marithape carpe diem

Vaknade igår till ett av de värsta telefonsamtalen jag någonsin fått...en sjuksköterska som även är en vän ringde och berättade att min syster hade hittats död. Mattan drogs undan från mina fötter och golvet gungade...tårarna rann och jag förstod vad hon sa men ändå gick det inte in...hon hade inte kommit till jobbet på morgonen och en kollega hade försökt att få tag på henne...hon ringde en granne som gick dit och kollade och även kollegan åkte dit. Tv:n stod på och hundarna skällde därinne men Anette syntes inte till...då tittade kollegan mellan springorna på persiennerna och såg hennes hand i soffan. Hon ringde efter ambulans och när dom kom dit fick dom slå ut rutan till altandörren...dom såg direkt att hon var död...hon hade jackan på sig och en sko och hundarna hade koppel på sig...vad som hade hänt vet vi inte än men hon ska obduceras....jag åkte ner till mamma och det var nog det svåraste jag gjort i hela mitt liv...att berätta för henne att hon mist ännu ett barn. Jag ringde mina barn och påen gång kom Anna, Erik, Lisa och Lina...Peter var på jobb i Malmö och Jesper i Idre...Hundarna hade polisen satt i Anettes bil av någon anledning så Erik och jag åkte upp för att se om vi kunde få med oss dom...men Maya gjorde riktiga utfall så fort vi närmade oss bilen så vi insåg att det skulle inte gå...ringde polisen och frågade om dom kunde hjälpa oss, men det var inte sånt dom gjorde fick jag till svar...då kom vi på att Maya en gång kommit från Hope for homeless i Silverhöjden så jag ringde dit och det tog inte lång stund innan 3 underbara tjejer kom och hjälpte oss...så professionella och duktiga...på en liten stund hade dom lugnat hundarna och kunde släppa ut dom så vi kunde få in dom i huset och ge dom mat och vatten.

Jesper kom med sin familj till byn vid halv tolv på natten och åkte till sina vänner i Bångbro och stannar där till det mesta får lösa sig...Peter kunde inte åka på en gång, men åkte idag...han kom till Nyköping där bröt han ihop och fick åka till psykakuten där han fick lugnande, men kan inte fortsätta resan hem förrän i morgon.

Är så glad att vi är en familj med stor sammanhållning och alltid finns för varandra...att vi kan hjälpas åt i det här svåra....älskar min familj och alla som jag räknar som familj....vi kan aldrig säga för ofta att vi älskar varandra och inte bara säga det utan även visa det...livet är så skört och man vet aldrig när det tar slut.