marithape carpe diem

Usch vilken natt...larmen strömmade in och det ena tokigare än det andra...så han som gapar och skriker åt oss...stäng dörren gapade han precis när jag öppnat den...så jag frågade om jag fick komma in först innan jag stängde den...satt som vanligt med ryggen till och svarade inte på tilltal....var bara att gå igen innan man dragit i sig alltför många gifter. Oroliga vt överlag...vet inte varför det var så just i natt men det är väl så det är ibland. En stor klump i magen då den jag älskar och litar på mest betedde sig hur konstigt som helst...är det jag som övertänker? Nej inte när det är såhär...jag ser ett mönster och det gör lika jävla ont varje gång. Det är nåt som inte stämmer och jag vet inte vad...han är inte den han brukar vara....ska hålla mig borta från sociala medier för det gör för ont just nu. Det är så mycket jag ville prata med han om...precis sådär som vi gjorde förut...men jag törs inte...är för rädd att vara för mycket....i morgon är det 1 år sen han for iväg och jag hade dubbla känslor...både att jag var glad för hans skull och ledsen för att han for...nu är han hemma och jag är bara ledsen. Så den där jäkla julen...om den bara vore över. Jag var ner till mamma idag efter att ha sovit fyra timmar och gjorde julfint hos henne...men hur ska jag hinna nåt här hemma. Är alltför trött i dag för att göra nåt och i morgon kommer lovi...sen måste jag hinna handla åt mamma så hon klarar sig till slutet av nästa vecka då jag jobbar söndag, måndag, tisdag natt...måste försöka ta mig till gravarna i morgon också och tända ljus, men känner bara olust inför det...dels för att vara rädd att möta någon där och dels för att det är inte ok att hon är där....första julen utan Anette....saknar henne så det gör ont. Vill bara stanna i min bubbla och tänka att hon är nån annanstans och kommer hem snart....knäppt jag vet men det är en skyddsmekanism...den som gör att livet kan gå vidare...att man kan ta dag för dag. Om och om igen kommer dom sista orden hon sa till mig...vilken tur att vi är två....vi ska ju vara två, vi ska ju finnas där för mamma båda två....