marithape carpe diem

Somnar som en klubbad av sömtabletterna...vad gjorde jag utan dom. Drömde i natt...en dröm jag klarat mig utan...drömde om den finaste, men ingen dröm jag vill prata om...gjorde så ont i drömmen...vaknade till en ny dag och som vanligt var min första tanke att det som hänt inte var sant...men tyvärr så är det ju det...Jeppe,jag och Peter var till kyrkogården med vaktmästaren och valde ut plats för Anette..på våran gård...där vi växt upp och sprungit och lekt...och jag tog det beslutet idag att där vill jag också ligga...tillsammans med min syster...då är cirkeln sluten och vi får vara tillsammans igen...Var somvanligt ner till mamma idag och ringde vc för att få ett recept på imovan till henne...såklart påpekade ssk att den var vanebildande och det var väldigt restrektivt med att skriva ut den...jag kände för första gången sen i tisdags att nu fick det vara nog och svarade lite halvspydigt att du jag känner nog lite såhär att är man nästan 90 år så spelar det nog inte så stor roll om man blir beroende...han hörde nog själv hur dumt han sagt för helt plötsligt skulle han prata med läkaren och när jag åkte till apoteket lite senare så fanns det en recept där. Vad är bäst...att en människa ligger vaken och är ledsen hela natten eller att den får något att sova på så man orkar med dagen.

Jag ska jobba i natt...känns som att jag hellre gör det än sitter här ensam och bara gråter...där måste jag ta på mig den professionella rollen och vara stark...det går bra på dagarna när jag har mycket att göra och måste finnas där för mamma, men när kvällen kommer så kommer allt över mig igen.

I morgon när jag vaknar kommer mina älskade ungar hit och så går den dagen och natten...känner en knut i magen inför måndagen...men jag vill ju se henne en sista gång...och tala om för henne att jag älskar henne...