marithape carpe diem

vaknade halv fem i morse och var klarvaken....så jävla typiskt det är så jag gör nu varje natt, sover ett par timmar, vaknar och ligger och tänker på allt jag inte ska tänka på....somnar om och så har hela förmiddagen gått.

Jag undrar om det var mitt besök vid graven som rivit upp allt igen...kanske det var dumt att göra så men eftersom jag har förlåtit så trodde jag att det var en bra ide att göra så...att prata med han som jag brukar göra hos brorsan...lika bra att inse att det ska jag inte göra igen.för nu kommer det ena minnet efter det andra över mig igen och jag mår pissdåligt av det. Ett minne som kom över mig idag var när jag och barnen gick ut i lekparken som var precis utanför min lägenhet...barnen lekte med kompisar och jag och dom andra mammorna satt och pratade...då helt plötsligt ser jag C komma med en jäkla fart och gå in hos mig...jag kände direkt i magen att nu var det nåt jag gjort igen men jag visste inte vad. Jag bad dom andra mammorna att titta till barnen så jag kunde gå in för jag ville inte att dom skulle vara med om han blev galen. När jag kom in så var han svart i ögonen och skrek åt mig varför svarar du inte i telefonen....jag försökte vara lugn och sa att du såg väl att vi var i lekparken och jag hör inte telefonen dit...du ska fan inte vara ute och ränna...hämta ungarna  och såklart gjorde jag det och jag såg att dom andra mammorna förstod vad som väntade men vad skulle dom kunna göra....det är sånt som kommer över mig nu därför blir det missförstånd hela tiden då jag är på min vakt så jag inte ska göra eller säga nåt som blir fel...men ändå tror att jag gjort det...jag behöver kanske gå till en kurator igen och bearbeta allt som finns inom mig...jag vill ju bara vara glad och lycklig precis som jag var under våren och sommaren....men så kom det här med sonen oxå och alla anklagelser för att jag finns vid hans sida om han behöver mig...precis så som jag gjort för mina andra barn, men det har några av dom glömt....jag fick kastat i ansiktet att jag som skrev att otrohet var det värsta jag visste kunde få det printat om jag glömt det...men jag har inte glömt det, jag tycker fortfarande att otrohet är ett svek som jag inte tolererar...men det är otrohet mot mig...det rättfärdigar inte mig att ha åsikter i andras förhållanden...jag kan tycka men behöver inte överge någon för det eller vara på någons sida. Jag kan vara neutral och finnas för alla men det får jag inte och det som gör mest ont är att jag inte kommer att få träffa mitt lilla lyckopiller, den som betyder mest av allt för mig.