marithape carpe diem

Idag har vi äntligen samlats alla...eller nästan allla...för en påskmiddag med äggpickning som jag alltid är den första att förlora...har nog inte rätt teknik för det...trevligt och mysigt var det iaf och skingrade tankarna en stumd...tills jag fick ett nytt meddelande...ett som jag förstår kom sig av att den första personen hört av sig till nummmer två och så kom det nya anklagelser....fick svälja gråten som satt i halsen för att inte förstöra stämmningen...men jäklar vad ont det gör...jag kan inte räcka till för alla hur mycket jag än försöker....och då känns det så fruktansvärt att få ta skit från just den personen också....

Åkte till Lindesberg och besökte en vän jag inte träffat på mycket länge...så skönt att få prata om nåt annat än bara det som är ledsamt...visst vi pratade om det också...såklart jag förstår att hon vill veta , men mest pratade vi om annat...eller jag behöver inte säga så mycket, hon är så härlig med sina yviga gester och pratar hur mycket som helst :)

Men i bilen på väg hem så kom tårarna igen...det gör så jävla ont....önskar att jag hade modet att prata med den som alltid får mig så glad...men helt plötsligt känner jag mig rädd för han...kanske rädd för vad jag känner....rädd för att han ska tycka att det är jobbigt.....så många känslor i mig just nu....klarar inte att vara själv  då är jag bara ledsen hela tiden och längtar till klockan blir så mycket så jag kan ta mina sömntabletter och bara försvinna.....