblan, den som skyddar från smärtan. Livet blir aldrig mer sig likt och jag kommer aldrig mer att bli densamma....livet kommer att gå vidare men bara som en transportsträcka tills jag får träffa henne, Roger och pappa igen...och så min älskade moffa och världens goaste mormor...såklart jag inte vill lämna mina barn, barnbarn och andra jag älskar än, men jag vet ju att en dag så kommer dom också och vi är tillsammans igen för evigt....